Blogg

Miki och jag går längs Pašmanska. Det gör vi ganska ofta, även om det är lite oroande att gå just den vägen, eftersom det finns så många vakthundar i trädgårdarna. Fast Miki är cool, ingen kan se på honom att han märker av de pliktpåkallat upprörda hundskallen och det desperata klättrandet på grindarnas insidor. Han går förbi, så där som man gör när man bara går förbi. Vi går förbi. Längst upp vid ena änden av gatan ligger Cooltura och där händer det förstås att vi stannar och sitter en stund – kaffe och vatten. Men strax innan finns huset med den röda katten. Den ligger gärna uppe på sitt biltak, ja, det är nog kattens bil eller bilens kattägares eller kattens bilägares. Där ligger den och håller uppsikt. Miki är för klok för att alls titta åt det hållet.

Katten blänger, Miki går förbi. Vi går förbi. Det gäller att gå förbi allt som det inte är någon mening att stanna upp vid.

Ni kommer kanske ihåg huset här på hörnan mellan Rapska och Lopudska. Länge stod det med stora bokstäver ”PRODAJEM” plus ett telefonnummer på väggen nära dörren. Ett tag funderade jag lite vagt på om det kunde vara något för Miki och mig, men ganska snart kom jag fram till att jag nog inte skulle kunna försvara det: för utsatt läge om man varken är man eller särskilt stark. Nu är sedan en tid allting annorlunda. När skylten försvann minns jag inte, men kanske har det gått en månad sedan det hände. Det nya är att huset förlorat sitt tak. En dag när vi gick förbi höll jag på att få en tegelpanna i huvudet. En man skrek ”pazi!” från taket och Miki och jag for ut på gatan i ett slag. Svisch! Jag gjorde en arg gest uppåt och så gick vi vidare.

Och nu några dagar senare har huset på något sätt blivit genomskinligt. Taket visar sitt skelett eller sin stol.

Himlen lyser igenom både här och där och huset är på något vis vackert i sin utblottning. Himlen går omkring på vinden.

Skorstenen visar sin åldriga form som är så mycket mer trovärdig än tv-mastens.

Jag hoppas nu att de här männen inte plötsligt ändrar sig och river ner hela huset. Jag ber en inre bön om att de bara tänker lägga ett nytt tak och laga väggarnas brister.

Zagreb ler sitt milda oktoberleende och bär allt trädguldet på ett otvunget sätt. Miki och jag går längs gatorna. I den där parken i slutet av Opatovina träffar vi, eller snarare Miki, en glad och livlig tik av lika okänd och blandad härkomst som Miki själv. De leker och susar runt bland buskarna. Hon blankslät och Miki i fluffkostym.

Vi går vidare, eller kanske jag skulle kalla det tillbaka, och korsar Dolac. Jag vänder mig om och tar en bild där domkyrkotornen verkar peka lite snett upp i skyn. Vad är rakt och vad är krokigt på detta vårt klot?

Lite senare går vi längs Zrinjevac och tar sedan vägen över Trg Strossmayera. Jag vänder mig igen och tar en bild bakåt. Det förflutna ligger inte sällan framför oss.