Blogg

Morgonkaffe på Simpa

Någon gång – rätt sällan faktiskt – tar jag mig en kava s mlijekom i en av mina två närmaste barer. Jag gör det bara när det känns riktigt lockande och sådant går aldrig att förutse. Som rutin är det ingenting – för mig. Nå, nyss kände jag mig lockad och steg in i husets bar eller rättare sagt upp på trädäcket där uteborden står. Londi dammsög golvet eller däcket, men hon hittade bara någon lite brödrest. I barerna här serveras eller säljs inte det minsta chips eller den ynkligaste brödpinne, men man får ha med sig stor köttstycken om man vill och bröd förstås och det var väl från ett sådant medhavt bröd som biten fallit. Jag beställde mitt kaffe, tilltalades vänligt med susjeda ("granne" i femininum), fick kaffet och drack det och lite av vattnet i det obligatoriska vattenglaset. Och så tittade jag lite på prislistan, jag gör det ibland.

bild-17

Ja, suddig bild, men kanske ser ni ändå att 0,5 och 0,33 av ölet Karlovačko kostar exakt lika mycket: 12 kuna. Här får man skylla sig själv om man vill pilla med småflaskor.

Vi spanade efter vildsparrisens knoppar

Vi följde den ljusa grusvägen som leder från den stora obelisken i utkanten av Opicina, på slovenska Opčine, ända bort till Contovello, på slovenska Kontovel. Långt under oss anade vi Trieste och havet. Doften från pinjeträden fyllde luften och solen hade trängt undan molnen som nyss hängt där. Fåglarna kvittrade friskt och ivrigt i trädens grenverk, allt var nyfött efter regnet. Vi spanade med praktiska blickar efter vildsparrisens knoppar. Vi gick rätt raskt, som om vi skulle någonstans.

bild-16

Mellan träden såg vi långt nere Faro della Vittoria och sedan ett stycke längre bort Barcola. Vi hade kanske ändå ett hemligt mål, nej, inte Contovello – för lite tid – men kröken, från vilken man kan se det vita Castello di Miramare. Men vi nådde inte heller dit. Plötsligt vände vi, trängda av bristen på tid, men glada ändå. Vägen ligger kvar och vi kommer tillbaka, tillsammans eller var och en för sig.

Ljubljana-Zidani Most – aha, jaja

Hemvägen från Ljubljana åkte jag tåg. Dit hade jag tagit bussen av rent praktiska skäl, men nu ville jag också se något. Även om jag rest den här vägen ”tusen” gånger, så har jag inte tröttnat på att se de vacka små byarna spegla sig i i Savas vatten.

