Vågor

Trots att jag levt långa tider nära havet, vet jag nästan inget om segling. Och nu går livets vågor höga och jag vet inte om det är bäst uppe på vågtopparna eller på den hisnande färden ner i bråddjupet. Och vindarna sliter i mig – kanske kan jag kryssa? Segla snett mot vinden?

Tillvaron har komprimerats på ett underligt och överdrivet sätt och detta just i maj, där jag skulle vilja ha lite rymd och lugna slätter att tankfullt blicka ut över. Jag springer ikapp med mig själv och gör vad jag kan för att inte snubbla över mina tankar, plikter och planer. Allt får inte plats och jag känner att det också är bräckligt. Du kan inte fylla en vas av tunnaste sylglas med råa kantiga stenbumlingar och tro att det går bra bara för att du vill.

Balansen verkar vara där ännu några ögonblick, men den är bedräglig. Jag tänker i stunder av desperation att Londi inte får bli sjuk nu. Hon hostade fult igår natt och jag genomstangs av ett osynligt spjut. Men morgonen var lugn. Och så är även denna. Jag vet inte om det står och väger. Vågar inte vilja veta.

Kommentera