Jag slår upp ordet ”populism” i en ordbok och hittar det här: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”. Det är en definition jag någorlunda kan ställa mig bakom. Vad är det då som lockar till denna typ av hyckleri? Och vem är den typiske populisten? Kanske är det lättare att komma fram via dess motsats. Populisten är inte någon som med allvar arbetar för att nå höga mål för sig själv eller för andra. Blir man kanske populist av avund för att man inte har några verkliga mål medan man ser att det finns andra som har det? Det finns säkert de som blivit populister på den vägen, men det går nog att hitta bättre förklaringar. Populist blir man för den lättköpta och snabba framgångens skull. Man identifierar något, helst riktigt utbrett, missnöje i sin omgivning (eller i mediavärlden som ju också är ens omgivning numera), gärna av typen ”Varför får inte jag när de får?” Sedan letar man fram någon som har något som andra kan vilja ha. Nästa steg är att man på olika sätt uttalar sig om hur fel detta är, gärna i grova och braskande ordalag. En annan variant är att man letar fram en syndabock eller en väl definierad syndabocksgrupp som man ger skulden för att ”så många inte har” det den här gruppen har eller antas ha. Viktigt i båda fallen är att man ställer sig själv åtminstone lite utanför, kanske snett ovanför. Det är inte för sig själv som populisten vill uppnå det han/hon gapar om, oh nej, det är för andra, för människor som man vill visa vägen. Visst kan man sedan som populist ändå rätta in sig i det egna ledet, man vill ju inte vara för mer än någon annan, man är ju bevars folklig på riktigt.
Det som utlöste de här funderingarna var tillfälligtvis (egentligen myllrar det av den här sortens ”inspirationskällor”) Anna Larssons skriveri om Nobelfesten. Här är några gobitar ur anrättningen:
Det är vi. Och dom.
Vi som är utanför. Dom som är utvalda.
Vi som beundrar. Dom som markerar status.
Det är klart att vetenskapsmännen, och de enstaka -kvinnorna, ska hyllas. Men om man vill popularisera spetsforskning är det dags att sluta vara fisförnäm och anpassa festen efter folket, det vill säga oss dör hemma.
I mitt stilla sinne undrar hur många det egentligen kan vara som är avundsjuka på den här sittningen. Skjuter inte populisten här bredvid målet denna gång. Fast kanske hade hon helt enkelt fått uppdraget att skriva om denna fest och inte haft mod att säga nej.
PS Här är en länk till Larssons text – för den som vill gäspa lite.
Det är så sorgligt… Avund ställer till med mycket elände och jag tror du har rätt, när du säger att avund och brist på egna högre mål lägger grunden för populismen.
Satt här i går och funderade just på det. Ohly hade sagt att nobelfesten ”ju” är en överklassens tillställning. Troligen anser dock även han, att de fenomenala framsteg vetenskapen gjort och som hyllas på tillställningen är värda att hyllas – men han måste gnälla lite, vänsterpartist som han är. Något annat utlöste dock funderingarna hos mig – det krispaket regeringen anslagit till bilindustrin. Ett tveeggat svärd…vad gäller populism, alltså. Dels hade vi då bilindustrins företrädare och inblandade, vilka var mycket nöjda med paketet. Man tyckte det kom sent, men var ändå tacksamma för att det var ett väl genomtänkt förslag. Dels hade vi regeringen själva, vilka genom Borg lät meddela att ja, det var mycket pengar med 28 miljarder, men att man också trodde att ”folk i allmänhet” ville att bilindustrin skulle räddas. Och dels hade vi socialdemokraterna, vilka var de enda som inte bidragit med något annat än kritik, men som ändå ansåg sig ha rätt att kritisera ytterligare. Räddningen kom ”för sent”, det var nog ”bra”, men ”inte tillräckligt”, utan bara ”en tillfällig lösning”.
Varför är det så viktigt för populisten att kamma hem billiga poäng? Inte för att man har ett bättre förslag eller ens något förslag alls, utan just för att man vädjar till det lägsta hos sina medmänniskor. Vi befinner oss i en global finanskris – den svenska regeringen kämpar med den, likaväl som regeringar i andra länder. Det är inte lätt och den svenska regeringen är inte ansvarig för krisen – ändå måste man från socialdemokratiskt håll kamma hem poäng hela tiden: a-kassan är för dyr och delar ut mindre pengar, arbetslösheten stiger (ja, men inte pga regeringen), regeringen är för långsam i sina beslut…allt, allt, allt ska det klagas på. Sahlin småler medan hon säger att detta blir svårt för en borgerlig regering. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa till. Tvärtom. Man är fullt upptagen med att kamma hem billiga politiska poäng. Förstår det bara inte. Därmed är inte alls sagt, att de borgerliga partierna inte skulle göra detsamma, om situationen vore omvänd.
Populism… Nej, det är inte ett vackert ord.
Bara ett litet inlägg angående Ohly : Han verkade trivas alldeles utmärkt på denna ”överklassfest ”, glad och trind sittande bland gästerna, men så främmande var han väl inte i den omgivningen, son till kyrkoherden i tyska St. Gertrudsförsamlinen som han är.
Nej, många populister hör säkert inte till ”vanligt folk”.
Och visst: populisten vädjar till det lägsta hos människor, det är ett utmärkande drag.
Det läskiga med populister är väl att man ibland, åtminstone om de är skickliga – och till den kategorin får nog inte Anna Larsson räknas – tycker att de har rätt?
