Gårdagens SvD: Jo, jag såg eländet med brandattentaten i livsmedelsbutikerna i Södertälje: Global Intifada. Föraktliga pack. Men jag såg också sådant som jag kände glädje över. Det första var Eva Ströms text om en fotoutställning i Malmö konsthall med bilder av Sune Jonsson, David Goldblatt och Marine Hugonnier. Den började så här:
Det är något så egendomligt bekant med Sune Jonssons bilder över 50 och 60-talets strävsamma småbrukarliv i Västerbotten. Dessa norrländska bybor i ett säreget ljus, dessa orgelspelande lärarinnor, denna flottbro över ljusa vatten är som hämtade ur inledningskapitel till starka och uttrycksfulla författarskap.
Den underbara bilden av en åttaårig flicka som leker brud med köksgardin till slöja kunde vara en kusin till Linda Ståhl i Sara Lidmans Regnspiran. Med fullkomlig självklarhet visar samma flicka fram sitt fotografi för gårdens skällko.
Foto: Sune Jonsson
Texten innehåller mer som lockar till ett besök i Malmö konsthall. Läs här.
Det andra jag stannade vid och gladde mig åt i denna tidning var Magnus Ljunggrens korta artikel ”Ett liv vigt åt den ryska litteraturen”. Texten handlar om översättaren Asta Wickmans stora kulturgärning i det tysta. Hon översatte Tjechov, Turgenjev, Gogol, Babel och flera till. Vi får veta att hon levde under knappa omständigheter och att hon aldrig kom till Ryssland. Jag hajar till när jag läser artikelns slutord, Asta Wickmans egna ord: ”Mitt liv har varit lyckligt. Jag har levt det i Ryssland – i den ryska litteraturen.”
Ja, vad Asta Wickman sa om sitt liv, det var stort! Sånt fyller en med glädje.
Ja, jag ser henne som en förebild. (Och sådana kan man ju bara någon gång i undantagsfall leva upp till.)