Min tanklösa Balkanromantik

Ibland tänker jag att jag kanske valt helt fel vägar i mitt liv. Är detta något tragiskt? Nej. I alla fall inte mer tragiskt än om jag hade tyckt att alla vägval jag gjort varit de rätta. Något som tydligen alltid funnits i mig är just vägarna. Redan från början eller från tidiga år fanns vägarna bort till främmande platser eller till människor från främmande platser. Nej, detta är inget jag romantiserar över, vad nu det skulle vara. Eller ja, möjligen är jag på ett tanklöst knäppt sätt romantisk. Tycker sedan alltid om att säga ”vägar” och ”bort”.

bild

Men var klämmer egentligen skon ikväll? Något är det väl som trycker på, om man pratar så här, eller hur? Står jag med ansiktet mot en mur? Ja och nej. Ibland känns det som om jag kommit för sent till Balkan. Jag har ingen ungdom här att luta mig tillbaka in i. Snabba genomresor eller lite badande räknas inte. Det där med att ha haft en ungdomstid på en plats ger ett slags evigt tillträde. Jag slåss nu för att skapa mig ”min balkanska ungdom”. Det är inte lätt, men det känns som om det vore värt också att misslyckas med det. Jag befinner mig i en ständig uppförsbacke som dock märkligt nog ganska ofta är glädjefylld.

Och jag överraskar mig själv, när jag tänker tanken att jag ingenstans bott och levat längre utanför Sverige än just här i detta balkanska hörn. Men var är då nyckeln till dörren som för in i denna värld? Finns den i de nya orden som plötsligt strömmar in med en sådan kraft? Kanske, eller i dem som uttalar dem…

7 tankar om “Min tanklösa Balkanromantik

  1. Jag tror att jag förstår vad du menar, men du måste ju inte vara ung för att skapa minnen att se tillbaka på i ett senare livsskede. (Om tjugo år kommer du säkert att tycka att du var ung nu!) När jag ser glimtarna ur ditt liv här uppskattar jag fläkten av ett genuint centraleuropeiskt liv genomsyrat av kultur.

    Själv hade jag intensiva nostalgiska känslor just igår, och googlade fram bilder på Primorskiy bulvar och andra platser i Odessa. Jag tillbringade bara två gånger två sommarveckor där, men ser tillbaka på den tiden som något speciellt och minnesvärt.

  2. Ja, fast det där med ungdom är något särskilt.

    Jag blir lite nyfiken på det här med Odessa. Vad var det som tog dig dit?

  3. För några år sedan började jag plugga ryska på Stockholms Universitet. En av våra ryska lärare sade i förbigående att hon kunde rekommendera en språkkurs i Odessa, för man behövde inte visum och det är en trevligare stad än t.ex. Moskva. Jag tog henne på orden och tillbringade två sommarveckor där, inneboende hos en vänlig kvinna och med (endast) två medstudenter som gärna följde med mig till operan varje kväll. Jag brukade sitta i en av parkerna och göra mina läxor, och människor var så vänliga och pratsamma utan att vara påflugna. Det var en spännande och fin tid, och bara ett par år senare har den fått ett gyllene skimmer…

  4. Hej igen Jenny (för du heter väl Jenny?), nu märker jag att jag nog har ställt en liknande fråga förr. Jag är liksom evigt lockad av Odessa (och jag sörjer över stadens öde i dessa dagar), så om jag får höra att någon har varit där, så undrar saker. Tack för ditt svar – ett mycket vackert svar – och ditt tålamod!

    Kanske har jag lagt in min Odessa-länk i våra samtal förr, vet inte. Här är den i alla fall (igen?):
    http://bodilzalesky.com/blog/2006/03/03/berattelser-fran-odessa-isaac-babel/

  5. Jo, jag har nog berättat om Odessa förut, och jag blir bara glad av att få berätta! Jag skulle gärna läsa något av Isaac Babel, speciellt efter vad du berättade om boken.

    Jag hoppas också att kunna resa tillbaka till Odessa någon dag. Jämfört med andra städer jag besökt kände jag så stark sympati för staden, efter vad jag fick veta om dess historia och efter småprat med människor på gatan. Man bör kunna en del ryska eller något annat slaviskt språk för att klara sig där, även om restaurangmenyer är skrivna på ukrainska, ryska och engelska, men även jag med bara ett års stapplande ryska klarade mig väl tack vare människors vänlighet.

  6. Bodil, sehr schön formuliert. Dazu das zeitlos kongeniale Bild. Som en roman på några rader. Några opoetiska invändningar från min insnöade horisont: Kommer man inte alltid för sent? Om man är mottaglig för ”vägar” och ”platser”, då är man det kanske för att man kan avläsa alla de spår som samlats där. Spår av andra urdruckna glas, på andra bord. Vilket betyder att man alltid, hur ung man än är, kommer för sent. Och nästa invändning: att den som i ungdomen erövrat en viss plats därmed för all framtid har något slags visum dit, ett evigt tillträde, det glaub ich nicht. Man har bara tillträde till sina minnen från den platsen, men vid borden längs trottoarserveringen sitter redan en annan generation…

  7. Lieber Jens, danke für deinen freundlich-kritischen Blick, den du mir hier vermittelst. Jag tycker att du har rätt i alla dina anmärkningar, fast det ändrar ingenting i det jag såg eller tänkte. Men nu ser jag något annat också och det tycker jag om.

    Jag kommer nog aldrig att lyckas med att beskriva det här, så att det blir helt som jag tror att jag tänker mig det, men jag tycker mycket om att försöka och jag vill göra det om och om igen.

Kommentera