Jag tänker på Le Pen. Maken till SKICKLIG populist får man leta efter, man sitter där och håller med i rätt mycket, och så rätt som det är kommer det en ”groda” som gör att hans bygge rasar, åtminstone för mig.
Men uppenbarligen inte för alla.
Ja, visst är det sant att Larsson och Le Pen tillhör helt olika kategorier av populister, men risken finns att små naiva – till en del själva manipulerade – populister bereder väg för större och medvetet manipulativa populister.
Ja här kunde vi ha ett riktigt semantiskt talko…Det som Karin skriver är viktigt: en framgångsrik populist måste vara trovärdig för de flesta upp till en viss punkt. När den punkten nåtts tar många sitt förnuft till fånga men en hel del fortsätter av bara farten. Den nyss omkomne Jörg Haider i Österrike var ett populistiskt geni. Det var också Bruno Kreisky och Wiens borgmästare Helmut Zilk, också nyss avliden. De båda senare och Haider stod ju i rakt motsatta politiska läger men deras metoder var ganska likartade.
Vad var då min egen reaktion? Ja, när Haider talade fick man ibland nypa sig själv i armen för att komma ihåg vad som verkligen stod bakom hans fraser, i vilket omfält han rörde sig och vad hans politik egentligen syftade till. (Hans oskickliga och råa medarbetare bidrog också verksamt till att man aldrig förlorade perspektivet.) Med borgmästare Zilk var det likadant men där var reaktionen: jaja, Helmut, nu tar du väl i men det är ju för en bra sak så kör vidare.
Att upphöja Anna Larsson (som jag inte känner till) till populist tycker jag är att ta i. Det är väl bara en journalist (?) som kommit på en grej att göra sig märkvärdig med. Ungefär som när jag -i blygsammare skala- uttalar mig nedlåtande om Astrid Lindgren på min blogg.
Däremot – och det är en allvarlig sak – kan vi se hur verkliga populister allt oftare växer fram i blogg-och webvärlden. Vi kan se hur skickliga de är och hur de kan få tiotusentals oreflekterade anhängare att bilda ett bloggdrev för den ena eller andra saken. Ibland får bloggdreven också ett -låt vara marginellt- inflytande på det politiska skeendet vilket då framställs som att ”gräsrotsdemokratin” segrat. Ingen frågar vem som ligger bakom och varför. Omvänt: om man inte lyckas påverka politikerna då är det ”den politiska eliten” som kör över gräsrötterna. Som en strålande gestalt ur Niebelungendimmorna stiger då en ny ledare eller ett nytt enfrågeparti fram.
Det här är ting som snart måste börja diskuteras på allvar.
Ja, ursäkta Bodil, för denna långa harang.
Upphöja och upphöja. Den här ”journalisten” skriver tyvärr löpande sådana här populistiskt färgade texter. Hon har en kolumn i SvD där hon varje fredag skriver texter av liknande typ. Nej, jag räknar henne inte som en populist av Le Pens eller Gregor Gysis typ eller kaliber. Hon hör till den stora skaran av små naiva populister som bereder vägen för andra med mera genomtänka ”program”. Sådana som hon bereder väg genom att luckra upp eller fördunkla människors omdöme. ”Visst ska jag också få bestämma hur Nobelfesten ska firas, visst ska jag, visst ska jag…” ”Vi som är utanför. Dom som är utvalda.”
Precis som jag tänkte blir det till slut en semantisk fråga. Jag läste krönikan plus kommentarer (festligt!) en gång till och håller med dig i ditt omdöme till 100 %. OK, man kan väl kalla det ”populism” men mig faller andra saker in som förmodligen skulle strida mot dina kommentarsregler om jag skrev ut dem 😉
Hon vill ha festen mera ”tevemässig”. Antar att det betyder att en gapig programledare skall gå runt och förolämpa gästerna och att det skall vara en scenshow där Henrik Schyffert drar av sig byxorna. (Ja, där var vi ju nästan den här gången.)
Jag får hålla utkik efter ”Anna Larsson” i fortsättningen – det kan bli roligt.
Du kommer inte att bli besviken. Hon bjuder på samma kavalkad av dumma inskränktheter varje gång – och det är kanske en bedrift. Sedan kan man undra varför SvD ger henne så stor plats, men det är väl igen en fråga om att ”blanda högt och lågt” och just i blandningar är ”faktiskt lågt bättre än högt”.
Jag tittade faktiskt på prisutdelningen på webb-tv, middagen kändes inte lika intressant attse som t ex porträtten av pristagarna (Le Clézio verkar intressant) men – för att komma till saken – jag satt och tänkte att det här, det är en av de synnerligen få saker som Sverige uppmärksammas i världen för. Och hur underbart det är att man har hållit på traditionerna och på sin höjd spelar filmmusik från en Fellinifilm under ceremonin. Och att de här ceremoniella formerna är både befriande och respektingivande, det finns rum för esprit och folkbildning i akademiledöternas tal exempelvis, men det krävs ändå att man faktiskt sitter och lyssnar i flera minuter utan snabba klipp och visuell stimulans. Jag tror att sådana former, som knappt får finnas till längre, särskilt inte på tv, behövs allt mer.
Men det var ju klart att sånt inte kan få existera utan att Larssons och andra kommer och kritiserar det ur ett förment folkligt perspektiv. Så naivt av mig att tro det.