Blogg

un ragazzaccio con le mani troppo grandi…

Rijeka påminner mig ofta om Trieste, särskilt de små, mindre kända platserna, som trapporna ner till vattnet här till exempel. Just sådana trappor finns också vid Triestes lungomare.

Eller marknaden vid hamnen, lukterna är desamma i de båda städerna och rösterna liknar varandra på ett förvirrande sätt.

Men allra mest är det nog de lite slitna gränderna i vissa ”undanskymda” delar av staden som får mig att tänka på liknande delar av Trieste, som gränden där Elvio, den gamle sjömanskocken, hade ”sin” osmiza tills för några år sedan. Jag gick alltid dit.

Och när jag går längs Jedrarska ulica tänker jag på Umberto Sabas dikt ”Trieste” och då särskilt på det där stället med gatpojken med de stora händerna och jag vet att hans dikt också skulle kunna handla om Rijeka:

è come un ragazzaccio aspro e vorace,

con gli occhi azzurri e mani troppo grandi

per regalare un fiore;

(hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;)

Och som en påminnelse till mig själv till nästa gång jag krånglar mig över de sju bergen, tar jag en bild av namnet på ett ganska fult torg, ett torg där jag tror att Rijekas innersta ande svävar omkring. Pavlinski trg.

Rijeka och havet

Havet är en del av mig eller jag är en del av havet. Alltid när det är långt borta saknar jag det – som nu – men jag är egentligen ganska lugn inför den sortens saknad, den sträcker min själ över avstånden. Det hav jag längtar efter nu är det jag upplevde senast – havet utanför Rijeka.

Jag väljer njutningsfullt en morgonbild med kajen, en pollare och mörkblått vatten och Istriens berg i bakgrunden. Här kan man stå.

Och efter morgonen kommer kvällen – dagen förflöt borta i Kantrida – med sitt mjukare ljus och speglingarna i fönstren och ner i vattnet. Kvällens stillhet.

Till sist en förmiddagsbild med fiskar i mängd och vitlysande fiskmunnar i vattendunklet.

Bland bilder hos Vlatka

Vlatka och jag har vetat om varandra i ganska många år. Vi har ofta mötts och skilts åt på ”livada” här bakom med våra hundar. Jag med Londi och hon med Bela och Mala. Nu är våra tre kära gamla hundar döda sedan flera år och Vlatka och jag ses inte så ofta mer och även om jag nu går med Miki på ”ängen”, så tar Vlatka inte längre den vägen. Ses vi så är det någonstans utmed vår gata Hvarska. Då och då stannar vi upp och växlar några ord och Vlatka kliar Miki lite grann. Genom Vesna har jag en gång varit hemma hos henne och sett några av bilderna hon målar för att få ro i själen. Idag var jag där på kaffe och bildtittning. Miki drack vatten och åt käx och låg länge på den lilla soffan i köket och såg på annat än bilder.

Men jag bad att få titta igenom den stora högen med prunkande blomsterhörnor och hemlighetsfulla trädgårdsgömslen, där nog många skulle vilja sitta i det blommande virrvarret mellan sol och skugga. Jag tog några foton och Vlatka skrattade och sa att hon inte målar för att sälja utan för att hon inte kan låta bli. Hon målar nästan varje dag. Det är hennes sätt att stå ut med tillvaron och dess plågor. Och om någon tycker om någon bild så ger hon gärna bort den. Jag kröp med blicken in i bildernas lockande beskyddande idyller och tänkte att de finns där som hoppets eller drömmens svar på allt det bittra och trånga.

Tounj, Tounj

Låt mig börja lite långrandigt: När Toma – och Miki – och jag gjorde vårt besök i Tounj i slutet av augusti på vår väg längs Jozefina mot Senj och sedan vidare till Bakar, visste jag inte att jag redan hade sett en skymt av staden två gånger från tåget (tillsammans med Eva och Miki). Men när Nilla, Miki och jag tog tåget till Rijeka i september fick jag syn på stationsnamnet Tounj och en underligt placerad kyrka som verkade både stor och liten och minnet tog en sväng genom mitt huvud och jag tänkte något om att ”på hemvägen ska jag hålla mig beredd”. I Rijeka letade jag reda på några rader jag skrivit om den där kyrkan efter besöket i Tounj. Så här stod det:

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

Och när vi efter några dagar klev på tåget mot Zagreb igen var jag redo. Strax efter Ogulin satte jag mig vid ett fönster på ”rätt sida”. Jag väntade spänt på det som för mig hägrade som ett möte mellan världar. Och se! Där var stationen, ett litet oansenligt, lätt förkommet hus, men skylten var stor och tydlig: TOUNJ. Jag tog snabbt och nervöst en bild och efteråt när jag tittade på den upptäckte och att den besynnerliga kyrkans tak hade kommit med, men denna upptäckt kom långt senare.

I det nu som var då la jag all min koncentration på att fånga kyrkan som helhet medan vi susade förbi. Jag tog kanske tio bilder. Den här blev bäst. Och ja, jag tror den blev bra. Det var som att ta en bild av ”den andra sidan”. Tänk så verklig den andra sidan är!

Och nu tar jag fram den gamla suddiga bilden från den där dagen i slutet av augusti, när Toma, Miki och jag kikade in i det dunkla kyrkorummet och Toma sa det där om en plats för konserter.

Cirkeln är sluten och verklighetens dröm möter drömmens verklighet.

Eftersommareftermiddag

Eftermiddagen gick tillbaka in i sommaren och Miki och jag travade förnöjt runt kvarteret och lite längre än så. Vi träffade trevliga tikar som Dinga och Ajka och solen låg skönt på allt. Löven på några av träden har börjat skifta färg men de flesta är fortfarande så gröna som grönt kan vara.

Vi gick längs Pašmanska och där mellan husen steg värmen ännu ett steg. När vi nådde Cooltura valde vi ett skuggigt bord nära gatan, så att Miki hade ett tillräckligt stort blickfält. Han är ju jägare och behöver överblick.

Fast när jag plockade upp påsen med gottor vände han blicken mot det som då blev viktigast.

Och nu är vi hemma sedan några timmar och mörkret faller men värmen är kvar.