Vackra varma vårdagar drar förbi. Ingen vet vart de går. Jag tänker att jag inte vill veta allt och att det är mycket lite jag vet. De blommande träden talar om det de vill, kanske ingenting. Vi går förbi huset där Vesna bor. Jag vinkar upp mot fönstret i fantasin, fast kanske är hon alldeles intill rutan eller så dansar hon en bit in i rummet. Det vet jag att hon kan göra. Vi svänger förbi bakom Veronikas ostkiosk.
I dessa dagar går vi oftare bakom än framför. Fåglarna visslar till varandra. De måste tänka på sitt, ett fågelliv är fyllt av risker. Ett liv är fyllt av risker. Jag lutar blicken mot trädets stam, Miki nosar i gräset. Vi är där vi är. Motorljud blir allt ovanligare och luften blir kanske lättare. Området för vetande är smalt och obestämt.