En hund och en människa

Det blötsnöar ”för alltid” och himlen är en tjock grå smet, marken blato-hal och slirig. Envist går vi ut ändå för vi måste eller halvmåste. Nyss – eller kanske inte så nyss – gick vi vår runda i parken. Miki kläddes snabbt i elegant ”salepepe” och vi släppte bollandet och smög oss fram till stängslet till nunnornas trädgård.

Något spännande som jag inte kunde upptäcka verkade hända vid nunnornas skjul. En råtta? En katt? Men nätet är ogenomträngligt även för Miki som är hård som en stålborste när han visar den sidan. Fast kanske skulle han kunna gräva sig en gång under om han fick, men han fick inte.

Vi smög en stund utmed stängslet och jag var sex år igen, en av mina vanligaste åldrar, tror jag. Ingen människa, ingen hund i närheten. Bara Miki och jag i detta hörn av parken, av världen.

Kommentera