Regnet strilar mot rutan och vårens besök här är över för den här gången. Jag är varken glad eller ledsen eller kanske lite glad för att Miki och jag hann ta åtminstone morgonrundan i halvsol. Men nu faller regnet monotont och världen står grå utanför. Jag tänker på en dag för länge sedan på den tiden då jag bodde i Domodossola. Regnet föll utanför och Sandro och jag lyssnade på ”Giorno di pioggia” av Francesco de Gregori eller så sjöng vi sången. Melankolin låg på oss såsom den kan göra när man är tjugo. Sedan gick vi ut till Piazza del mercato och gick ett varv där i skydd av ”i portici”. Det är symbolbilden av regn och ungdomligt vemod för mig. Jag tänker sällan på den, men nu, i den här tiden då minnets och fantasins dörrar och fönster står vidöppna i händelselösheten, måste ju den också komma.
På bordet framför mig har jag en bild som en ungdomsvän skickade mig för någon månad sedan. På den är jag 22 eller kanske 23 och jag vet att jag är i Varberg, men jag vet inte vilken port det är eller vid vilken gata. Någonstans i centrum väl, kanske Torggatan. Det är nog vinter eller senhöst eller vårvinter för jag tar just på mig ett par vantar. Det är efter resan med Claes till Marocko för jackan är från Safi. Var är den nu? Har jag givit bort den eller slitit ut den? Jag minns sagoberättaren i Essaouira, men det är ju ett minne jag ofta minns. Och till Essaouira vill jag aldrig mer. Det var så vackert och hemlighetsfullt. Utanför var hela Atlanten.