Strax efter att jag kommit tillbaka från Slovenien föll jag ner i ett slags spricka eller skreva. Tiderna rullade ner som stockar över mig och jag blev osäker på min hemhörighet och när jag skulle till att somna den första kvällen föll jag igenom sängen in mot jordens innandöme. Men eftersom jag varit med om också detta förr, lyckades jag hålla stånd mot paniken och efter lite kamp var jag hemma i själva fallet.
Jag gick på gatorna och de stupade brant också här i mina stadsdelar där de vanligen är helt plana. Men så en kväll vreds alltsammans rätt igen. Ja, det var på Krivi put, den väg som egentligen borde föra vilse. Vi satt vid ett av de många färgglada eller före-detta-färgglada träborden och Lana radade upp små vinyldjur (det där med ”vinyl” får ni ta med en nypa salt) med blanka ögon framför mig och jag sa ”Kakve poglede!” (Vilka blickar!) Ja, där vände det. Med ens var jag tillbaka i min vanliga verklighet. Och jag kunde säga betydelsemättade saker som ”jahala sam slona” (jag red på en elefant) eller ”oprala sam se sapunom” (jag tvättade mig med tvål) och världen var helt begriplig igen.
