Nu är det den tiden när morgonen är som mörkaste natt, fast lite ljus ger snön som vi nyss har fått här. Så här på morgonen är det ingen idé att gå in i skogen, det blir bara snubbel och man brakar kanske igenom en is.
Londi och jag håller oss i bebyggelsens kant, vi går i lyktskenet och trampar ett spår i snön och allt känns ganska bra. Vi tänker på ingenting och lufsar bara fram. Det blir den lilla rundan, snart är vi på väg tillbaka igen.
Vi stannar lite, det har visst börjat snöa igen. Londi tittar upp mot ljusskenet: "Det här med att vara hund."