För någon månad sedan upptäckte jag en genväg till Pet Centar, affären där jag köper Londis specialmat, som hon äter sedan den hemska förrförra vintern, när hon höll på att dö för mig i pankreatit. Denna genväg är ful och går över parkeringsplatser bakom ett långsträckt varuhuskomplex och tunga trista kontorsbyggnader. Men egentligen är den inte fulare än min tidigare väg, den spikraka, hårt trafikerade Heinzelova, som i och för sig har ett ögonblick av skönhet när de stora kastanjerna där blommar, men den tiden är för länge sedan förbi det här året.
En gång när jag gick den nya vägen, fick jag plötsligt ögonen på två likadana skyltar vid handikapplatserna på den ena parkeringen. Jag läste texten: ”Ako ste uzeli moje parkirno mjesto, hoćete li uzeti i moju invalidnost?” Jag fick hjärtat i halsgropen, ja, på svenska blir texten: ”Om ni har tagit min parkeringsplats, vill ni kanske också ta min invaliditet?” Det snurrade i mitt huvud och jag tänkte på det där bibelordet som lyder ungefär så här (jag tänker inte slå upp det): ”Åt den som har skall varda givet, men från den som icke har, skall också det lilla har har, tagas ifrån honom.” Ofta har jag tänkt på hur skrämmande sant det där bibelordet är. Men på de här skyltarna ropar någon högt emot detta! Nej, rösten kräver inte mycket, bara den där smulan som gör det möjligt att uthärda lite bättre. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände skam när jag tittade på de båda skyltarna. Skam och beundran. Jag tog en bild på den ena.
På en parkeringsplats i staden Lourmarin i Provence finns en motsvarighet till skylten i Zagreb. Jag lyckas inte klistra in bilden här, men texten är:
SI TU PRENDS MA PLACE
PRENDS AUSSI MON HANDICAP
Hans
Tyvärr behöver det väl sägas både här och där och på andra platser.