Blogg

Vår tillvaro nu präglas av ”južina”, den varma sydvinden och dagen har varit härlig och solig och egentligen är den det ännu. På morgonen stannade vi ganska länge på vår speciella ”solplätt”, där det alltid är varmast och bäst. Miki la sig i gräset och jag tror att han solade och jag lutade mig mot en trädstam, drog ner masken och vände ansiktet mot solen.

Jag tänkte på ett mycket passivt och ”tanklöst” sätt något om att vi har allt. Vart vill vi? Var är det bättre än på den här gräsplätten i solen med den ljumma vinden strykande över oss? Miki log för sig själv eller mot mig.

Senare, ingen vill veta när, gick vi längs den vackra trädgården, runt hörnan med ”Katthuset” och in på Čiovska och sakta längs staketet till det lilla gröna, numera obebodda, huset.

Efter det gick vi till parken – eller kanske var det före? – och bort till nunnornas stängsel för att se om vår lilla katt var där, och det var den. Övermodigt kröp den ut genom hålet och tog några skutt framför Miki. Jag höll hårt i kopplet för han är en ”lovac”, en jägare, så man vet aldrig. Katten slank in till sig och resten av mötet fick ske från varsin sida av gränsen. Katten kisade mot solen och Miki tryckte nosen genom en springa.

Tidigt på eftermiddagen hade vi en träff i parken med Vesna. Detta är något så ovanligt att det absolut måste nämnas. Vi hade nog inte setts sedan strax före jul. I handväskan hade jag en liten flaska ”domaća rakija” av ”loza” (druvor) och ett glas, Vesna hade sitt glas med sig. Vi satte oss vid ett av parkens många bord och jag hällde upp. Vi skålade och Miki fick en gotta. Sedan satt vi där i solvärmen och pratade och skrattade åt hur vanligt det verkade fastän det var så ovanligt.

Så här spännande är tillvaron: Under morgonrundan i parken gick Miki och jag fram till nunnornas stängsel och trängde oss förbi rishögen där i hörnet. Miki lät mig förstå att det fanns något intressant på andra sidan. Vi kikade in – jag från min höjd och Miki från sin – och där satt en liten svart katt.

Den gick med ett visst övermod fram till stängslet och kröp hastigt igenom ett hål i nätet och så var den på vår sida. Den tog ett litet skutt och jag såg att den skiftade i brunt på sidan och att svansen var väldigt kort, kanske avbiten. Kopplet spändes hårt, så det var inte läge för någon bild, och så var katten tillbaka på sin sida igen. Miki försökte pressa sig genom det smala hålet men det gick inte. Han lät höra ett kort klagande rop, men lugnade sig snabbt igen och trängde sig fram till ett ställe där han hade bättre utsikt.

De två djuren spände ögonen i varandra och blickutbytet pågick i en evighet av den typ av tideräkning som passar till sådant här.

Och jag iakttog från mitt människohåll denna intensiva scen ur jordelivet.

Det blötsnöar ”för alltid” och himlen är en tjock grå smet, marken blato-hal och slirig. Envist går vi ut ändå för vi måste eller halvmåste. Nyss – eller kanske inte så nyss – gick vi vår runda i parken. Miki kläddes snabbt i elegant ”salepepe” och vi släppte bollandet och smög oss fram till stängslet till nunnornas trädgård.

Något spännande som jag inte kunde upptäcka verkade hända vid nunnornas skjul. En råtta? En katt? Men nätet är ogenomträngligt även för Miki som är hård som en stålborste när han visar den sidan. Fast kanske skulle han kunna gräva sig en gång under om han fick, men han fick inte.

Vi smög en stund utmed stängslet och jag var sex år igen, en av mina vanligaste åldrar, tror jag. Ingen människa, ingen hund i närheten. Bara Miki och jag i detta hörn av parken, av världen.