Havet är en del av mig eller jag är en del av havet. Alltid när det är långt borta saknar jag det – som nu – men jag är egentligen ganska lugn inför den sortens saknad, den sträcker min själ över avstånden. Det hav jag längtar efter nu är det jag upplevde senast – havet utanför Rijeka.
Jag väljer njutningsfullt en morgonbild med kajen, en pollare och mörkblått vatten och Istriens berg i bakgrunden. Här kan man stå.
Och efter morgonen kommer kvällen – dagen förflöt borta i Kantrida – med sitt mjukare ljus och speglingarna i fönstren och ner i vattnet. Kvällens stillhet.
Till sist en förmiddagsbild med fiskar i mängd och vitlysande fiskmunnar i vattendunklet.
