Kategori: Litteratur

Här kommer en text av sommarens förste gästskribent under pausträdet, Sejfo Jakubović:

Jag vet inte riktigt vad som är den verkliga anledningen till att jag tar upp just barocken i min enkla diskussion som sedan går över till något som inte har bara med litteratur att göra utan med i princip allt som finns. En av anledningarna kan vara faktumet att litteraturspråket i den tyska litteraturen anses ha sina grunder just i den epoken. När jag satt häromdagen och läste några dikter av bl.a. Martin Opitz dök det upp frågor i mitt huvud som ledde till olika funderingar om många saker som rör livet, så att jag helt enkelt kände mig tvungen att skriva ner det på något sätt eftersom jag inte har någon att diskutera sådant med.

När jag för någon tid sedan läste om Martin Opitz som bl.a. gäller som grundare av det tyska litteraturspråket tänkte jag på hur viktig han egentligen måste ha varit för tysk litteratur ända sedan slutet av 1600-talet. Det som gjorde att han betecknades som grundare av det tyska litteraturspråket var hans Buch von der Deutschen Poeterey (1624). Ett år senare ”kröntes” han till diktare (poeta laureatus). Jag ska återkomma till Opitz och mina tankar lite senare, men först tänkte jag försöka säga ett par ord om själva epoken barock och barockdiktning.

Barock (1600-1700) kommer från ”Barroco” och är ursprungligen ett portugisiskt ord som betyder ”oregelbunden pärla”. Förklaringen visar redan de olika och delvis kontrasterande komponenter som komponerade människors livskänsla i detta århundrade. Livsglädje och världssmärta syns i dikterna. En stor historisk händelse från detta århundrade, nämligen trettioåriga kriget (1618-1648) hade en enorm påverkan på människorna och deras syn på tillvaron som också märktes i litteraturen. Människorna blev osäkra och desperata. Deras syn på döden är synlig i lyriken.

Barock betecknar både en poetisk stil (,,Der” Barock: lo stile barocco) och en litteraturepok. Barocken hade bredvid Martin Opitz många kända poeter, bl.a. Paul Fleming, Andreas Gryphius, Friedrich Logau, Grimmelshausen osv. Den ortodoxa barockpoeten skriver inte utifrån känslan. Han säger det som passar sig, det han ska eller inte ska, det han måste eller vill. Han uppskattar ”das Schäfergewand” (herdedräkt eller liknande) och därför är ofta antika herdenamn med i dikterna : Corydon, Seladon, Filidor, Damon, Strefon, Floridan, Myrtillus. De här herdarna sågs dock inte som någon som tar hand om boskap utan som förnäma minnesångare och förklädda kavaljerer.

Barocklyrik ansågs vara Dichter-Schule, den tyska diktarens utrustning. Det är inom barockepoken som versformens grundläggning genom den metriska ”Kolumbus-gärningen” av Martin Opitz ägde rum (regelbunden växling mellan ökning och sänkning, samstämmighet mellan ord- och versaccent). Till skillnad från barocktidens bildkonst som bygger på den gamla renässansen, har poetisk barockstil en egen form. Den bygger inte på den poetiska renässansen, utan den bygger underifrån, och har något exceptionellt som de äldre stilarna inte hade. Här framträder solen ofta som en ”vaxgulnad boll”, månen som ett ”blekt systerljus”, himmelen som en ”blå molnduk”. Gräset heter ”örtbarnsäng” medan blommor betecknas som ”fältlyktor”. Barocken betraktades också som den tyska diktningens första nutida storkamp för språkligt kompakt form. I den poetiska barocken förenas reformatorisk och motreformatorisk kristendom, de stora krigens sinnesorgie, jordens och naturens nutida öppnande, det matematiskt-fysikaliska tänkandets uppgång och den stoiska etiken och rationalitet.

Det som också utmärker barockepoken är det att man ännu inte pratade om kategorin ”roman”. Först senare försökte man att skilja den nya prosaformen från eposet.

Martin Opitz har i sin Buch von der Deutschen Poeterey utvecklat sina estetiska åsikter, framförallt med avseende på språket och diktningens versform. Diktningens språk skulle vara ”Hochdeutsch” och inte längre latinskt eller dialektalt, medan främmande ord skulle undvikas. Han var en av dem som insisterade på att modersmålet skulle vårdas. Jag ger er här ett litet smakprov i form av en kärleksdikt som jag inte tänker översätta eller analysera utan ni som är intresserade och kan tyska får göra era egna analyser. Språket är inte i originalform utan det har bearbetats en del.

Drei Sonette:

Ich will dies halbe Mich, was wir den Körper nennen,
dies mein geringstes Teil verzehren durch die Glut,
will wie Alkmenen Sohn mit unverwandtem Mut
hier diese meine Last, den schnöden Leib verbrennen,
den Himmel auf zu gehen. Mein Geist beginnt zu rennen
auf etwas bessers zu. Dies Fleisch, die Hand voll Blut
muß ausgetauschet sein für ein viel besser Gut,
das sterbliche Vernunft und Fleisch und Blut nicht kennen.
Mein Licht, entzünde mich mit deiner Augen Brunst,
auf daß ich dieser Haut, des finstern Leibes Dunst,
des Kerkers voller Wust und Grauens wird entnommen
und ledig, frei und los, der Schwachheit abgetan,
weit über alle Luft und Himmel fliegen kann,
die Schönheit anzusehn, von der die deine kommen!

