Blogg

Jag vill tala om ett fenomen här som är särskilt märkbart vid denna årstid. Blato är ingen vanlig lera eller ens gegga. Det är något större och mer påträngande, det är en substans, men också en händelse och ett tillstånd, ja, kanske en värld. Eftersom jag lever med Miki som är hund och inte nöjer sig med trottoarer och gångvägar, så hamnar jag ofta mitt i hjärtat av blato:

Mina stövlar – ja, jag använder mest grova fodrade gummistövlar vid den här tiden på året och under den här epoken i historien, då jag aldrig snuddar vid det mer urbana, allt som händer mig händer i detta hörn av Sigečica eller möjligen neråt floden – mina stövlar är alltid tunga av blato. Och denna lertyp är mycket speciell och den går inte att tvätta av om man inte vill ge sig in på något riktigt krävande och egentligen meningslöst för nästa gång man går ut tränger blato tillbaka in i räfflorna i sulorna och högt upp på skaften. Blato släpper ibland taget för att den torkar och oftast händer detta på ställen där det inte får hända: i trapporna, på trappavsatsen, i hissen (om jag vågar ta den nu när den senaste jordbävningen är ganska nära i tiden) och inne hallen, fast där är det väl ok, för där kan jag lätt ta hand om den. Den är mycket seg och hållfast och ibland undrar jag om man inte skulle kunna göra krukor eller skulpturer av den, fast det överlåter jag åt andra.

Om ni tror att jag överdriver så kan jag säga att Slavenka Drakulić har ägnat ett helt kapitel i ”Café Europa” åt just blato. Och hon låter dess herravälde sträcka sig över alla årstider och över hela Balkan och även bortom. Se här två citat:

”Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.”

”Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.”

Och tittar jag ut genom mitt sovrumsfönster så ser jag ett fält av blato. Det är därför jag bor här.

Men det finns ett mirakel: på Mikis tassar fastnar inget av geggan. De verkar skapta för ett liv på de slavonska blato-fälten.

PS Det sägs att namnet på Ungerns största sjö egentligen etymologiskt hänger samman med ordet ”blato”. (Jag säger detta med låg röst.)

Igår träffade Miki och jag Gabi för första gången på veckor, ja, egentligen var det första gången på veckor som vi träffade NÅGON som vi hade stämt möte med. Allt annat har varit tillfälligheter och egentligen lever vi ensamma. Fast är man två så går det kanske inte att säga ”ensam” – även om den ena är hund. Ändå blir det förstås något särskilt att träffa någon man känner väl och prata i flera timmar. Och vi hade solen med oss. Utan att ha något bestämt mål gick vi lite hit och dit men hela tiden – om än på ett vagt sätt – i riktning mot floden. Sava, vår flod.

När vi kom till Most Mladosti gick vi längs nasip och nedanför närmare floden bort mot Savica Šanci. Nej, vi kom inte ända till den lilla ”vildmarken” där. Vi gick för att gå, för att prata och nosa och för att vara i solen. Vi gick igenom lite av det som hänt, fastän det mesta egentligen inte hänt, sedan vi sågs sist över en nyårsrakija i parken. Och lite om planer, fast jag har nog inga som går att kalla för det, men Gabi tänker försöka åka till Ungern och hälsa på sina föräldrar i slutet av februari när examensperioden är över och innan nästa termin börjar. Fast hon vet inte om det är möjligt. Inga tåg eller bussar går över gränsen eller fram till den. Men kanske finns det något annat sätt.

Vi tittade ut över floden och jag tänkte att jag vill dit oftare och att även om vägen ner är lite trist, så borde Miki och jag kunna gå dit på egen hand, när solen visar sig lite oftare igen.

I dessa januaridagar är solen mitt enda mål. Miki tänker kanske lite annorlunda om det, men han godtar min fixering och solvärmen, den lilla som bjuds, är väl skön också för honom.

Nej, man ser inte hans ögon på bilden, men ni som känner honom vet hur vackra de är. Vi lever här och verkligen just bara här i vårt hörn av Sigečica. Vi tar aldrig spårvagnen och vi går aldrig in till stan. Det som händer där är okänt för oss. Jag träffar ingen mer än kanske min granne Lidija – som är en ängel – eller min grönsaksman (eller mina grönsaksmän, för de är två) eller några hundvänner. Med träffa menar jag växla några ord. Miki träffar nog fler och helt säkert på närmare sätt. Han lever nog nästan som vanligt och jag lever alltmer som han – utom att jag läser och skriver och översätter, men han klipper klorna och bollar mellan rummen och det är kanske något liknande.

Regnet strilar mot rutan och vårens besök här är över för den här gången. Jag är varken glad eller ledsen eller kanske lite glad för att Miki och jag hann ta åtminstone morgonrundan i halvsol. Men nu faller regnet monotont och världen står grå utanför. Jag tänker på en dag för länge sedan på den tiden då jag bodde i Domodossola. Regnet föll utanför och Sandro och jag lyssnade på ”Giorno di pioggia” av Francesco de Gregori eller så sjöng vi sången. Melankolin låg på oss såsom den kan göra när man är tjugo. Sedan gick vi ut till Piazza del mercato och gick ett varv där i skydd av ”i portici”. Det är symbolbilden av regn och ungdomligt vemod för mig. Jag tänker sällan på den, men nu, i den här tiden då minnets och fantasins dörrar och fönster står vidöppna i händelselösheten, måste ju den också komma.

På bordet framför mig har jag en bild som en ungdomsvän skickade mig för någon månad sedan. På den är jag 22 eller kanske 23 och jag vet att jag är i Varberg, men jag vet inte vilken port det är eller vid vilken gata. Någonstans i centrum väl, kanske Torggatan. Det är nog vinter eller senhöst eller vårvinter för jag tar just på mig ett par vantar. Det är efter resan med Claes till Marocko för jackan är från Safi. Var är den nu? Har jag givit bort den eller slitit ut den? Jag minns sagoberättaren i Essaouira, men det är ju ett minne jag ofta minns. Och till Essaouira vill jag aldrig mer. Det var så vackert och hemlighetsfullt. Utanför var hela Atlanten.