Tågresan hem från Belgrad var en rik upplevelse och jag tänker skriva mer om den framöver, kanske redan imorgon, men nu vill jag berätta om ett dumt missöde som krönte den. När jag packade upp mina inte alltför många saker efter resan, märkte jag att glasögonen fattades. Jag letade runt ett par varv i handväskans ”lönnfack” och ryggsäckens olika skrymslen, men nej, jag måste ha lämnat dem kvar på tåget som gick vidare mot Ljubljana och kanske till och med Zürich. Efter en kort brottning med mitt inre andra jag förlikade jag mig med situationen och letade fram ett par halvbra äldre glasögon samtidigt som jag funderade över hur jag skulle skaffa nya nu när varje dag är full av arbete och resten tillhör Miki. Tanken snuddade vid olika ”urbana” moderna optiker i centrum, men så dök Hotićs lilla butik här i mitt kvarter upp. Där har jag genom åren flera gånger fått små reparationer av glasögonbågar genomförda gratis. Någon dag senare frågade jag Vesna vad hon trodde om Hotić. Hon svarade att hon egentligen själv undrade om han är bra, eftersom hon också behöver nya glasögon och hon bad mig, att om jag valde honom, låta henne veta hur det gått. ”Det är han som har Dalija”, tillade hon, men det visste jag ju, för jag har ju druckit kaffe där rätt många gånger.
Igår morse kom jag mig då äntligen för att titta in i Hotićs affär. Han hälsade och kallade mig ”susjeda” (granne) och jag frågade om det var ok att Miki kom in. Ja, javisst, svarade han med lite tankspridd uppsyn och jag tänkte på hans dotters tre småhundar som bruka springa in i och ut ur Dalija tätt intill förbudsskylten. Jag berättade mitt ärende och Hotić sa att jag kunde sätta mig och så vände han sig mot en apparat. Då sa jag att jag bara ville beställa tid, eftersom jag måste till arbetet. Vi kom fram till att jag kunde dyka upp vid sextiden samma dag.
Vid halv sex någon gång återvände jag till affären. Jag hade lämnat Miki kvar hemma eftersom jag tänkte att det nog ändå skulle vara enklare, för hur många skulle han behöva hälsa på under synundersökningen? När jag kom dit var butiken stängd, så jag gick till Dalija och fann Hotić där i kassan med händerna fulla av sedlar. Med snabba steg gick vi strax därpå till optikerbutiken. Utanför väntade en man som visade att han brutit av en av skalmarna på sina glasögon. Hotić tittade snabbt på dem och sa att han inte kunde laga dem på stubben, men till imorgon. Mannen sa då att han behövde se redan klockan fem på morgonen, så Hotić frågade efter dioptri och mannen svarade, varpå han fick ett par låneglasögon i handen. Han provade dem hastigt och tyckte att han såg och inte ramlade de av, så han lämnade affären med låneglasögonen i näven. Jag såg ett stort bröd ligga bland mätinstrumenten på bänken och innan undersökningen började nöp Hotić av en bit och stoppade den i munnen. Sedan drog han fram en apparat från väggen i den lilla butiken och bad mig sätta mig på en av de nedsuttna en aning skamfilade fåtöljerna. Överst låg en kudde av den typ som ligger på stolarna i Dalija. Dörren stod öppen mot gatan och den ljumma luften strömmade in och folk som gick förbi hälsade. En äldre man stannade till och de båda herrarna växlade några ord. De kallade varandra ”Herr Konkurrent” och skrockade lite i samförstånd och på slutet sa Hotić att utan konkurrens blir det ingenting. Under tiden hade jag placerats framför undersökningsapparaten och Hotić lät med van hand olika linser ramla ner framför ögonen på mig och jag fick säga vad jag såg och inte såg. Då och då tog han ett bett av brödet på bänken. Så var det dags för nästa steg och han visade upp en tavla med bokstäver, en halvan med latinska och den andra med kyrilliska. Jag fick ett slags bågar satta på näsan och så fick jag läsa de bokstäver han belyste medan han släppte ner olika linser framför det ena eller andra ögat. Då och då slocknade ljuset och jag fick be honom att tända det. Proceduren var ganska lång och under hela förloppet var brödet en fast punkt. Men så tyckte han att han visste tillräckligt och plockade i stället fram bågar, som jag fick välja mellan. Jag valde på mitt sätt: plockade ut tre, provade och valde några som liknade dem jag jag tyckt bäst om och provade igenom dem och fattade ett snabbt beslut, men så kom vi fram till att jag nog behövde två par, ett för läsning och ett för längre avstånd, tv till exempel. Jag mumlade något om att jag inte bryr mig om tv så mycket. Han tittade lite ironiskt på mig och tuggade och sa ”det är ni som ska se, inte jag”. OK, tyckte jag och provade ytterligare några bågar och valde en nästan direkt. Han tittade på prislappen och suckade över priset: 800. ”Dyrt”, sa han, ”det får bli 600”. Samtidigt lät han mig förstå att han tyckte att de bågar jag valt först var snyggare än de här dyra och att jag borde ha de snyggare utomhus eller för längre avstånd. Jag sa ja, fast jag visste att jag inte tänkte gå med glasögon utomhus, men kanske om jag dricker kaffe på Dalija. Så räknade Hotić ihop priset på en liten lapp och bad om ett förskott, så jag gick ut till bankomaten och tog ut 500 och räckte honom dem och han skrev upp det på lappen. ”De är färdiga om två-tre dagar”, sa han, ”fast ni kan titta in i morgon eftermiddag när ni ändå går förbi här med hunden, det kan hända att de är färdiga.”