Blogg

Goranovo Proljeće

Gårkvällen fortsatte från portugisisk poesi (dikter av Florabela Espanca) i original och i kroatisk översättning några gator bort till Goranovo Proljeće (Gorans Vår) eller rättare sagt 52. Goranovo Proljeće, ett dynamiskt mångspråkigt evenemang. Jag kan inte bakgrunden och tänker inte ta reda på den nu, men jag tror att man på detta storslagna sätt firar en poet som hette Goran i förnamn, en poet som dog för kanske 52 år sedan. Moderator var poeten Marko Pogačar, vars dikt Lijepo je jag faktiskt tänkt rätt mycket på de senaste dagarna (”av en tillfällighet” kallas det kanske, men man kan också säga ”eftersom allt hänger ihop”).

bild-6

Marko Pogačar – jag tog bara dåliga bilder, den här är den bästa av dem alla!

Vi satt där i det susande mörkret bland allt folket, Soraia, Nuno, Christine, Franko och jag och från scenen framför oss strömmade dikter på språk efter språk: kroatiska, grekiska, slovenska, isländska, spanska, tjeckiska, rumänska, albanska, italienska, serbiska, litauiska och engelska. På en vit duk kunde man läsa de kroatiska översättningarna. Jag befann mig på ett förvildat och lustfyllt sätt i en ström av ord, det mesta förstod jag inte och ingen detalj minns jag. Allt var ett stort brusande nu, en vårflod som blev till vår flod, vår ordflod. Fast på flodbotten hittar jag nu, när jag sitter för mig själv, en blänkande sten: den litauiske poeten Eugenijus Ališanka har jag ju läst för länge sedan! Men allt annat var vårflod och ett minneslöst nu…

°°

PS Hittade en bild på publiken på Goranovo Proljećes facebooksida. Jag har vårgrön tröja och pratar tydligen intensivt:

11046447_429401353885109_4747392079023267910_o

Jag visslar i parken

Jag kan inte vissla, men plötsligt gick jag där i mörket under träden i parken och visslade en ganska vacker liten melodi jag hittat på själv – enformig, begränsad, javisst, det medger jag, elva toner upp och ner. Londi gick bredvid och lät sig inte störas och luften var ganska vänlig och mild. I ett hörn såg jag honom som blivit galen av kriget – så säger i alla fall Stanko – stå och röka och titta mot en vägg. Och så såg jag Zvonimir snedda över gräset för att glida in på Simpa, husets bar. Ingen hälsade på någon och jag visslade vidare på min nyfunna melodistump.

En kort stund senare såg parken ut så här uppifrån mitt fönster.

bild1-6

I rullning

Det är den tiden på året när allt plötsligt kommer i rullning och jag står här glad och totalt oförberedd. Och säger ja till allting, även om det inte alls finns plats för detta allting. Inbjudningar till poesiläsningar, till festivaler och glatt drickande och ätande väller in och jag säger ja. Och nästan varje dag hittar jag en ny bok i min brevlåda, från när och fjärran, mest från fjärran, nu senast från Hessen, Hässleholm och Wien. Och jag lovar med en känsla av svindel att läsa dem alla och skriva om dem och kanske försöka översätta några av dem. Och alla har plötsligt krupit ut ur sina hålor och har tid och lust att ”komma förbi” här i Londis och mitt utkantskvarter.

Samtidigt är allt så lugnt, ja, nästan stillastående, här i solskenet, som vattnet kan vara i en flod just före det dånande vilda vattenfallet. Det känns som om jag har all tid i världen och jag låter tanklöst morgonen rinna bort på Bar Royal medan jag då och då kastar en blick upp mot mitt balkongrum, som om jag spionerade på mig själv därinne bakom persiennerna.

bild1-6

Jag dricker min kavu s mlijekom, Londi vilar bredvid i morgonsolen. Kanske läser jag lite, det är svårt att veta.

bild-6

Solgatan

Jag är upptagen med att glädja mig över solen, som nu lyser varmare och mäktigare för var dag som rinner fram. Naturligtvis händer det också andra saker, men de sjunker liksom undan i dunklet vid sidorna av solgatan. Det är på solgatan som det stora gripande dramat utspelar sig. Och glädjen reser sig mot himlen utan att bevärdiga skuggans tvivel och tvekan med en blick.

bild-6

Här inne i bilden blir detta ännu tydligare. Det ljusa stråket stjäl ljus från det blekljusa halvskuggiga, en skarp kontrast blir till. Och i ljusstrimman över bordet ser jag att Claudio Magris’ Danubio flyter förbi Horst Samsons minnesbilder från livet i Banatet och sedan tvärs över Milko Šparembleks balett Johannes Faust passion.

Jag skriver

Jag skriver och skriver för att jag letar efter en förbindelse mellan ord och värld. Jag skriver om saker jag ser och upplever och jag försöker envist hitta essensen i det sedda och upplevda. Jag vill beskriva så noga jag kan och jag letar träget efter de rätta orden och jag ändrar och ändrar. Egentligen kan jag ändra hur många gånger som helst, så jag måste alltid till sist sätta en gräns för ändrandet. Hit men inte längre. Nu får det ligga så här.

Och jag vill också skriva på ett sådant sätt att det skrivna blir tydligt synligt mitt djupt ner i detaljerna och mellanrummen. Den enskilda meningen ska tala med min röst och ingen annans.

Min ambition är högt spänd mot alltet och samtidigt hårt styrd mot det minsta, mot ordets mening, mot stavelsens klang. Det är ett slit varje gång jag skriver, en kamp i en trång ruta om uttryckets innersta punkt. Jag känner mig ibland som en schackspelare, ibland som en gravör, ibland som en galning.

Mitt skrivrike är gränslandet mellan vild passion och seg flit.