Kategori: Löshästar

I Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” (Hunger och siden) finns en text som behandlar det här med utopier.

Jag citerar här – i något förkortad form – ett stycke ur den essän:

Die Ideologi des Sozialismus war eine angewandte Utopie. Die Angewandte Utopie ergab eine Diktatur. […] Anders als das Wort Utopie ist meine Furcht davor nicht abstrakt. Sie weiß, woher sie kommt und wovon sie reden muß, nämlich von dem, was im Namen dieses Wortes geschehen ist.

Daß heute wieder so viele nach einer Utopie Ausschau halten, hat für mich mit Wegsehen von der Diktatur zu tun. Wegsehen heute wie vor fünf oder zehn oder zwanzig Jahren. […] Leute, die in einer angewandten Utopie nie gelebt haben, sagen mir schon wieder, der Sozialismus war nicht der Sozialismus gewesen. Es war angeblich etwas anderes, was so viele Menschen im Namen einer Idee gedemütigt, beschädigt, zerbrochen oder getötet hat. Es war dies eine Namensfälschung.

Für mich war das der Sozialismus. Nicht ich habe die Diktatur so genannt, sondern sie sich selber. […] Sie hat das Leben verboten. Sie hat jeden in Frage gestellt, so wie er sich selber sah. Und es ist mir, nach dem, was geschehen ist, zu menschenverachtend, das Wort Sozialismus von der Diktatur wegzuprojizieren. Die Diktatur hat täglich das Wort Sozialismus landauf und landab gewälzt, sie hat Menschen ausgelöscht und den Mord damit begründet, daß diese Menschen antisozialistisch sind.

Här är en halvbra översättning av texten:

Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur. […] I motsats till ordet utopi är min rädsla för den inte abstrakt. Den vet varifrån den kommer och vad den måste tala om, nämligen om det som har hänt i detta ords namn.

Att det idag igen är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen. Man blundar idag precis som för fem eller tio eller tjugo år sedan. […] Folk som inte har levt i en tillämpad utopi säger återigen till mig, att socialismen inte var någon socialism. De säger att det var något annat som i en idés namn förödmjukat, skadat, brutit ner och dödat människor. Det var ett förfalskat namn.

För mig var detta socialismen. Det var inte jag som kallade diktaturen så, utan det gjorde den själv. […] Den förbjöd livet. Den ifrågasatte vars och ens självbild. Och för mig är det, efter vad som har skett, alltför fyllt av människoförakt att projicera bort ordet socialism ur diktaturen. Diktaturen vältrade dagligen ut ordet socialism över landet på längden och på tvären och släckte ut människoliv och motiverade morden med att dessa människor varit antisocialistiska.

Läs också Håkan Lindgrens intervju med Herta Müller i Salongen. Den är läsvärd inte minst för att den inleds med en kärnfull, typiskt lindgrensk presentation av författaren.

Gårdagens SvD: Jo, jag såg eländet med brandattentaten i livsmedelsbutikerna i Södertälje: Global Intifada. Föraktliga pack. Men jag såg också sådant som jag kände glädje över. Det första var Eva Ströms text om en fotoutställning i Malmö konsthall med bilder av Sune Jonsson, David Goldblatt och Marine Hugonnier. Den började så här:

Det är något så egendomligt bekant med Sune Jonssons bilder över 50 och 60-talets strävsamma småbrukarliv i Västerbotten. Dessa norrländska bybor i ett säreget ljus, dessa orgelspelande lärarinnor, denna flottbro över ljusa vatten är som hämtade ur inledningskapitel till starka och uttrycksfulla författarskap.

Den underbara bilden av en åttaårig flicka som leker brud med köksgardin till slöja kunde vara en kusin till Linda Ståhl i Sara Lidmans Regnspiran. Med fullkomlig självklarhet visar samma flicka fram sitt fotografi för gårdens skällko.

Foto: Sune Jonsson

Texten innehåller mer som lockar till ett besök i Malmö konsthall. Läs här.

Det andra jag stannade vid och gladde mig åt i denna tidning var Magnus Ljunggrens korta artikel ”Ett liv vigt åt den ryska litteraturen”. Texten handlar om översättaren Asta Wickmans stora kulturgärning i det tysta. Hon översatte Tjechov, Turgenjev, Gogol, Babel och flera till. Vi får veta att hon levde under knappa omständigheter och att hon aldrig kom till Ryssland. Jag hajar till när jag läser artikelns slutord, Asta Wickmans egna ord: ”Mitt liv har varit lyckligt. Jag har levt det i Ryssland – i den ryska litteraturen.”

Här finns hela artikeln.

Då och då hör jag underliga resonemang som snurrar kring att den som bryr sig om djur nog inte har mycket till övers för människor. ”Den enda som betyder något för honom är hans gamla hund”, säger någon med förakt i rösten. För en människa som känner starkt för djur, kan väl inte bry sig om människor, väl? I alla fall inte på det rätta sättet.

