Nu är jag tillbaka hos min coolt tuggummituggande krulltott Miki, som jag ibland misstänker för att smygröka, elcigarett kanske, vem vet? Jag försöker förstå vad jag nyss har varit. I Belgrad ja, men hur ser det ut där? Och vad såg eller upplevde jag? Det luktade lite annorlunda än här, tänkte jag då, men jag kan inte få tag i några träffande ord för dessa lukter, så ja, annorlunda. Något av känslan staden gav mig påminde mig om Bukarest, om Bukarests suggestiva mångbottnade mörker, men Belgrad verkar sticka högre upp i luften och kanske har staden en blank skalle. Nej, ni som vill veta något faktiskt om Belgrad ska nog ta en annan väg. Det finns kartor och guideböcker, duktiga hemsidor, statistik… Är Belgrads essens ett lockande dunkelt djup under en blänkande skalle högt uppe i solen med en schal av floder om halsen? Det är möjligt.
På lördagseftermiddagen blev vi kringförda i smågrupper av några svenskstudenter, som utförde sitt värv med den äran. Snabba, roliga och ständigt beredda att vrida perspektiven åt något önskat håll. Vi började stadsvandringen nära vårt hotell.
Så småningom – ja, jag gömmer mig bakom uttrycket ”så småningom”, eftersom jag inte minns hur vi gick – kunde vi se Sava långt nedanför oss, fast nu vänder jag mig åt andra hållet och visar en kyrka som kanske är domkyrkan (ni som inte gillar sådana här oklarheter är inte med längre, kan jag tala om för er) under en mycket blå himmel. Himmelsblå väl?
Vi fortsatte uppåt mot borgen Kalemegdan, som bär ett turkiskt namn, men som har funnits och inte funnits i många epoker och under många herrar: kelter, romare, goter, bysantiner…
Våra guider arbetade hårt och lätt och jag fick veta mycket som nu är införlivat i min kreativa minnesglömska.
Under oss flöt Sava in i Donau, ja, Sava flyter och flyter in i Donau dag och natt och det är svårt att tänka sig något slut på detta flytande, fast det finns väl men bortom vår föreställningsförmågas gränser. Jag tänkte lite på Petrovaradin i Vojvodina. Också där är man så högt över Donau.