Blogg

För någon månad sedan upptäckte jag en genväg till Pet Centar, affären där jag köper Londis specialmat, som hon äter sedan den hemska förrförra vintern, när hon höll på att dö för mig i pankreatit. Denna genväg är ful och går över parkeringsplatser bakom ett långsträckt varuhuskomplex och tunga trista kontorsbyggnader. Men egentligen är den inte fulare än min tidigare väg, den spikraka, hårt trafikerade Heinzelova, som i och för sig har ett ögonblick av skönhet när de stora kastanjerna där blommar, men den tiden är för länge sedan förbi det här året.

En gång när jag gick den nya vägen, fick jag plötsligt ögonen på två likadana skyltar vid handikapplatserna på den ena parkeringen. Jag läste texten: ”Ako ste uzeli moje parkirno mjesto, hoćete li uzeti i moju invalidnost?” Jag fick hjärtat i halsgropen, ja, på svenska blir texten: ”Om ni har tagit min parkeringsplats, vill ni kanske också ta min invaliditet?” Det snurrade i mitt huvud och jag tänkte på det där bibelordet som lyder ungefär så här (jag tänker inte slå upp det): ”Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har, skall också det lilla har har, tagas ifrån honom.” Ofta har jag tänkt på hur skrämmande sant det där bibelordet är. Men på de här skyltarna ropar någon högt emot detta! Nej, rösten kräver inte mycket, bara den där smulan som gör det möjligt att uthärda lite bättre. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände skam när jag tittade på de båda skyltarna. Skam och beundran. Jag tog en bild på den ena.

Nyss kom Londi och jag tillbaka från vår morgonrunda. Hör jag en invändning mot ordet ”morgon”? Senast vi var ute var efter midnatt så detta får allt vara morgon också så här vid elva, en underbar morgon dessutom: sol, sol, blå himmel, en lätt och lekfull sommarvind. Jag köpte bröd och Londi lät sig under tiden klappas utanför butiken. Sedan styrde vi stegen mot Marijans grönsaksaffär. Strax innan vi kom dit dök en liten satt gråhårig man upp från ingenstans. Han gick med nöjda stadiga steg och visslade i solen. I ena handen hade han två halvmeterlånga hårdstoppade korvar av salamityp i ett elegant grepp. Vi gick tätt bakom honom och jag tänkte att detta är lyckan, vi följer lyckan. Men så svängde Lyckan in på baren Dalija och vi fortsatte till Marijan, där jag bland annat köpte kelj, som jag nu vet heter savoykål på svenska. Och så dinja, tänk att det finns ett språk som säger ”dinja” till melonen och – jag kan inte låta bli att säga detta – ”dunja” till kvitten!

Och nu äter jag frukost i balkongrummet och duken är som alltid på sista tiden en badhandduk med segelbåtar och måsar. Londi ligger under det öppna fönstret och fågelkvittret glider in till oss.

För några veckor sedan hade vi en skylt med texten ”pada fasada” (fasaden faller) vid ena sidan av huset här. Ja, och det föll bitar av tegel och något vitt. Sedan kom två män och knackade av de lösa bitarna och nu har vi en hjälte som hissas upp och ner längs väggen med starka linor. Han murar igen fasadens sår. Folk står gärna nedanför och tittar och jag är minsann inte den enda som tar bilder. Hjälten finner sig väl i sin roll och stannar ibland upp i sitt arbete och lutar sig på något fotomässiga sätt. Här har jag dock fångat honom i en sann arbetspose.

Strax efter att jag kommit tillbaka från Slovenien föll jag ner i ett slags spricka eller skreva. Tiderna rullade ner som stockar över mig och jag blev osäker på min hemhörighet och när jag skulle till att somna den första kvällen föll jag igenom sängen in mot jordens innandöme. Men eftersom jag varit med om också detta förr, lyckades jag hålla stånd mot paniken och efter lite kamp var jag hemma i själva fallet.

Jag gick på gatorna och de stupade brant också här i mina stadsdelar där de vanligen är helt plana. Men så en kväll vreds alltsammans rätt igen. Ja, det var på Krivi put, den väg som egentligen borde föra vilse. Vi satt vid ett av de många färgglada eller före-detta-färgglada träborden och Lana radade upp små vinyldjur (det där med ”vinyl” får ni ta med en nypa salt) med blanka ögon framför mig och jag sa ”Kakve poglede!” (Vilka blickar!) Ja, där vände det. Med ens var jag tillbaka i min vanliga verklighet. Och jag kunde säga betydelsemättade saker som ”jahala sam slona” (jag red på en elefant) eller ”oprala sam se sapunom” (jag tvättade mig med tvål) och världen var helt begriplig igen.

Nästan varje dag åker jag spårvagn utmed Vukovarska och jag har mina hållpunkter som jag tittar extra noga på. En sådan finns strax före korsningen med Držićeva om man kommer från mitt håll. Det är ett gult tvåvåningshus med rött tegeltak, som står vägg i vägg med ett högre grått hus. Det speciella med huset är varken färgen eller tegeltaket utan jalusierna i övervåningen, särskilt de framför det ena fönstret. Ja, titta själva!

Jag håller ett öga på detta speciella fönster från månad till månad, kanske från år till år, jag är inte helt säker. En gång hade någon gjort ett lamt försök att rätta till lamellernas (om det nu heter lameller) oordning, men någon vecka senare såg allt ut som det skulle igen. Springan och den flyende vilda plastsvansen var där igen. Ibland försöker jag tänka mig hur detta ser ut inifrån rummet – en stelnad kombination av ljus och mörker, som dagens gång ändå mjukar upp lite. Och utifrån sett är det ju en rätt fräck och uppstudsig utmaning mot den allmänna ordningen.