Manzoni talar om vår tid

Efter en dag och en natt på botten av min existens eller under dess botten, så försöker jag nu med hjälp av familj, vänner och psykofarmaka att klättra upp till åtminstone en lägsta dräglig nivå av liv. Nej, jag var inte stark nog att klara den serie av massiva slag som i tät följd träffade mig: Renés plötsliga död och de svåra, förvirrande dagarna/veckorna i Brno i spåren av hans död. Coronahotet och isoleringen – jag träffar numera bara Miki. Jordbävningen som ryckte undan det sista av åtminstone imaginär stabilitet. Jag har inte balkong och ingen trädgård och det finns risk för restriktioner mot hundpromenader, men ännu går vi ibland. Nu är den tiden då jag måste söka fastheten och hoppet inom mig själv och i det som Miki och jag kan mötas kring. Jag läser inte inte mycket, egentligen bara Eva Runefelts ”Ur världen” men den läser jag varv efter varv. Det går att vistas i den och att få ”ur” att betyda ”i” ibland.

Vid sidan om tänker jag lite på de böcker som nämns av människor jag möter på nätet, böcker som på något sätt talar om denna tid. I början verkade det som om ”La peste” av Camus dök upp oftast, kanske mycket beroende på den så explicita titeln, jag vet inte. Sedan såg jag att man talade om ”Decameron” av Boccaccio och jag tänkte tillbaka på mina läsningar av den men tyckte kanske att den egentligen mest handlar om något annat, fast jag säger nu inte att man inte skulle kunna associera till den. Det kan man förstås. Själv tänkte jag först mest på Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” och också på Luchino Viscontis film ”Morte a Venezia” som gjorde så starkt intryck på mig som trettonåring.

Men nu är det nog bara ett enda verk som för mig framstår som det som talar direkt från sin tid in i den här tiden och det är ”I promessi sposi” av Alessandro Manzoni. Nej, romanen handlar inte om pesten, den handlar främst om en kärlek, men i en av de djupaste fickorna i boken finns berättelsen om pesten som följde i hungersnödens spår. Och vi rör oss i trakterna kring Milano, i Bergamo, på de platser vars namn man numera nämner med sorg och förtvivlan.

utdrag ur en pausträdstext från 2007:

Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.

Kommentera