Hemvägen från Ljubljana åkte jag tåg. Dit hade jag tagit bussen av rent praktiska skäl, men nu ville jag också se något. Även om jag rest den här vägen ”tusen” gånger, så har jag inte tröttnat på att se de vacka små byarna spegla sig i i Savas vatten.
stationen i Ljubljana
Först var vi bra två i kupén, en man från Zagreb i gissningsvis min ålder och jag. Vi inledde ett lite stapplande samtal på omväxlande engelska och kroatiska. Hans engelska var bättre än min kroatiska, men skillnaden var inte så värst stor. Vi hann ge varandra diverse lite parlöraktiga introduktioner av oss själva, innan kupén plötsligt någon minut före avfärden fylldes helt. In kom två lite lantliga slovenska par i sjuttioårsåldern och en av männen satte sig mellan mig och min zagrebske medresenär och de andra tre nya mittemot. Jag tittade på nykomlingarna och noterade, snabbt och utan att egentligen tänka på det – jag har mina fixeringer – att det ena paret bestod av en kvinna med bruna ögon och en man med blå och att det andra paret hade ögonfärgerna fördelade på motsatt sätt. Jag förstod att de kommit med buss från någon mindre ort norrut, har tyvärr tappat namnet. Efter att de satt sig fylldes kupén helt med slovenska och ett underbart livligt samtal utspann sig. Jag förstod bara samtalsämnet – resande – och enstaka ord här och där som till exempel ”avtocesta” (motorväg) och ”vlak” (tåg). Eftersom jag inte förstod riktigt vad de sa kunde jag koncentrera mig helt på samtalets hur. Jag har sällan upplevt ett så starkt bekräftande sätt att samtala, alla måste gång på gång ha känt sig som de sagt något fantastiskt. I alla mellanrum som uppstod sa alltid någon ”ja, ja” eller ”ja, ja, ja” (på slovenska säger man inte ”da”) med ett entusiastiskt tonfall eller ”aha”. Och detta ”aha” var mycket emfatiskt som om den lyssnande fått veta något helt nytt och alldeles oväntat. Ett annat vanligt ord var ”takó” (inte ”tako” som på kroatiska) och det betyder ”så” eller i det här sammanhanget snarare ”just så”. Allt som sas var ”just så”. Då och då grep någon tag i någons uppmärksamhet (helt i onödan, den fanns där ju redan klarögd och på språng) med ett ”vidiš” (ser du), men vanligast var ”ja, ja” och ”aha”. Och deras ansiktsuttryck motsvarade helt sättet att använda orden. När de steg av i Zidani Most (jag visste naturligtvis långt innan att det var där de skulle av, den upplysningen var invävd i samtalet som en återkommande tråd) tog de ett hjärtligt farväl av oss som var kvar och hängde på sig handväskor och ryggsäckar. Min medresenär pustade ut och sa att han tyckte det var skönt att bli av med dem. Jag sa att deras samtal för mig hade varit som en underbar teaterföreställning.
