Med tåg från Belgrad till Ruma

Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.

Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.

På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?

Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.

I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.

Kommentera