Kategori: Löshästar

Det är mycket sällan jag ser en hel film numera – jag tittar över huvud taget väldigt lite på ”rörliga bilder”. Med åren har jag tappat förmågan och lusten att se på film på det där intensiva och följsamma sättet, fast nu under den allra sista tiden har jag gjort några smärre avvikelser tillbaka till ett koncentrerat seende av film. Härom kvällen såg jag Midnight Cowboy, John Schlesingers kända film från 1969. Jag ska inte berätta handlingen, för den har nog berättats både väl och ofta – klicka på länken, om ni skulle ha glömt den eller om minnet av den är ”ofärskt” – eller leta upp en bättre sida.

Det som dröjer sig kvar av filmen och som ger mig mardrömmar om nätterna är Dustin Hoffmans Ratso-Rizzo-gestalt. Jag föreställer mig att filmen var tänkt att ha en annan huvudperson än den sjuke smutsige halte smågangstern Rizzo (romanen den bygger på har det säkert). Om inte annat så heter ju filmen ”Midnight Cowboy”. Det är inte det att Jon Voight gör sin roll som ”cowboyen” dåligt, nej den rollgestaltningen griper också, men han kan inte alls värja sin huvudroll emot Hoffmans hjärtslitande avgrundskarisma. Kanske är det så att alla andra alltid blir bifigurer i filmer där han spelar med, det vet jag inte, men jag skulle kunna tänka mig det. I ”Midnight Cowboy” är det som om det vore tomt i rummet varje gång Hoffman inte är där och de filmsekvenser där han inte är med blir till väntan på att han ska dyka upp på nytt och halta, hosta, gråta, svettas och lida igen, så att han fyller tittaren till brädden med existentiell ångest och skräck för förfallets oåterkallelighet. Redan denna sjukliga, trampade och gränslöst förkomna smågangsters stunder av bitter liten elakhet skär igenom mig och skapar ett skräckfyllt bryderi och ändå är de stunderna lättare att uthärda än det rena (smutskantade) skälvande lidandet. För när han säger ”I’m scared” med lite hackig och ändå slirig röst, känner jag en kväljande blandning av fasa och skam. Vem kan hjälpa någon som är så illa ute och som samtidigt är så obehaglig? Fast cowboyen/gigolon gör det ju. Och när Hoffman inne i Rizzo säger att han håller på att falla sönder – I’m falling apart” – så tror jag honom så djupt in i tarmarna, att det är svårt att alls orka höra eller se på honom. Men också i det lilla skenbart betydelselösa lyckas han vidröra punkter i mitt undermedvetna på ett sådant sätt att också de här ”möjliga andningspauserna” blir svåruthärdliga: Hans röst som, när han vill bjuda på en blaskig liten skvätt av något obestämt i en smutsig kopp, säger ”coffee” med det där långdragna nasala å-ljudet låter så kladdigt-hjälplöst-stolt att det kletar fast i minnet på mig och klistrar och klibbar vidare. Hoffman kan se ut och låta som om han höll på att lösas upp, men inne i det där halvt upplösta ropar någon förtvivlat på hjälp. Det är fruktansvärt. Men det är också stor konst. Som jag – i alla fall stundtals – önskar att jag inte hade upplevt.

Här finns något av filmen. Titta noga (eller låt bli); inne snutten finns ett par ögonblick att drunkna i.

…

PS Det kommer att vara "tyst" här fram till helgen.

Det är sant att jag har skrivit om det här uttrycket flera gånger tidigare – till exempel här, men allt som oftast sänder jag det ändå en irriterad tanke, eftersom det fortfarande används med samma ihärdighet i diverse kultursammanhang här i Sverige och med samma konsensuspockande tonfall. Fast det där tonfallet behövs nog snart inte, eftersom det väl numera är i det närmaste cementerat att detta att blanda högt och lågt är högt och att inte göra det är lågt. Precis som skolans kunskapsmål, trots vissa försök i annan riktning, stannat vid att vi ska kunna lika lite allihop och att det är gott så, eftersom ju kunskap är en färskvara som sedan länge ruttnat.

Därför känner jag en hemlig glädje, när jag här i mina vilda trakter ibland får höra det här uttrycket med en helt annan betydelse i sig:

Och på hyllorna där inne var det keramikfat och krukor, högt och lågt.

PS Om min hemliga glädje över krukorna verkar egendomlig – ja, det gör den! – så vill jag komma med ett litet klarläggande: I detta mikrokosmos betyder högt-och-lågt helt enkelt "massvis" eller "massvis överallt". Bon.

Ofta menar vi att människan åtminstone i stort sett förblivit densamma genom århundradena ja, till och med genom årtusendena. Samma brister och svagheter häftar vid henne. Hon/vi blir inte bättre, vi lär oss en del nytt, men våra inre egenskaper förblir desamma, vi vet inte mer om livet som sådant och vi blir inte visare. Samtidigt (detta underliga ord som inte alls betyder ”vid samma tid”) finns det bland oss människor en stor tilltro till Utvecklingen och då inte bara på naturvetenskapens och teknikens områden, nej, också när det gäller till exempel litteraturen finns hos många den här idén om Utvecklingen. Hur ofta säger vi inte med aktning i rösten att en viss författare var ”före sin tid” och att ”först eftervärlden” förstått hans/hennes verk till fullo? Varför är det större att bli förstådd av eftervärlden än av sin samtid? Och om jag skulle säga att den eller den av dagens stora författare hade blivit mycket djupare förstådd av en läsekrets i slutet av 1800-talet än av dagens läsare – varför skulle detta ha en sådan fadd klang och varför skulle det inte vara någon som önskade sig vara den författaren? Vi vet ju eller anar i alla fall att framtiden kommer att föda nya floskler och ny blindhet och inskränkthet. Varför är vi ändå så besatta av den? (Och "samtidigt" så – chict – pessimistiska i våra förväntningar på den.)

•••

Tillägg: Jag låter Thomas Nydahl presentera årets Nobelpristagare i litteratur här.

Mycket oftare straffas vi av varandra och av livet för vår oförmåga eller för vår brist på begåvning för det ena eller andra än för vår ondska och vår kalla likgiltighet.

Det här får bli på ett annat sätt, även om det kanske brister: man skulle kunna kalla det en början av en meditation över två bilder, en med nedvänd blick och en suddig.

Mircea Cărtărescu

Cărtărescu sitter på ett podium och talar om sin diktsamling ”En lycklig dag i mitt liv” – en diktsamling han skrev för länge sedan. Nu skriver han romaner, romansviter. Han berättar att diktens dräkt blivit för trång och att han numera bara har plats för sina tankefoster i den stora svällande romangenren.

•

Jag tittar på bilderna och tänker på det han sa i dem. Och – nej, jag har faktiskt inte läst Orbitór-trilogin (ännu), jag känner bara den yttre formen av den: vänster vinge, kroppen, höger vinge – fjärilen. ”Dikten blev för trång”, funderar jag. Vad betyder det? Menar han det lilla format som de flesta dikter har jämfört med romanens? Var/är hans dikter puppan som nu romanens jättelika fjäril har sprängt sig ut ur till en annan och gränslösare dikt?

På den första bilden vänder han blicken inåt ner i något smalt. På den andra blickar han över världar och flyger ut. Han flyger så högt att vi bara kan se honom suddigt.