Blogg

En perfekt dag vid Krka

Igår kom min vän Igor ner från Ljubljana och hämtade upp Londi och mig för en dag vid Krka. Tanken eller en av tankarna var att ge Londi en riktigt härlig dag. Hon är ju nu så gammal, så det är svårt att komma på något som ger henne glädje utan att det blir för ansträngande. Vi människor tänkte också ge oss en skön dag, så det var inte fråga om några uppoffringar, vi måste bara finna den rätta balansen åt dagen. Ja, och så gav vi oss av och snart passerade vi den slovenska gränsen vid Mokrice. Strax intill den lilla staden Brežice for vi förbi den punkt där Krka rinner in i Sava. Vi tog vägen längs Krka och kom så småningom till byn Krška vas. Där parkerade vi vid en vacker gostilna (värdshus) som heter Prah.

bild0-57

Vi klev ur bilen och satte oss vid ett litet bord i halvskuggan på flodsidan. Själva värdshuset ligger tvärs över vägen. Vi beställde kaffe, Londi fick sitt vatten och så blev vi sittande där. Solen sken starkt men luften var torr och lätt. Det var inte dags för mat, men det var inte heller egentligen tid att göra något annat emellan. Vi pratade om turkar och avarer, om ord och språk och livet och Londi fick besök under bordet av en taxvalp. Två grönklädda män, kanske skogvaktare, satt vid bordet intill och drack alkoholfritt citronöl. De hade tre taxar i sitt sällskap och det var den yngste av dem som smet iväg till Londi en stund.

Så blev det så småningom ändå matdags och vi travade över vägen och satte oss vid ett stort träbord i skuggan under balkongen.

bild1-57

Vi beställde in varsin komplett söndagsmiddag med tre sorters kött, en härlig sallad och ett spännande kornigt potatismos. Ja, nu glömde jag, först var det soppa, svampsoppa med stora kantareller. Och efteråt štrudla. Till det drack vi det lilla lokala mycket oskuldsfulla vinet cviček, som man enligt Igor kan dricka hinkvis av utan att bli full. Efter ett tag beställde vi in en karaff till. Londi under bordet fick köttbitar av tre slag nedräckta till sig. Vi pratade om Bosnien och om de olika balkanfolkens förhållanden till varandra och om Viktor Klemperer, Thomas Mann och Miroslav Krleža, men också om traktens byar och historia och Igor passade på att fråga ut en av kyparna om värdshusets ägarförhållanden. Och så frågade han både den ena och den andra om var man bäst kunde bada i floden med en sådan här gammal och lite stel hund som Londi och vi fick flera förslag och så bröt vi upp. Vi for i ett grönt landskap längs en flod som ibland var grön ibland blå, mest grön kanske. Efter ett tag hade vi hittat den bästa platsen och jag lovar att en bättre plats kan inte finnas.

bild2-57

Vi slog oss ner på en grässlänt vid en liten sandig bukt av floden. Strax ovanför oss hördes musik, någon hade ställt till med en stor familjefest till sin fyrtioårsdag. Det dansades långdans och ringdans och starka röster sjöng och barn och hundar skuttade ystert omkring. Vi simmade i floden, ja, inte bara Igor och jag utan även Londi vågade sig ut i vattnet och tog flera simtag fastän ryggen är stel och jag först inte trott att hon skulle klara det. Men hon gjorde det och efteråt rullade hon sig njutningsfullt i gräset.

bild3-57

Och timmarna gick. Vi simmade, låg i gräset, tittade på Krkas gröna vatten och så började solens strålar luta mot uppbrott…

