Blogg

Vi sa ju härom kvällen, Vesna, Đurđica och jag, att vi skulle gå med i den zigenska föreningen eller klubben, men det har visat sig att det är mer än ett steg dit. Nå, igår kväll satt vi i alla fall på ”Romski restoran” och lät oss serveras sarma och burek av Vesna. Vi åt kungligt som man gör där. Sedan kom Vesna (inte restaurangens Vesna utan ”vår” Vesna) i samtal med Braco (som är gift med restaurangens Vesna) för han hade problem med att få igång sin bil och Vesna hade kanske någon utrustning i sin som kunde vara till hjälp. Det hade hon inte, men han kom iväg ändå – till Sabor, parlamentet, där han skulle försöka skaffa sig en plats som representant för ett knippe olika minoriteter, minns inte vilka nu. I farten hann Vesna säga att vi ville bli medlemmar i klubben och han sa att javisst, nästa gång, och så försvann han i ett moln av vägdamm eller lätta jordpartiklar. Och vi sa till varandra att ja, nästa gång. Och så åt vi och pratade om resor och vilda bergsvandringar, om att leva i bil med hundar. En söt flicka i nedre tonåren, barnbarn till Vesna och Braco torkade av borden och Đurđica och Vesna ställde frågor till henne och gav henne beröm och Vesna sa att ett sådant barnbarn skulle hon vilja ha. Ja, och så vände vi lite på den kroatiska politiken och till sist var vi hos Aida Hadžialić och hennes två glas vin och avgång. Den nyheten hade nått Kroatien blixtsnabbt. Och så funderade vi på om vi ska ses på Amfora eller hos Goran nästa gång. Eller helt enkelt hos mig på Simpa. Vi lät frågan ligga i luften. Under tiden blev solens strålar allt mer horisontella, men värmen fanns ännu kvar. En lätt och torr värme. Rätt värme.

Den här sommaren har sin egen form, fast vilken sommar har inte det? Ingenting upprepar sig någonsin vad vi än hittar på att säga. Den här sommaren rör sig för mig fram och tillbaka mellan Bundek och Simpa, ja, och till några andra ställen. Igår kväll satt hunddamgänget länge på Simpa, vi passerade genom både den blå och den mörkblå timmen in i den svarta. Genom plastskynket – det sitter ännu lite kyla kvar i luften efter regnet – tittade vi upp mot himlaprakten.

En stund skämtade vi lite halvrått om olika balkanska identiteter, särskilt om de där tre som är så lika och ändå så helt olika, fast lika ju eller olika kanske. Vesna sa något om åren i Argentina. Och jag sa något om Bosanski brod. Vad är man där? Vi skålade och så började vi smida planer. En plan är att vi ska gå med i den zigenska föreningen, det hade ju Braco sagt när vi var på hans Romski restoran och åt ciganski gulaš och burek. Han sa att vem som helst får vara med för hundra kuna om året. Då får man vara med på alla fester. ”Där kan man kanske också dansa, utan att alla andra är småbarn eller allt bara är tango eller sådant”, sa Vesna. Det gör vi. ”Och till Amfora vid Dolac måste vi en dag”, tyckte jag, ”ni måste träffa mina underbara servitriser och så ska vi äta lignje na žaru och blitva.” Det blir också. Och så kom jag att tänka på vårens favoritbar ”Goran”, dit måste vi ju också. Så nu har vi ett program.

Och för att visa mig själv att inte allt bara varit prat tog jag denna morgon Londi med mig längs Brijunska för att undersöka om ”Goran” fortfarande fanns, man vet ju aldrig. Saker går under och återuppstår eller inte.

När ”Goran” kommit inom gott synhåll, märkte jag att det var något som inte stämde. Inga stolar och inga bord på den trånga lilla ytan innanför det gröna staketet. På dörrens glasruta fanns en lapp som berättade att man håller ”ljetni odmor” (”sommarvila”) till och med den femtonde augusti. Bra, från och med måndag då, tänkte jag. Och så svängde vi in på Paška och gick hemåt igen.