Blogg

Balkongrummet, som jag nu ibland – i obetänksamma ögonblick? – önskar vore en sådan där vanlig riktig balkong, är numera, om jag slår upp de stora fönstren, vår trädgård, vår playa, vårt utsiktstorn. Det råder ett slags försommar och på eftermiddagarna trängs vi med solen under den varmaste timmen, men det finns ju också andra timmar. Ibland sitter vi bara och lyssnar på människornas och hundarnas röster här under oss i ”parken”, som nu ändå är en riktig park, liten men riktig och allt är lövgrönt som i visan om Herr Olof och älvorna.

Ja, vi går fortfarande ut, för det måste vi ju, eller i alla fall Miki, men det är ett arbete. Även om de flesta av människorna här i kvarteret är både hänsynsfulla och disciplinerade måste man ändå anstränga sig för att inte runda ett hörn på fel sätt eller tanklöst befinna sig på en smal trottoar som någon annan valt att gå längs i motsatt riktning. Men vi strävar på och känner oss väl ofta rätt sträva i vårt sätt att vara.

Vi går våra rundor här i vårt hörn av Sigečica, jag gör mitt arbete och vi äter och dricker. Var vår värld verkligen så mycket större förr? Säkert inte varje dag. Fast vi går lite annorlunda nu och korsar gatorna oftare än förr, det passerar ju inte så många bilar här längre. Vi går på gräsremsor som man egentligen inte går på, men vill man respektera avstånden så blir trottoarerna bara en av de ytor som finns att gå på. Gatorna, parkerna, gräsplättarna, grusplanerna, parkeringsplatserna och trottoarerna är alla delar av jordens yta och nu gör vi mindre och mindre skillnad mellan dem, bara vi inte går för nära någon. Miki och jag får gå nära varandra för vi hör till samma enhet i den här nya uppdelningen av världen. Och här på bilden ser ni Miki gå från skugga till ljus och mina händers skugga syns i nedre hörnet.

Vackra varma vårdagar drar förbi. Ingen vet vart de går. Jag tänker att jag inte vill veta allt och att det är mycket lite jag vet. De blommande träden talar om det de vill, kanske ingenting. Vi går förbi huset där Vesna bor. Jag vinkar upp mot fönstret i fantasin, fast kanske är hon alldeles intill rutan eller så dansar hon en bit in i rummet. Det vet jag att hon kan göra. Vi svänger förbi bakom Veronikas ostkiosk.

I dessa dagar går vi oftare bakom än framför. Fåglarna visslar till varandra. De måste tänka på sitt, ett fågelliv är fyllt av risker. Ett liv är fyllt av risker. Jag lutar blicken mot trädets stam, Miki nosar i gräset. Vi är där vi är. Motorljud blir allt ovanligare och luften blir kanske lättare. Området för vetande är smalt och obestämt.

Vi går längs Hvarska, Miki och jag, och det ser ut som förra våren eller någon annan vår.

Solen är här och värmen med den. Vi ser mycket få människor och dem vi ser ser vi följa hemligt utstakade vägar. Aldrig komma för nära någon lyder den tysta överenskommelsen. Den nya vaksamheten spanar åt alla håll och jag är någon annan än den jag var för bara några veckor sedan. Men våren är vår och blomstrar som våren gör och jag tror på tillvarons mysterier.

Nej, jag följer inte med i allt som händer, mitt sammanbrott ligger för nära, frasar och skrapar ännu i nacken och ilar genom tänder och blod. Men jag lever och arbetar igen och idag samtalade vi via den mytiska blåskimrande insekten zoom om våra upplevelser kring ”Ballets suédois – konst, dans och sena nätter”, ett program jag härmed rekommenderar till den som har öra och önskan. Det finns öar i grymhets hav och på en av dem strandade en gång ”Ballets suédois” och dit kan man ännu vilja.

Vid sidan om, invävda i grändernas mellanrum, finns något som kanske andas frihet, en frihet utan åthävor. Här växer det och det och här sköter någon något, här byggs det långsamt och stegvis, här blommar det underbart från krokiga kvistar och ingenting påminner om vilken tid vi lever i. Om man stannar tillräckligt kort här kan man skapa sig en evighet av blå himmel, lite grönska och en brädvägg i solen. Ville någon något mer? Kanske en smal veranda att dricka kaffe på eller ett jordgubbsland att ha framtidsplaner med?