Jag har länge tänkt att ingen kärlek tar något ifrån en annan kärlek (om vi bortser från det mänskliga parförhållandet som väl oftast är exkluderande). Den som älskar djur eller värnar om dem har oftast stor plats för människor i sitt hjärta. Att avsky djur eller att vara likgiltig inför djurens lidande är minst av allt en garant för människokärlek.

Igår läste jag – mer eller mindre mot min vilja – i SvD en krönika som behandlar denna fråga. Anna Larsson heter skribenten. Texten inleds med ett stycke, som upplyser läsaren om att AL aldrig plågat några djur. Sedan går hon över till räkna upp en rad skrämmande övergrepp mot djur. Vi får läsa om pinade grisar, merinofår och gäss. Beskrivningarna ackompanjeras med ”ja, visst är det synd om dem”. Så citerar AL informationschefen för Sveriges veterinärförbund, som om gässen som plockas levande säger: ”Det är helvetet på jorden.” AL kommenterar sedan detta så här:

Jag tycker också synd om fåglarna – men helvetet på jorden? En gåsfarm?

Det är något med djur som får våra hjärtan att blöda och intellekt att slås ut på ett sätt det aldrig tycks göra när det gäller våra medmänniskor.

Sedan går AL över till att tala om övergrepp på människor på olika ställen i världen. Hon talar om hungerlidande, om plågade våldtäktsoffer och om könsstympade kvinnor.

Artikeln avslutas med följande stycke:

Djurskyddsfrågorna kommer att vara prioriterade under det svenska ordförandeskapet i EU under andra halvåret 2009, meddelade regeringen i onsdags. Själv tycker jag att vi borde fokusera på människors rättigheter. Hellre en plockad gås än barn som svälter och människor som far illa.

Visst är det ett klatschigt slut på artikeln ”Hellre en plockad gås än…” Men vad uttrycker denna fras? Den uttrycker förakt för dem som är svagare än vi människor, den uttrycker förakt för deras lidande, likgiltighet för det lidande vi tillfogar dem. När det gäller förmågan till lidande står inga gäss, får eller grisar människan efter. Deras lidande är lika stort som vårt. Och på vilket sätt hjälper vi någon enda människa genom ett ställningstagande som detta?

Jag tror visst att helvetet på jorden kan vara en gåsfarm. Vem av oss vill ens för några ögonblick byta med gåsen som plockas?

Här finns hela artikeln.

Skuld är individuell.
All rasism är ond.

Jag slår upp ordet ”populism” i en ordbok och hittar det här: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”. Det är en definition jag någorlunda kan ställa mig bakom. Vad är det då som lockar till denna typ av hyckleri? Och vem är den typiske populisten? Kanske är det lättare att komma fram via dess motsats. Populisten är inte någon som med allvar arbetar för att nå höga mål för sig själv eller för andra. Blir man kanske populist av avund för att man inte har några verkliga mål medan man ser att det finns andra som har det? Det finns säkert de som blivit populister på den vägen, men det går nog att hitta bättre förklaringar. Populist blir man för den lättköpta och snabba framgångens skull. Man identifierar något, helst riktigt utbrett, missnöje i sin omgivning (eller i mediavärlden som ju också är ens omgivning numera), gärna av typen ”Varför får inte jag när de får?” Sedan letar man fram någon som har något som andra kan vilja ha. Nästa steg är att man på olika sätt uttalar sig om hur fel detta är, gärna i grova och braskande ordalag. En annan variant är att man letar fram en syndabock eller en väl definierad syndabocksgrupp som man ger skulden för att ”så många inte har” det den här gruppen har eller antas ha. Viktigt i båda fallen är att man ställer sig själv åtminstone lite utanför, kanske snett ovanför. Det är inte för sig själv som populisten vill uppnå det han/hon gapar om, oh nej, det är för andra, för människor som man vill visa vägen. Visst kan man sedan som populist ändå rätta in sig i det egna ledet, man vill ju inte vara för mer än någon annan, man är ju bevars folklig på riktigt.

Det som utlöste de här funderingarna var tillfälligtvis (egentligen myllrar det av den här sortens ”inspirationskällor”) Anna Larssons skriveri om Nobelfesten. Här är några gobitar ur anrättningen:

Det är vi. Och dom.
Vi som är utanför. Dom som är utvalda.
Vi som beundrar. Dom som markerar status.

Det är klart att vetenskapsmännen, och de enstaka -kvinnorna, ska hyllas. Men om man vill popularisera spetsforskning är det dags att sluta vara fisförnäm och anpassa festen efter folket, det vill säga oss dör hemma.

I mitt stilla sinne undrar hur många det egentligen kan vara som är avundsjuka på den här sittningen. Skjuter inte populisten här bredvid målet denna gång. Fast kanske hade hon helt enkelt fått uppdraget att skriva om denna fest och inte haft mod att säga nej.

PS Här är en länk till Larssons text – för den som vill gäspa lite.