Nyss satt vi på Simpas terrass, Miki och jag. Morgonen är vacker, oktober är vacker, Miki har ett ulligt ansikte.
Himlen är blå och jag står stilla i stunden. Eller sitter. Miki ligger.
Kanske är detta livets stilla mittpunkt.
Blogg
John Constable
Av en tillfällighet ramlade jag in i ett program om den engelske landskapsmålaren John Constable på HRT3 nu på morgonen. Jag fastnade direkt och följde de båda männen som vet så mycket om Constable på deras promenader genom de sydöstengelska landskapen ända till programmets slut. De rörde sig båda mycket dekorativt och deras ord verkade komna rakt ur stundens ingivelse, men detta är en av hemligheterna bakom verkligt gedigen och samtidigt passionerad kunskap. Bäraren av sådan kunskap kan gå ut och in i sitt vetande som om det vore en lek och åskådaren leds med lätt hand och kan samtidigt dela ciceronens glädje. Vi fick veta en rad saker ur Constables liv, vi fick höra om glädjen och sorgen, om kärleken till landskapet och till hustrun och om sorgen efter henne. Gång på gång sa någon av de båda herrarna något om att han var ”så engelsk” och detta engelska verkade finnas i landskapen han målade, eller kanske snarare i det intensivt inkännande sättet han målade dem. Ofta målade han träd och träden verkade vara målade som individer. En av våra två guider rörde vid ett tillfälle vid en trädstam och kände att just det trädet var ett träd i en av Constables målningar. Medan jag följde programmet försökte jag ta några bilder.
Kanske känner någon av er igen den här första målningen. Tyvärr är den lite skymd av den kroatiska texten som bara säger ”och det här är en stor målning”, men man ser träden och ljuset på husväggen och hästarna och mannen i det stilla vattnet. Jag tror man ser stämningen. Våra vägvisare talar om hur svår Constables väg till framgång var men att framgången kom.
Också här träd, flod, hästar, människor, ljus, skugga och ett slags stillhet. Den kroatiska texten säger ”slutligen framgång” och att Constable blir medlem av konstakademien.
På ett ställe har jag tillåtit mig en kanske fånig teknisk lek. Jag har valt en dubbelexponering av en målning och ett hus i verkligheten. Förbindelsen nämns i den kroatiska texten, som säger: ”där regnbågen rör marken står biskop John Fishers brorsons hus…”. Jag vet inte om ni ser regnbågen men kanske anar ni en båge…
Nej, nu glömmer vi detta och går vidare in i ett hörn av en stor målning.
Här har jag valt en detalj, en hund som vänder sig bakåt mot det som sällskapet lämnat. En av de två männen som leder oss runt stannar upp vid hunden och talar en stund ur dess perspektiv.
Och nu söker jag efter fler målningar av John Constable och undrar vid sidan av det lite över detta engelska, landskapet och människorna, som alltid har legat utanför min värld.
En hemresa
Det var väl vid tiden runt höstdagjämningen som Nilla, Miki och jag gjorde vår lilla resa till Rijeka för att ta avsked av sommaren. I Rijeka levde vi härliga dagar. På söndagen anträdde vi hemresan utan att jag hunnit låta oss göra den där avstickaren till det gåtfulla Jurdani, men Jurdani ligger kvar och gåtor lever bara olösta. Nå, vi satte oss till rätta på tåget. Om jag minns rätt så hade vi ganska länge en egen vagn. Från Rijeka höjer sig landet brant och järnvägen är byggd i slingor, så man kommer gång på gång till nästan samma plats, men bara nästan och så småningom är man uppe på bergsryggen och kan se ut över öar och hav.
Kanske minns ni från en annan resa att det här tåget stannar väldigt ofta och tar god tid på sig från start till mål? Denna gång tvingade mig min inre lite nördiga småpojke att skriva upp namnen på alla stationerna vi stannade vid. Det var inte en helt lätt uppgift, eftersom det ibland inte är helt klart om det räknas som stopp eller inte. Här är listan och de stationer som fått frågetecken är alltså lite svårdefinierbara:
Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak? – Skrad – Žrnovac? – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb
Det blir fyrtiofem, för jag räknar ju inte utgångspunkten. Läs igenom namnen och ni ska se att ni känner igen några av dem (om ni besöker mig någorlunda ofta). För mig är det ett äventyr att läsa dem, för ortnamn har mycket djupare belägna fästen än många andra ord. Men jag tittade också ut genom fönstret efter annat än namn och i Lokve såg jag en stins och några andra män.
Och Nilla och Miki såg det de såg och Miki satt ganska välordnat på sina resedukar. På badhandduken ser ni förresten Istriens västkust.
Jag tog en bild av stationshuset i Kupjak för att det såg så ensligt ut. Men jag misstänker att lampan över skylten är tänd om natten.
Vi for förbi bergen vid Ogulin och vi såg den märkliga kyrkan i Tounj igen och vi passerade Generalski Stol (Generalsbordet). Och sedan följde en vacker sträcka utmed floden Mrežnica (som jag kanske i någon text har förväxlat med Dobra – jag ber om ursäkt i så fall) och vi tittade mycket på vattnet och de små vattenfallen mellan de lummiga träden i flodkanten. Tåget stannade på flera stationer utmed floden eller ett tuppfjät därifrån: Zvečaj – Belavići – Duga Resa. Någon gång vill jag stiga av där eller där för att uppleva floden på närmare håll.
Kvarner
Ja, och så får jag ett återfall i havslängtan. För min inre syn sträcker Kvarnerbukten ut sig blå och blåare under himlen. Och jag plockar fram några bilder att se på med min yttre blick. Vem är den lille svarte där på den solbelysta betongen?
Och träden där, vill de också se ut över vattnet? Och är det kanske jag som sitter på bänken?
Och är detta vår lilla badvik vid Kantrida?
Och hur högt är havet och vart far öarna?
Och silvervattnet under Istriens berg…
Vattendröm
Morgonen på Simpas terrass ligger bakom oss och drömmens händelser kommer tillbaka till mig.
Jag gick längs en vattensamling med stenram. Bredvid mig och ibland lite framför mig traskade Londi. Jag kände – också utan att se på henne – igen hennes rörelser från tiden då vi levde tillsammans. Vi följde vattenkanten och jag tror att vi gick under träd, ganska höga lövträd var det nog. Vid hörnet av den fyrkantiga vattensamlingen fanns en rulltrappa som förde uppåt uppåt till något okänt. Vid trappans början stod en mamma böjd över ett litet gråtande barn, som inte ville stiga på rulltrappan. Mamman verkade försöka övertyga barnet om att det inte var farligt. Övertalningen pågick ganska länge och jag kände hur en viss otålighet trängde sig på mig, men så kom jag på att Londi ju inte åker rulltrappa, så vi rundade hörnet av bassängen eller vad det var för ett vatten. Vi gick utmed vattnet rakt framåt tills vi hamnade i en folksamling. Jag kände igen min Oma och min bror Kudda bland människorna. Och så hörde jag Oma säga, vänd mot Kudda: ”Und dann haben wir in Slavonski Brod geheiratet.” Jag såg att Kudda inte hörde hennes ord för någon annan hade just fångat hans uppmärksamhet. Men jag tog orden till mig och tänkte att jag fått veta något viktigt, fast i samma stund förvandlades Slavonski Brod till Angermünde (där Mamma gick till tandläkaren som barn) och jag ”insåg” att Sava och Oder är samma flod.