Blogg

Hos optikern

Tågresan hem från Belgrad var en rik upplevelse och jag tänker skriva mer om den framöver, kanske redan imorgon, men nu vill jag berätta om ett dumt missöde som krönte den. När jag packade upp mina inte alltför många saker efter resan, märkte jag att glasögonen fattades. Jag letade runt ett par varv i handväskans ”lönnfack” och ryggsäckens olika skrymslen, men nej, jag måste ha lämnat dem kvar på tåget som gick vidare mot Ljubljana och kanske till och med Zürich. Efter en kort brottning med mitt inre andra jag förlikade jag mig med situationen och letade fram ett par halvbra äldre glasögon samtidigt som jag funderade över hur jag skulle skaffa nya nu när varje dag är full av arbete och resten tillhör Miki. Tanken snuddade vid olika ”urbana” moderna optiker i centrum, men så dök Hotićs lilla butik här i mitt kvarter upp. Där har jag genom åren flera gånger fått små reparationer av glasögonbågar genomförda gratis. Någon dag senare frågade jag Vesna vad hon trodde om Hotić. Hon svarade att hon egentligen själv undrade om han är bra, eftersom hon också behöver nya glasögon och hon bad mig, att om jag valde honom, låta henne veta hur det gått. ”Det är han som har Dalija”, tillade hon, men det visste jag ju, för jag har ju druckit kaffe där rätt många gånger.

Igår morse kom jag mig då äntligen för att titta in i Hotićs affär. Han hälsade och kallade mig ”susjeda” (granne) och jag frågade om det var ok att Miki kom in. Ja, javisst, svarade han med lite tankspridd uppsyn och jag tänkte på hans dotters tre småhundar som bruka springa in i och ut ur Dalija tätt intill förbudsskylten. Jag berättade mitt ärende och Hotić sa att jag kunde sätta mig och så vände han sig mot en apparat. Då sa jag att jag bara ville beställa tid, eftersom jag måste till arbetet. Vi kom fram till att jag kunde dyka upp vid sextiden samma dag.

Vid halv sex någon gång återvände jag till affären. Jag hade lämnat Miki kvar hemma eftersom jag tänkte att det nog ändå skulle vara enklare, för hur många skulle han behöva hälsa på under synundersökningen? När jag kom dit var butiken stängd, så jag gick till Dalija och fann Hotić där i kassan med händerna fulla av sedlar. Med snabba steg gick vi strax därpå till optikerbutiken. Utanför väntade en man som visade att han brutit av en av skalmarna på sina glasögon. Hotić tittade snabbt på dem och sa att han inte kunde laga dem på stubben, men till imorgon. Mannen sa då att han behövde se redan klockan fem på morgonen, så Hotić frågade efter dioptri och mannen svarade, varpå han fick ett par låneglasögon i handen. Han provade dem hastigt och tyckte att han såg och inte ramlade de av, så han lämnade affären med låneglasögonen i näven. Jag såg ett stort bröd ligga bland mätinstrumenten på bänken och innan undersökningen började nöp Hotić av en bit och stoppade den i munnen. Sedan drog han fram en apparat från väggen i den lilla butiken och bad mig sätta mig på en av de nedsuttna en aning skamfilade fåtöljerna. Överst låg en kudde av den typ som ligger på stolarna i Dalija. Dörren stod öppen mot gatan och den ljumma luften strömmade in och folk som gick förbi hälsade. En äldre man stannade till och de båda herrarna växlade några ord. De kallade varandra ”Herr Konkurrent” och skrockade lite i samförstånd och på slutet sa Hotić att utan konkurrens blir det ingenting. Under tiden hade jag placerats framför undersökningsapparaten och Hotić lät med van hand olika linser ramla ner framför ögonen på mig och jag fick säga vad jag såg och inte såg. Då och då tog han ett bett av brödet på bänken. Så var det dags för nästa steg och han visade upp en tavla med bokstäver, en halvan med latinska och den andra med kyrilliska. Jag fick ett slags bågar satta på näsan och så fick jag läsa de bokstäver han belyste medan han släppte ner olika linser framför det ena eller andra ögat. Då och då slocknade ljuset och jag fick be honom att tända det. Proceduren var ganska lång och under hela förloppet var brödet en fast punkt. Men så tyckte han att han visste tillräckligt och plockade i stället fram bågar, som jag fick välja mellan. Jag valde på mitt sätt: plockade ut tre, provade och valde några som liknade dem jag jag tyckt bäst om och provade igenom dem och fattade ett snabbt beslut, men så kom vi fram till att jag nog behövde två par, ett för läsning och ett för längre avstånd, tv till exempel. Jag mumlade något om att jag inte bryr mig om tv så mycket. Han tittade lite ironiskt på mig och tuggade och sa ”det är ni som ska se, inte jag”. OK, tyckte jag och provade ytterligare några bågar och valde en nästan direkt. Han tittade på prislappen och suckade över priset: 800. ”Dyrt”, sa han, ”det får bli 600”. Samtidigt lät han mig förstå att han tyckte att de bågar jag valt först var snyggare än de här dyra och att jag borde ha de snyggare utomhus eller för längre avstånd. Jag sa ja, fast jag visste att jag inte tänkte gå med glasögon utomhus, men kanske om jag dricker kaffe på Dalija. Så räknade Hotić ihop priset på en liten lapp och bad om ett förskott, så jag gick ut till bankomaten och tog ut 500 och räckte honom dem och han skrev upp det på lappen. ”De är färdiga om två-tre dagar”, sa han, ”fast ni kan titta in i morgon eftermiddag när ni ändå går förbi här med hunden, det kan hända att de är färdiga.”

