Så här spännande är tillvaron: Under morgonrundan i parken gick Miki och jag fram till nunnornas stängsel och trängde oss förbi rishögen där i hörnet. Miki lät mig förstå att det fanns något intressant på andra sidan. Vi kikade in – jag från min höjd och Miki från sin – och där satt en liten svart katt.
Den gick med ett visst övermod fram till stängslet och kröp hastigt igenom ett hål i nätet och så var den på vår sida. Den tog ett litet skutt och jag såg att den skiftade i brunt på sidan och att svansen var väldigt kort, kanske avbiten. Kopplet spändes hårt, så det var inte läge för någon bild, och så var katten tillbaka på sin sida igen. Miki försökte pressa sig genom det smala hålet men det gick inte. Han lät höra ett kort klagande rop, men lugnade sig snabbt igen och trängde sig fram till ett ställe där han hade bättre utsikt.
De två djuren spände ögonen i varandra och blickutbytet pågick i en evighet av den typ av tideräkning som passar till sådant här.
Och jag iakttog från mitt människohåll denna intensiva scen ur jordelivet.