bild-16
stationen i Ljubljana

Först var vi bra två i kupén, en man från Zagreb i gissningsvis min ålder och jag. Vi inledde ett lite stapplande samtal på omväxlande engelska och kroatiska. Hans engelska var bättre än min kroatiska, men skillnaden var inte så värst stor. Vi hann ge varandra diverse lite parlöraktiga introduktioner av oss själva, innan kupén plötsligt någon minut före avfärden fylldes helt. In kom två lite lantliga slovenska par i sjuttioårsåldern och en av männen satte sig mellan mig och min zagrebske medresenär och de andra tre nya mittemot. Jag tittade på nykomlingarna och noterade, snabbt och utan att egentligen tänka på det – jag har mina fixeringer – att det ena paret bestod av en kvinna med bruna ögon och en man med blå och att det andra paret hade ögonfärgerna fördelade på motsatt sätt. Jag förstod att de kommit med buss från någon mindre ort norrut, har tyvärr tappat namnet. Efter att de satt sig fylldes kupén helt med slovenska och ett underbart livligt samtal utspann sig. Jag förstod bara samtalsämnet – resande – och enstaka ord här och där som till exempel ”avtocesta” (motorväg) och ”vlak” (tåg). Eftersom jag inte förstod riktigt vad de sa kunde jag koncentrera mig helt på samtalets hur. Jag har sällan upplevt ett så starkt bekräftande sätt att samtala, alla måste gång på gång ha känt sig som de sagt något fantastiskt. I alla mellanrum som uppstod sa alltid någon ”ja, ja” eller ”ja, ja, ja” (på slovenska säger man inte ”da”) med ett entusiastiskt tonfall eller ”aha”. Och detta ”aha” var mycket emfatiskt som om den lyssnande fått veta något helt nytt och alldeles oväntat. Ett annat vanligt ord var ”takó” (inte ”tako” som på kroatiska) och det betyder ”så” eller i det här sammanhanget snarare ”just så”. Allt som sas var ”just så”. Då och då grep någon tag i någons uppmärksamhet (helt i onödan, den fanns där ju redan klarögd och på språng) med ett ”vidiš” (ser du), men vanligast var ”ja, ja” och ”aha”. Och deras ansiktsuttryck motsvarade helt sättet att använda orden. När de steg av i Zidani Most (jag visste naturligtvis långt innan att det var där de skulle av, den upplysningen var invävd i samtalet som en återkommande tråd) tog de ett hjärtligt farväl av oss som var kvar och hängde på sig handväskor och ryggsäckar. Min medresenär pustade ut och sa att han tyckte det var skönt att bli av med dem. Jag sa att deras samtal för mig hade varit som en underbar teaterföreställning.

Jag skriver (ja, schon wieder)

Ibland gör jag små upptäckter av det där stillsamma slaget och ibland återupptäcker jag också gammalt (så det finns minsann mycket att upptäcka!). I den tidiga morgontimmen mellan dvala och vaka slog det mig att jag egentligen redan har tänkt ut nästan allt jag framöver kommer att skriva. Alla dessa ibland lite vilsna tankar ligger omkring i olika skrymslen i hjärnan eller kanske i själen, som ju också har många rum och hemliga skrubbar. För att skriva behöver jag inte hitta på eller tänka ut något, jag behöver bara hitta ett sätt att släppa ut eller frigöra det som ligger travat och hopat i mina tankerum. Kanske krävs det ett slags koncentrerade avslappningsövningar? För att forma tankarna till text måste jag hela tiden söka efter det där lätta men ändå fasta greppet. Kanske ett slags barnmorskegrepp. Ja, jag vet, detta har sagts förr, men det blir inte mindre värt att säga för det.

Tider

Jag befinner mig under ett starkt tryck, jag ligger efter med det mesta hur jag än skyndar mig. Men en mjuk varm vind blåser och jag ler med sänkta ögonlock i hemlighet åt brådskan. Vart ska du? Varför så bråttom? Och jag har upptäckt att det finns två tider – minst. Ja, den där snabba springtiden, visst finns den och visst dricker den av och till mitt blod och ja, jag låter mig jagas, men här och där smyger sig luftiga fickor av andra tider in. Härom morgonen satt jag med Toma på ett kafé vid Ulica Ljudevita Posavskog. Solen flöt ner mellan lönnarna så där vänligt och tidlöst och kavu s mlijekom kostade bara sex kuna och vi skrattade utan att veta varför. Den piskande tiden var någon annanstans. Och när jag igår kväll gick förbi baren på baksidan av huset mittemot (vi har många barer här) hördes röster och gitarrmusik och tonerna från ett dragspel också. Ett par dansade glatt och svettigt på en minimal fri yta mellan borden. De andra bargästerna sjöng med starka röster med i sångernas refränger. Jag stannade upp ett ögonblick och föll ner i en tid där brådskan är något okänt och främmande. Ja, jag har fruktansvärt bråttom men jag latar mig som en stor lättjekonstnär mellan varven som piskar runt på ett så oerhört löjligt och befängt sätt.

Och den ljumma natten mumlar stillsamt ovetande om både galopp- och gatloppsspråk.

bild-14 kopia