Idag kom några bilder från fotografen Radim Dibdiak i Brno. Här är den ena:
Den är från minneskonserten för René i Black Box Cafe i Brno. Vid bordet känner några av er igen Alex, Rudolf och mig. På golvet bakom Rudolf någonstans anar man Miki. Detta hände nog på kvällen den 21 februari, två veckor efter hans död.
Efter en dag och en natt på botten av min existens eller under dess botten, så försöker jag nu med hjälp av familj, vänner och psykofarmaka att klättra upp till åtminstone en lägsta dräglig nivå av liv. Nej, jag var inte stark nog att klara den serie av massiva slag som i tät följd träffade mig: Renés plötsliga död och de svåra, förvirrande dagarna/veckorna i Brno i spåren av hans död. Coronahotet och isoleringen – jag träffar numera bara Miki. Jordbävningen som ryckte undan det sista av åtminstone imaginär stabilitet. Jag har inte balkong och ingen trädgård och det finns risk för restriktioner mot hundpromenader, men ännu går vi ibland. Nu är den tiden då jag måste söka fastheten och hoppet inom mig själv och i det som Miki och jag kan mötas kring. Jag läser inte inte mycket, egentligen bara Eva Runefelts ”Ur världen” men den läser jag varv efter varv. Det går att vistas i den och att få ”ur” att betyda ”i” ibland.
Vid sidan om tänker jag lite på de böcker som nämns av människor jag möter på nätet, böcker som på något sätt talar om denna tid. I början verkade det som om ”La peste” av Camus dök upp oftast, kanske mycket beroende på den så explicita titeln, jag vet inte. Sedan såg jag att man talade om ”Decameron” av Boccaccio och jag tänkte tillbaka på mina läsningar av den men tyckte kanske att den egentligen mest handlar om något annat, fast jag säger nu inte att man inte skulle kunna associera till den. Det kan man förstås. Själv tänkte jag först mest på Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” och också på Luchino Viscontis film ”Morte a Venezia” som gjorde så starkt intryck på mig som trettonåring.
Men nu är det nog bara ett enda verk som för mig framstår som det som talar direkt från sin tid in i den här tiden och det är ”I promessi sposi” av Alessandro Manzoni. Nej, romanen handlar inte om pesten, den handlar främst om en kärlek, men i en av de djupaste fickorna i boken finns berättelsen om pesten som följde i hungersnödens spår. Och vi rör oss i trakterna kring Milano, i Bergamo, på de platser vars namn man numera nämner med sorg och förtvivlan.
utdrag ur en pausträdstext från 2007:
Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.
Livet ligger isärtaget i skikt. Vid ytterdörren står ännu jordbävningsväskan packad – den får stå där. Genom fönstret i balkongrummet hör vi en hund skälla. Miki spetsar öronen men svarar inte. Jag lyssnar på Paul Simons ”The Boy in the Bubble” och den ena textraden förvandlas till förfluten tid: ”Those were the days of miracle and wonder”. Och jag tänker på dagarna i Brno, som verkade så gränslöst tunga då, som var så tunga. Jag tänker på vägarna vi följde med de många svåra ”stationerna”, ända från den där förmiddagen på begravningsbyrån tills vi slutligen en blåsig kväll nådde floden Svitava. Men ändå silade ljuset ibland in genom dunklet. Jag hittade nyss en bild på dem jag delade de här dagarna med. Där står de en kall dag utanför Poutník vid ett bord med fyllda ölsejdlar och vitlöksstinn Hermelín och jag hör inifrån mig själv: ”Those were the days of miracle and wonder…”
Ibland glömmer jag att du är död, det är ju inte så länge sedan du dog och världen gungar nu så våldsamt att det inte är lätt att skilja nu från då. Då och då kommer det över att jag vill fråga dig om något som rör de här obegripliga förloppen, jag menar inte jordbävningen, som nu kanske är förbi, ja, kanske, utan den där stora nya växande otryggheten. De där vågorna som väller in i ständigt nya skepnader. Vet du något om det ifrån den andra sidan?
I Brno trodde jag att jag nått djupet och slutet, men nu anar jag att det som hände där hör till den ljusa tiden, den tid då världen ännu var begriplig, då sorg var sorg och smärta smärta.
Varje morgon tittar jag på nyheter på tv och däremellan dyker små kortnyheter ”bez komentara” (utan kommentar) upp. Imorse tog jag två bilder på sådana här korta snuttar, inslag som rörde coronaviruset. Den ena var från Tjeckien och visade kvinnor vid symaskiner och den handlade om hemtillverkning av skyddsmasker.
Den andra var från Georgien och den visade en välsignelserit – tre eller fyra män (präster?) stänkte vigvatten från taket på en bil som for genom Tbilisi.
Bilder som visar människan i världen. Vad gör vi när fara hotar?