Kategori: Platser

Izola/Isola är en liten stad mellan Koper/Capodistria och Piran/Pirano i norra Istrien. Före andra världskrigets slut var befolkningen här till en övervägande del italiensktalande. Idag är detta Slovenien och större delen av befolningen har slovenska som första språk men staden är officiellt tvåspråkig. Från början var det en ö – som det italienska namnet säger – men nu är det en halvö.

En kväll för så där en vecka sedan satt jag på en fiskrestaurang här i hamnen och tänkte nog knappast alls på stadens historia.

Ljubljana i junisol är något alldeles ljuvligt och nu ger jag den här texten ett namn som anspelar på en sång om Sarajevo – Sarajevo, ljubavi moja – hindra mig om ni kan!

Vi börjar i Rožnik med Park Tivoli, Sloveniens största park. Visserligen är Maksimir här i Zagreb större men kanske är Tivoli vackrare, fast nej, jag vet inte, de behöver inte tävla. De kan vara vackrast båda två, för det finns ju en absolut superlativ som inte har med gnetiga mätningar och jämförelser att göra.

Grad Tivoli som renoverades av Joseph Radetzky i mitten av 1800-talet

Kongresni trg

”Jag vet var det är, men jag kan inte säga det.” – halvcitat ur ”Ett drömspel”

vid Ljubljanica, högst upp syns Ljubljanski grads torn

I allra västligaste Slovenien i fliken strax norr om det område där det italienska Gorizia och det slovenska Nova Gorica lutar sig in i varandra rullar Brdas grönskimrande kullar fram under himlen. Brda är ett Arkadien som andas med en annan rytm än världen omkring. Här är också ljuset ett annat, nu i maj är det guldstoft i luften som svävar över allt det gröngröna. En kamera kan inte fånga detta och det är inget att sörja över.

en blek aning om Brdas skönhet

(Ni får stå ut med ännu en runda i vårt allra närmaste närområde.) Londi hade ingen lust att gå någon längre promenad denna morgon, så vi slog en lov om det ”kvarter” som innehåller en länga av slitna garage från jugotiden, ett hus som ända sedan vi kom hit varit till hälften rivet, en fallfärdig bondgård och några ultramoderna höghus. Ena sidan av kvarteret kantas av en privat väg som leder fram till ett hus – eller flera – jag aldrig sett på nära håll.

Här kastar vi en blick över axeln utmed garageraderna. Jag tycker mig känna igen de här garagen från min tid i Greifswald, DDR – samma material, samma färger, samma stämning (det lilla ägandet saltat med en längtan bort):

Jag försöker smygfotografera Londi i någon naturlig pose, men hon har sett kameran och intar därför raskt den ställning som får henne att påminna om ett svart litet tält oåtkomligt för allt personligt:

De flesta av garagedörrarna är ordentligt låsta, men en del av dem är öppna ändå:

Maksimir är en stadsdel men framför allt en gigantisk park, den största i Sydosteuropa för övrigt. Den ligger i Zagrebs nordöstra del – Londi och jag bor i den sydöstra. Under den gångna helgen tog vi oss dit för första gången för att vara med om en födelsedagspicknick. Varför vi inte varit där förut? Tja, jag tyckte alltid att den ”låg lite längre bort än den gör”. Nu visade det sig att vi kom dit på en dryg halvtimme och det är ju ingenting, inte vid den här årstiden. På vägen dit gick vi genom kvarter med den här egenartade blandarkitekturen som vi också har här i Sigečica: moderna höghus, slitna hyreskaserner från jugoslavisk tid och rester av gamla bondbyar.

Några sidoblickar från den långa gatan Donje Svetice:

Och så till sist en bild på födelsedagsbarnet i blått som skålar inifrån Paviljon Jeka (Ekopaviljongen), eftersom vädret denna dag bjöd på skämtsamma aprilskurar.

Längre fram ska jag visa något av parken också, som vi snart tänker besöka igen.