Ich gleiche nicht mit dir des weißen Mondens Licht:
Der Monde fällt und steigt, du bleibst in einem Scheine;
Ja nicht die Sonne selbst, die Sonn ist ganz gemeine,
gemein’ ist auch ihr Glanz, du bist gemeine nicht.
Du zwingst durch Zucht den Neid, wie sehr er auf dich sticht.
Ich mag kein Heuchler sein, der bei mir selbst verneine
das was ich jetzt gesagt : Es gleichet sich dir keine,
du bist dir ähnlich selbst ; ein ander Bild gebricht,
das dir dich zeigen kann ; du bist dein eigen Glücke,
dein eigenes Gestirn, der Schönheit Meisterstücke!
Du hättest sollen sein, wie noch die Tugend war
geehret als ein Gott, in der Welt ersten Jugend,
so wäre wohl gewiß gewesen deine Tugend
die Kirch und Opferung, der Weihrauch und Altar.

Ihr Himmel, Luft und Wind, ihr Hügel voll von Schatten,
ihr Hainen, ihr Gebüsch und du, du edler Wein,
ihr frischen Brunnen ihr, so reich am Wasser sein,
ihr Wüsten, die ihr stets müßt an der Sonnen braten,
ihr durch den weißen Tau bereiften schönen Saaten,
ihr Höhlen voller Moos, ihr aufgeritzten Stein’,
ihr Felder, welche ziert der zarten Blumen Schein,
ihr Felsen, wo die Reim’ am besten mir geraten –
weil ich ja Flavien, das ich noch nie tun können,
muß geben gute Nacht und gleichwohl Mut und Sinnen
sich fürchten allezeit und weichen hinter sich,
so bitt ich, Himmel, Lüft, Wind, Hügel, Hainen, Wälder,
Wein, Brunnen, Wüstenei, Saat, Höhlen, Steine, Felder
und Felsen : sagt es ihr, sagt, sagt es ihr für mich!

Det jag funderade över när jag läste denna dikt och en del andra dikter av olika barockförfattare var inte språket eller formen utan något helt annat. Visserligen frågade jag mig varför just Martin Opitz gäller som grundare av det tyska litteraturspråket och om detta kan synas i denna dikt också. Men jag funderade inte vidare på detta utan fastnade bara på begreppet grund eller fundament.

Ett fundament är något som håller eller bär något annat och som man bygger något på. Man kan också säga att allting i världen, oavsett om det är en byggnad eller tanke eller något annat har sitt fundament. Det skulle vara konstigt och ologiskt om inte så var fallet. En litteratur har alltså också sitt fundament fast det ibland råder många oenigheter om vad eller vem som kan anses vara det. Nu är det så att Martin Opitz anses vara det tyska litteraturspråkets grundare, alltså det är han eller även alla andra som skrev under samma period som kan betecknas som ett fundament.

Här ser jag naturligtvis många likheter och paralleller med ett annat fundament, nämligen det som en byggnad byggs på. För att bygga en byggnad behöver man ett fundament som ska bära det hela, men för att kunna konstruera ett fundament måste man gräva först. Ett fundament kan ju inte konstrueras på ingenting, man måste bereda vägen för det, alltså gräva och göra bra och passande kanaler som fundamentet ska konstrueras i. Om man alltså ser barocken och Martin Opitz som det tyska litteraturspråkets fundament, vad är då alla de epoker och författare som levde före Martin Opitz. De kan i så fall bara betraktas som ett grävande, för att göra en så bra plats som möjligt för att ett fundament ska kunna konstrueras. Skillnaden här är att inom litteraturen ett fundament betraktas som sådant ofta först efter många år, men oavsett detta är det alltså ett fundament.

Vad är det då man behöver ett fundament till? Till att bygga något annat på det, vore den logiska förklaringen. Inom byggbranschen kan det vara ett hus eller liknande, medan det inom litteraturen handlar om olika slags verk. Det är nästan alltid så att det på ett fundament byggs det man behöver men även det som egentligen är onödigt. Man ofta bara staplar upp saker och prylar utan att man har någon användning av dem, och det som också följer är att efter allt byggande är fundamentet inte längre synligt. Det är där, det finns någonstans och bär det hela, men det syns inte. Hur är det med litteraturen egentligen? Är det inte samma process där som uppstår? Det staplas upp olika verk, bra och dåliga, viktiga och oviktiga, verk av alla möjliga slag, verk skrivna både av dem som känner för att skriva, som skriver med hjärtat och dem som skriver bara för att det lönar sig på olika sätt. Det som även här kan uppstå är att det som anses vara ett fundament plötsligt försvinner eller hamnar i bakgrunden, blir oviktigt och även glömt. Är det så det går till?

