Då och då mellan händelserna i den där salen på Filološki fakultet i Belgrad lutade jag mig ut genom ett fönster som hela tiden stod öppet. Jag tittade på en flock lite mörkfjädrade duvor som flög eller flyttade sig ut och in genom ett välvt fönster i ett sandgräddfärgat valv under himlavalvet. Då och då stjälpte någon ut sig på luftens ytspänning. Här ser ni den enas flykt fryst till stillbild.
Nu är jag tillbaka hos min coolt tuggummituggande krulltott Miki, som jag ibland misstänker för att smygröka, elcigarett kanske, vem vet? Jag försöker förstå vad jag nyss har varit. I Belgrad ja, men hur ser det ut där? Och vad såg eller upplevde jag? Det luktade lite annorlunda än här, tänkte jag då, men jag kan inte få tag i några träffande ord för dessa lukter, så ja, annorlunda. Något av känslan staden gav mig påminde mig om Bukarest, om Bukarests suggestiva mångbottnade mörker, men Belgrad verkar sticka högre upp i luften och kanske har staden en blank skalle. Nej, ni som vill veta något faktiskt om Belgrad ska nog ta en annan väg. Det finns kartor och guideböcker, duktiga hemsidor, statistik… Är Belgrads essens ett lockande dunkelt djup under en blänkande skalle högt uppe i solen med en schal av floder om halsen? Det är möjligt.
På lördagseftermiddagen blev vi kringförda i smågrupper av några svenskstudenter, som utförde sitt värv med den äran. Snabba, roliga och ständigt beredda att vrida perspektiven åt något önskat håll. Vi började stadsvandringen nära vårt hotell.
Så småningom – ja, jag gömmer mig bakom uttrycket ”så småningom”, eftersom jag inte minns hur vi gick – kunde vi se Sava långt nedanför oss, fast nu vänder jag mig åt andra hållet och visar en kyrka som kanske är domkyrkan (ni som inte gillar sådana här oklarheter är inte med längre, kan jag tala om för er) under en mycket blå himmel. Himmelsblå väl?
Vi fortsatte uppåt mot borgen Kalemegdan, som bär ett turkiskt namn, men som har funnits och inte funnits i många epoker och under många herrar: kelter, romare, goter, bysantiner…
Våra guider arbetade hårt och lätt och jag fick veta mycket som nu är införlivat i min kreativa minnesglömska.
Under oss flöt Sava in i Donau, ja, Sava flyter och flyter in i Donau dag och natt och det är svårt att tänka sig något slut på detta flytande, fast det finns väl men bortom vår föreställningsförmågas gränser. Jag tänkte lite på Petrovaradin i Vojvodina. Också där är man så högt över Donau.
Det finns säkert många historier om Belgrads ”nya” järnvägsstation och det här får väl bli min. Historier är inte alltid sanna. Nå, jag åkte taxi med Slobodan under den knallblåa förmiddagshimlen till Prokop, där stationen skulle finnas, fast Slobodan hade först sett tveksam ut, men jag upprepade att jag inte ville till Novi Beograd. Och vi kom till en skylt som berättade om stationen i Prokop. Ja.
Jag betalade – ganska lite – och steg ur taxin med Slobodans visitkort i handen, till nästa gång. Framför mig låg ett betongfält med kvastar av rostiga järnstänger uppstickande här och där. Detta måste vara stationens ovansida, tänkte jag kärvt och log ett inåtvänt hårdfört John Wayne-leende. Ingen människa så långt ögat nådde. Men solen log överdådigt.
Jag gick längs kanten till platsen där betongplattan slutade: spår, rostiga men inte så värst många och ödslighet. En serbisk flagga vajade lite håglöst över en trist byggnad. Det här är alltså den nya stationen, funderade jag skeptiskt, och den gamla ska bli ett nattklubbskvarter? Kan det vara sant? Kanske det.
Solen värmde behagligt och ljuset bländade. Efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att gå nerför trappan, ner i underjorden till stationens mage. Där nere var det mörkt och mycket få människor rörde sig i dunklet. Ett kort tåg vid spår ett verkade vara mitt, fast helt säker var jag inte.
På väggen fanns en mycket modern tavla, lättläst och klar: Beograd Centar – Cirih, stod det. Cirih? Hm. Men ja, Zürich, måste det väl vara, fast gick mitt tåg verkligen till Zürich?
Jag gick längs vagnarna och alla fyra dörrarna stod det Beograd – – – Ljubljana och det lät ju lugnande, bättre än Zürich faktiskt. Jag tänkte ut något tillrättaläggande om att vagnarna till Zürich kanske kopplades på i Ljubljana eller, vem vet, i Zagreb?
Nu är det väl dags att erkänna att det här inte var mitt första besök på stationen. Två dagar tidigare hade jag ankommit där i mörker tillsammans med Lotta, men det är en annan historia. Och då var det inte Slobodan som körde taxin.
Om höstarna hör man ofta den här sången i våra kvarter och säkert i andra också. Sången gör sig allra bäst under höga klara solvarma dagar. Vägen upp till himmelen är då så rak och direkt.
”Krumpira, luka, zelje” (potatis, lök, kål), ”krumpira, luka, zelje” ljuder det från gata till gata. Starka melodiska mansröster ropsjunger om höstens håvar och här och där kan man se någon av rösternas bärare gå gatan fram med fasta steg, men det mesta är ljud och skördesång.
Helgdag, soldag, folk lät makligheten bestämma takten i höstvärmen. Man promenerade i parkerna och längs stadens gator, många drack kaffe i vimlet eller utanför vimlet, barnen lekte på lekplatserna. Himlens blåa var spänd över taken. Miki och jag mötte Christine och Nidas vid Cvjetni Trg och gick tillsammans upp till det där kaféet med lekplatsen strax ovanför Tkalčićevas mitt. Vi beställde kaffe till oss vuxna, mjölk till Nidas och Miki fick vatten och sina tuggpinnar. Och så gav sig Nidas upp på klätterställningen medan Miki vaktade vårt bord och höll utkik efter hundar och kanske katter också.
Och allt emellanåt lyckades Christine och jag växla några ord. Vi rörde lite lätt och liksom bekymmerslöst vid olika bekymmer. Dagen lekte och var lätt.