Vi tar ett första steg

Vi sa ju härom kvällen, Vesna, Đurđica och jag, att vi skulle gå med i den zigenska föreningen eller klubben, men det har visat sig att det är mer än ett steg dit. Nå, igår kväll satt vi i alla fall på ”Romski restoran” och lät oss serveras sarma och burek av Vesna. Vi åt kungligt som man gör där. Sedan kom Vesna (inte restaurangens Vesna utan ”vår” Vesna) i samtal med Braco (som är gift med restaurangens Vesna) för han hade problem med att få igång sin bil och Vesna hade kanske någon utrustning i sin som kunde vara till hjälp. Det hade hon inte, men han kom iväg ändå – till Sabor, parlamentet, där han skulle försöka skaffa sig en plats som representant för ett knippe olika minoriteter, minns inte vilka nu. I farten hann Vesna säga att vi ville bli medlemmar i klubben och han sa att javisst, nästa gång, och så försvann han i ett moln av vägdamm eller lätta jordpartiklar. Och vi sa till varandra att ja, nästa gång. Och så åt vi och pratade om resor och vilda bergsvandringar, om att leva i bil med hundar. En söt flicka i nedre tonåren, barnbarn till Vesna och Braco torkade av borden och Đurđica och Vesna ställde frågor till henne och gav henne beröm och Vesna sa att ett sådant barnbarn skulle hon vilja ha. Ja, och så vände vi lite på den kroatiska politiken och till sist var vi hos Aida Hadžialić och hennes två glas vin och avgång. Den nyheten hade nått Kroatien blixtsnabbt. Och så funderade vi på om vi ska ses på Amfora eller hos Goran nästa gång. Eller helt enkelt hos mig på Simpa. Vi lät frågan ligga i luften. Under tiden blev solens strålar allt mer horisontella, men värmen fanns ännu kvar. En lätt och torr värme. Rätt värme.

bild1-57

Magarac. Magi.

Kära vänner! Det här blir en upprepning – upprepningar finns inte, skrev jag nyss någonstans – för jag vill ännu en gång säga att jag tycker om åsnor, att jag är gripen och fascinerad av åsnor. Nej, jag har inte träffat någon åsna nu, men jag har sett ett tv-program med åsnor i. Som en del av er vet tittar jag egentligen bara på nyhetsprogram – till min sjuminuters morgongympa för kroatiskans skull – men någon gång gör jag ett undantag. Härom dagen såg jag ett program om några märkliga sjöar någonstans vid Imotski i Dalmatiens smala inland. Och igår såg jag ett åsneprogram. Det handlade mycket om åsnemjölkens välsignelser och jag stod – nej, jag satt inte – fastklistrad framför tv:n och beundrade och fotograferade åsnorna och deras stillsamma förflyttningar genom landskapet. Jag lyssnade till kommentatorn och tänkte att jag ju kände till allt han berättade, visste allt. Först tänkte jag att det berodde på att jag är så intresserad av åsnor och kanske vet en del, men när jag efter programmets slut tittade igenom bilderna jag hade tagit, slog det mig att jag måste ha sett samma program en gång tidigare. Och ja, jag hittade en pausträdstext om istriska och dalmatiska åsnor från januari i år och på bilderna fanns samma åsnor som på den tredje bilden här! Och jag stannade i tanken inför att åsna heter ”magarac” i det här landet och att denna åsnefilm är svindlande vacker. Åsnans vandring över karga marker skapar band mellan mig och historiens djupaste lager, med urtid. Magarac. Magi.

bild1-57

bild2-57

bild3-57

Och här – för den som eventuellt tvivlar på mina ord – en länk till åsnor i januari.

Planer…

Den här sommaren har sin egen form, fast vilken sommar har inte det? Ingenting upprepar sig någonsin vad vi än hittar på att säga. Den här sommaren rör sig för mig fram och tillbaka mellan Bundek och Simpa, ja, och till några andra ställen. Igår kväll satt hunddamgänget länge på Simpa, vi passerade genom både den blå och den mörkblå timmen in i den svarta. Genom plastskynket – det sitter ännu lite kyla kvar i luften efter regnet – tittade vi upp mot himlaprakten.

bild1-57

En stund skämtade vi lite halvrått om olika balkanska identiteter, särskilt om de där tre som är så lika och ändå så helt olika, fast lika ju eller olika kanske. Vesna sa något om åren i Argentina. Och jag sa något om Bosanski brod. Vad är man där? Vi skålade och så började vi smida planer. En plan är att vi ska gå med i den zigenska föreningen, det hade ju Braco sagt när vi var på hans Romski restoran och åt ciganski gulaš och burek. Han sa att vem som helst får vara med för hundra kuna om året. Då får man vara med på alla fester. ”Där kan man kanske också dansa, utan att alla andra är småbarn eller allt bara är tango eller sådant”, sa Vesna. Det gör vi. ”Och till Amfora vid Dolac måste vi en dag”, tyckte jag, ”ni måste träffa mina underbara servitriser och så ska vi äta lignje na žaru och blitva.” Det blir också. Och så kom jag att tänka på vårens favoritbar ”Goran”, dit måste vi ju också. Så nu har vi ett program.

