Gårdagens inlägg här handlar till stora delar om en text av Bodil Malmsten. Jag kritiserar denna text. När jag lagt ut mitt inlägg, kommer efter en stund en kommentar och i denna står det att texten jag kritiserat varit mycket bättre, ja, fantastisk som tal (resten av den kommentarens innehåll lämnar jag därhän). Jag svarar och förklarar att det är texten och inte talet jag behandlat. Sedan följer fyra kommentarer från olika personer, som mer eller mindre tydligt är kritiska till Malmstens text. Sedan dyker den förste kommentatorn, ”Anders”, upp igen och är besviken och indignerad. Han inleder så här: ”Oj, förlåt så mycket att jag yttrade mig. Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.” Det här är egentligen en överraskande och underlig reaktion, men ändå blir jag inte så överraskad, för jag har sett det här sättet att reagera flera gånger på sista tiden, kanske inte främst i min egen blogg men i andra bloggar jag brukar läsa. Om man går in och kommenterar i en för en själv kanske ny blogg och sedan upptäcker att ingen eller bara någon enda av de andra kommentatorerna tycker som man själv gör, då anklagar man – gärna inlindat i ironiska ursäkter – bloggens ägare och de andra kommentatorerna för att inte tillåta avvikande åsikter. Eller så beskyller man dem för elitism och snobberi – det har jag sett på andra håll. Det här är trist och det befrämjar verkligen inte något tankeutbyte mellan människor med olika åsikter. Frågan är hur man ska komma till rätta med det här problemet. Sådana här reaktioner är egentligen utslag av omognad. Vi har alltså problem med omognad i vårt offentliga samtal (Ja, kanske kan det ses som en överdrift att kalla det så, men sådana här små bloggdiskussioner är faktiskt en form av offentliga samtal.), men omognad kan faktiskt gå över i mognad, så vi kanske inte ska se alltför dystert på det. Möjligen kan till och med ett sådant här litet påpekande föra till eftertanke och ett litet steg mot något bättre.
