Igår träffade Miki och jag Gabi för första gången på veckor, ja, egentligen var det första gången på veckor som vi träffade NÅGON som vi hade stämt möte med. Allt annat har varit tillfälligheter och egentligen lever vi ensamma. Fast är man två så går det kanske inte att säga ”ensam” – även om den ena är hund. Ändå blir det förstås något särskilt att träffa någon man känner väl och prata i flera timmar. Och vi hade solen med oss. Utan att ha något bestämt mål gick vi lite hit och dit men hela tiden – om än på ett vagt sätt – i riktning mot floden. Sava, vår flod.
När vi kom till Most Mladosti gick vi längs nasip och nedanför närmare floden bort mot Savica Šanci. Nej, vi kom inte ända till den lilla ”vildmarken” där. Vi gick för att gå, för att prata och nosa och för att vara i solen. Vi gick igenom lite av det som hänt, fastän det mesta egentligen inte hänt, sedan vi sågs sist över en nyårsrakija i parken. Och lite om planer, fast jag har nog inga som går att kalla för det, men Gabi tänker försöka åka till Ungern och hälsa på sina föräldrar i slutet av februari när examensperioden är över och innan nästa termin börjar. Fast hon vet inte om det är möjligt. Inga tåg eller bussar går över gränsen eller fram till den. Men kanske finns det något annat sätt.
Vi tittade ut över floden och jag tänkte att jag vill dit oftare och att även om vägen ner är lite trist, så borde Miki och jag kunna gå dit på egen hand, när solen visar sig lite oftare igen.