Och för att visa mig själv att inte allt bara varit prat tog jag denna morgon Londi med mig längs Brijunska för att undersöka om ”Goran” fortfarande fanns, man vet ju aldrig. Saker går under och återuppstår eller inte.

bild2-57

När ”Goran” kommit inom gott synhåll, märkte jag att det var något som inte stämde. Inga stolar och inga bord på den trånga lilla ytan innanför det gröna staketet. På dörrens glasruta fanns en lapp som berättade att man håller ”ljetni odmor” (”sommarvila”) till och med den femtonde augusti. Bra, från och med måndag då, tänkte jag. Och så svängde vi in på Paška och gick hemåt igen.

Lite subjektivt om Ödön von Horváth

När jag var i Wien i maj – för det var väl i maj? – slank jag den ena dagen in i en bokhandel vid Schottengasse och köpte den gamla klassikern Jugend ohne Gott av Ödön von Horváth. Varför? Ja, för att jag aldrig har läst den och för att jag då och då genom åren har tänkt på den, inte så sällan faktiskt. Och för ögonen som såg på mig från bokens omslag. Denna illusionslösa, nervöst intelligenta blick som för mig är så österrikisk – ja, Österrike är inte det där alpina skidlandet som man ofta vill tänka på i Sverige – Österrike är Wien och ironisk dödsnärhet, prunkande elegans och skitiga bakgårdar. Och så mycket tvivlande vetande.

bild-57

Igår regnade det här och jag drack kaffe med en vän och gick sedan igenom en rad studenttexter. Någon gång på kvällen fick jag syn på Jugend ohne Gott, så jag grep boken och läste det första korta kapitlet, ”Die Neger” heter det och på dess fyra sidor möter vi en ung – eller nej, han känner sig inte särskilt ung – lärare som omväxlande är försjunken i tankar, omväxlande ägnar sig åt att rätta eller läsa igenom sina elevers texter. Han kommer fram till att han egentligen inte är nöjd – som hans föräldrar önskat honom att han skulle vara i födelsedagsbrevet som ligger framför honom på bordet. Han har just fyllt 34. Men så letar hans tanke sig vidare förbi missnöjet och tar den här formen:

Du hast doch eine sichere Stellung mit Pensionsberechtigung und das ist in der heutigen Zeit, wo niemand weiß, ob sich morgen die Erde noch drehen wird, allerhand!

Och så går han över till arbetet som består i att läsa elevtexter på det av hans överordnade föreskrivna temat ”Warum müssen wir Kolonien haben?” Hans elever är fjortonåriga pojkar. Utan större övertygelse eller lust tar han itu med uppgiften. Mycket av vad pojkarna skriver låter han passera som acceptabelt, men så stöter han på en rad som han först inte vill eller kan godta. ”Alle Neger sind hinterlistig, feig und faul.” Hans första impuls är att stryka frasen och skriva något i stil med ”meningslös generalisering” i kanten, men så hejdar han sig för han kommer att tänka på att han alldeles nyligen hört just den frasen på radion. Och så bestämmer han sig för att låta frasen stå kvar ”denn was einer im Radio redet, darf kein Lehrer im Schulheft streichen.”

Jag bläddrar lite i boken och läser till sist lite i översikten över Ödön von Horváths liv. Jag läser att han föddes i Sušak i utkanten av dagens Rijeka och att han vid något tillfälle som svar på en fråga beskrev sin härkomst så här:

Sie fragen mich nach meiner Heimat, ich antworte: ich wurde in Fiume geboren, bin in Belgrad, Budapest, Preßburg, Wien und München aufgewachsen und habe einen ungarischen Paß – aber ”Heimat”? Kenn ich nicht. Ich bin eine typisch alt-österreichisch-ungarische Mischung: magyarisch, kroatisch, deutsch, tschechisch – mein Name ist magyarisch, meine Muttersprache ist deutsch.