Med tåg från Belgrad till Ruma

Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.

Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.

På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?

Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.

I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.

utdrag ur Saša Stanišićs tacktal

Saša Stanišić har, som bekant, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Deutscher Buchpreis” för 2019. Han höll som brukligt är ett tacktal. Nyss skickade mig hans svenska översättare Christine Bredenkamp en råversion av en översättning av detta tal. Jag har nu plockat ut den del jag tycker är intressantast och dessutom putsat texten på mitt sätt, så alla enskilda formuleringar ansvarar jag för. Den som vill kan alltid kontrollera genom att lyssna på talet som ligger ute på nätet.

°°

Jag gläder mig oerhört åt det här priset, och fram till i morse kunde jag också koncentrera mig på hur på hur glad jag skulle bli om jag verkligen fick det. Men så delades ett annat pris ut som störde min koncentration, ett pris som är en smula viktigare, i Sverige, i Stockholm. Det tilldelades en viss person och därmed grumlades glädjen över mitt eget pris till en del. Jag ber därför om överseende för att jag nu utnyttjar denna korta stund i rampljuset åt att ge uttryck för min upprördhet. Som gäller femtio procent av priset.

Jag gör det bland annat för att jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte beskriver i sina texter. Det faktum att jag kan stå här framför er i dag tackar jag en verklighet som denna människa inte tagit till sig, det kan man lätt se i hans texter från nittiotalet.
Det är märkligt, tycker jag, att man samtidigt som man påstår sig söka rättvisa för någon, lägger den till rätta så att allt blir till en lögn. Det är inget som litteratur ska göra.

I sin text om min hemstad Višegrad skriver Handke bland annat om att milismännen aldrig kan ha begått de brott de begick, eftersom de gick barfota. Denna milis eller dess anförare Milan Lukić, som sitter inburad på livstid för brott mot mänskligheten, lämnar han i övrigt utan kommentar. Han nämner inte offren. Han säger bara att dessa brott inte kan ha ha ägt rum.
Men de ägde rum.

Detta skakar mig, det skakar mig att något sådant belönas. Jag delar den känslan med många och det gläder mig.
Den katolska kyrkan har redan gratulerat Handke. Den katolska kyrkan har gratulerat Handke och den har gratulerat honom till en utmärkelse bortom den politiska korrektheten. Den katolska kyrkan. Det passar ju bra.

Jag står här för att hylla en annan litteratur, jag hyllar de andra femtio procenten. Jag hyllar Olga Tokarczuk. Jag hyllar en litteratur som med språket får och försöker allt, också den politiska kampen. Jag hyllar en litteratur som inte är cynisk, som inte är förljugen och som inte håller oss läsare för dumma genom att avsiktligt klä det poetiska i lögner och förvränga fakta.
Jag hyllar en annan författare, jag hyllar Olga T.
Och låt mig avsluta med att säga att jag också hyllar en litteratur som beskriver tiden – en tid som aldrig var så som Handke beskriver den i fallet Bosnien.

Kort om bokpriser

Saša Stanišić har fått årets Deutscher Buchpreis för vad som utnämnts till ”Roman des Jahres”. Samtidigt i Sverige: Förlaget som hittills givit ut hans böcker i svensk översättning bestämmer sig för att inte ge ut den här boken. Weyler är inte Weyler längre utan Svante, kan man kanske säga. I sitt tacktal kritiserar Stanišić för övrigt att man tilldelat Peter Handke ett annat bekant bokpris. Någon säger kanske nu att Nobelpriset inte ska vara politiskt, men det finns, tycker jag, något annat än politiskt eller inte politiskt. Det finns en anständighetens gräns.

Några bilder till från Belgrad

Låt mig ta er med utmed kanten av ytterligare några bilder från min tid i Belgrad. Jag börjar med en interiör från restaurangen ”Dva Jelena” i Skadarlija, ett nöjeskvarter som besöks av många. Namnet ger mig en orientalisk känsla eller kanske snarare en albansk. Detta med namnet får jag väl leta mig fram till någon gång. Och även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför så var det något i stämningen på gatorna och gränderna där som påminde mig om Baščaršija i Sarajevo. Nå, mina associationer är mina.

Låt oss än en gång blicka ner över Sava från Kalemegdan eller vägen upp dit. På de här murarna skulle jag gärna sitta under soliga höst- eller vårdagar. Sommaren är nog het här.

Under vår stadsvandring under studenternas ledning blev vi förda till Belgrads nu enda moské. Alla de andra förstördes under kriget. Eller efter? Det är en ljus och mycket sluten byggnad.

Strax efter att vi tittat på moskén – utifrån – kom vi förbi ett vackert hus som utstrålade en för mig tilltalande enkelhet, ett sådant hus som jag gärna skulle vilja bo i. Lite turkiskt, kanske.

Och när den andra kvällen kom gick vi förbi parlamentet, vars väggar just då sög åt sig det sjunkande dagsljuset.