Ibland glömmer jag att du är död, det är ju inte så länge sedan du dog och världen gungar nu så våldsamt att det inte är lätt att skilja nu från då. Då och då kommer det över att jag vill fråga dig om något som rör de här obegripliga förloppen, jag menar inte jordbävningen, som nu kanske är förbi, ja, kanske, utan den där stora nya växande otryggheten. De där vågorna som väller in i ständigt nya skepnader. Vet du något om det ifrån den andra sidan?
I Brno trodde jag att jag nått djupet och slutet, men nu anar jag att det som hände där hör till den ljusa tiden, den tid då världen ännu var begriplig, då sorg var sorg och smärta smärta.