Blogg

Trots att jag levt långa tider nära havet, vet jag nästan inget om segling. Och nu går livets vågor höga och jag vet inte om det är bäst uppe på vågtopparna eller på den hisnande färden ner i bråddjupet. Och vindarna sliter i mig – kanske kan jag kryssa? Segla snett mot vinden?

Tillvaron har komprimerats på ett underligt och överdrivet sätt och detta just i maj, där jag skulle vilja ha lite rymd och lugna slätter att tankfullt blicka ut över. Jag springer ikapp med mig själv och gör vad jag kan för att inte snubbla över mina tankar, plikter och planer. Allt får inte plats och jag känner att det också är bräckligt. Du kan inte fylla en vas av tunnaste sylglas med råa kantiga stenbumlingar och tro att det går bra bara för att du vill.

Balansen verkar vara där ännu några ögonblick, men den är bedräglig. Jag tänker i stunder av desperation att Londi inte får bli sjuk nu. Hon hostade fult igår natt och jag genomstangs av ett osynligt spjut. Men morgonen var lugn. Och så är även denna. Jag vet inte om det står och väger. Vågar inte vilja veta.

Nu har det hänt igen på det här övertydliga sättet. Mitt liv har klippts av och det som var för några dagar sedan eller för någon vecka sedan är helt avskilt från nuet. Det verkar som om jag just börjat på en ny rulle. Jag har svårt för att avgöra om detta är något glädjande eller något skrämmande eller kanske något annat. Har märkligt fast mark under fötterna ändå. Jag försöker förstå vad det är som bereder jorden för dessa hastiga kast. Är det livet på egen hand som öppnar för den här möjligheten alternativt slänger ut mig i det här kaoset? Eller är det detta att dagarna gång på gång faller sönder i olika språk som gör det? Ingen – mer än Londi, som ju är hund och har annat att mäta världen emot – ser mig efter att jag stängt ytterdörren på kvällen eller natten. Inte förrän jag kommer ut morgonen därpå och då kan det ibland vara så att jag är en ny människa.

Igår kväll firade vi Ivanas födelsedag med dalmatiska maträtter och viner, seanser och samtal, ja, ett ovanligt livligt samtal med Daniela i Reggio via skype också. Hon var med oss i rummet och Duilio var en egen teater som bland annat hällde stearin över datorn och mina skor. Sedan tog Paolo, Duilio och jag sista spårvagnen hemåt – ja, till tre olka hem – från Novi Zagreb. Och ännu lite senare på kvällen gick Londi och jag ett varv i parken. När jag till sist stängde ytterdörren om oss, märkte jag detta som jag talar om överst här, att jag tappat förbindelsen med det som hänt dagen innan och dagarna före det. Allt var bara kvällens korta förflutna och det nu jag var i och öppningen mot framtiden. Nej, jag blev inte rädd, men känslan var egendomlig och livet tedde sig som något som ligger i bitar i askar. Jag vet inte om ni ibland upplever något liknande. Kanske inte. Och möjligen har jag inte lyckats beskriva det. Det är inte helt beskrivligt.

Samtidigt som den här veckan är som en häst som gång på gång stegrar sig och som jag dessutom envisas med att rida barbacka på, faller hela tiden nya stockar och grenar på min väg och sällar sig till dem som redan/ännu ligger där obortröjda. Nu vill jag i ett försök till magi eller exorcism räkna upp de här stockarna och grenarna. Ni kommer att häpna över hur alldagliga och åtminstone skenbart harmlösa de är. Fast anhopningen är inte harmlös, håll den stregrande hästen i minnet. Den kräver all min energi. Till uppräkningen: jag har ännu inte fått tag i min porezna kartica (skattekort?) och det är på något obegripligt sätt bråttom (efter fem år!), jag behöver sedan igår ett ”bostadskort”(?), mina glasögon har tappat den där ena ”saken vid näsan”, min skrivare spottar ut pappren på fel ställe och visar en högröd knapp, man knackar bort bitar av den fallande fasaden så hårt att hela lägenheten stundtals blir till ett enda stort bankande, försök att arbeta därinne, om ni kan!, jag har glömt att maila både x och y fastän det var bråttom, jag ligger efter med två eller tre recensioner, jag har inte skickat in pappren på min "EU-handel", jag har fått ett papper med en obegriplig kod som tvingar mig till ett avläset postkontor inom fem dagar…

Men nyss inträffade något som kanske är en vändpunkt. Jag gick in till optikern i kvarteret och han satte genast på en sådan där näsvinge på mina glasögon. Detta kan betyda en ny riktning! Nästa steg blir att gå in på ”kompjuter usluge” i bortre änden av gatan här. Det var där man för två eller tre år sedan lät mig betala för en reparation av skrivaren (ja, samma skrivare som nu, fast nu är den äldre) genom att köpa en flaska rakija. Kanske ljusnar det.