Detta kunde verkligen leda till en längre diskussion som jag inte tänker föra nu, utan jag låter er som är intresserade av det, fundera vidare. Jag tackar för mig den här gången och låter er veta att mitt nästa inlägg kan komma att handla om rysk litteratur eller en specifik rysk författare, för det finns ju inom den här fantastiska litteraturen många namn som jag alltid varit fascinerad av.

Jag heter Sejfo Jakubović, född 25.10.1974. och är ursprungligen från Bosnien Hercegovina. Mitt hemland har jag lämnat vid krigets början 1992 för att bosätta mig i Tyskland där jag bott och arbetat fram till slutet av 1999. Sedan har jag flyttat till Sverige, Uddevalla, där jag bor nu. Jag studerar vid HTU i Vänersborg inom lärarprogrammet med inriktning mot språk.

I essäsamlingen ”Det speglade livet” skriver Klara Johanson i kapitlet ”Valfrändskaperna” så här om olika litterära genrer:

Romaner åldras fort. Under det lyrik och drama skrider genom århundradenas modemaskerad i en oföränderlig festskrud vars ideala snitt bevarar dess värdighet och anseende under alla förgängliga konventioners brokiga växlingar bär romanen sitt tidevarvs kostym, inom kort hemfallen åt löjet eller i bästa fall det kyligt närgångna kuriositetsintresset. Den kan inte framställa det evigt mänskliga utan en massa tillfälligt biverk vilket av nästa kulturskede kasseras och av ett följande studeras som museiföremål.

Här kanske ni som läser detta har något att tillägga. Är det sant att romanen är så tidsbunden som Klara Johanson menar? Eller finns det åtminstone några lysande undantag?

Under den senaste veckan har jag gjort en ny och mycket intressant bekantskap: Klara Johanson (1875-1948). Just nu läser jag hennes essäsamling ”Det speglade livet”. Det är en fascinerande läsning som låter mig lära känna en mycket ovanlig kvinna med ett sällsynt klarsynt sätt att se på både människor och litteratur och en hel del annat också. Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till henne i olika sammanhang här framöver. Så här presenteras hon i Schück/Warburgs litteraturhistoria (1952):

En fin och egenartad profil bland tidens verksamma kritiker är Klara Johanson (f. 1875), recensent i Stockholms Dagblad från 1900 till 1910. Hon låter inte inpassa sig i raden av skribenter som påverkat litteraturen i realistisk riktning, men hon var likafullt ett stöd för många unga svårförstådda skribenter, inte minst Hjalmar Bergman. Hon uppskattade också Ludvig Nordström, Elin Wägner och – efter hand – Gustaf Hellström. Klara Johanson saknade visserligen inte sociala intressen – hon har introducerat Fredrika Bremer, hon väckte 1907 ett våldsamt uppseende genom att ge ut en gatflickas memoarer – hon avvisade ingalunda sådana tendenser i sin kritik, men hon var själv orienterad mot tysk romantisk litteratur, och hennes grundsynpunkt var estetisk. Bland alla tidens recensenter företrädde hon ensam vad man kunde kalla den estetiska djupdimensionen; hon levde i böcker på ett sätt som endast få, och hennes fina personliga kvickhet hade alltifrån den tid då hon i Uppsala skrev studentikosa spex haft en uttalat litterär prägel. Den intellektuella lidelsen hindrade dock all snäv begränsning; hon skrev om tysk expressionism och om Amerika tidigare än de flesta.

Två essaysamlingar (Det speglade livet 1926, Det rika stärbhuset 1946), en volym aforismer, några samlingar humoresker och satirer under signaturen Huck Leber, det är hennes i bokform tryckta oeuvre. Där kommer även framtidens läsare att möta en personlighet med sälta och finess, en grundlig beläsenhet, en viss preciös elegans och stor förmåga att destillera fram djupt liggande drag hos de diktare hon ägnar sig åt. Hon har – skriver en gång Margit Abenius – förmågan att läsa innantill, stegrad till snille. I ärlighet och egenart är hon jämförlig med Vilhelm Ekelund, men trots allt mera utåtriktad och aktiv än denne, en exklusiv ”litteraturmänniska” med gåvan att förvandla litteratur till liv.

Jag läser Andrzej Stasiuks ”Opowiesci galicyjskie” (1995) i tysk språkdräkt ”Galizische Geschichten”; boken finns inte på svenska (ännu). Kanske beror detta på att marknaden för kortare berättelser är för begränsad i Sverige – romaner är ett säkrare kort för förlagen. Jag vet inte hur sant det är, men jag har flera gånger fått höra att svenskar i allmänhet inte läser noveller eller kortprosa.

Berättargreppet i de här galiziska historierna skiljer sig delvis från det man finner i ”Världen bortom Dukla” och ”Nio”. Man skulle kunna säga att här berättas det mer och att det finns mer av en sammanhängande handling, personerna talar också mer med varandra och avståndet till det som iakttas är mer ”traditionellt” – berättaren tittar varken med lupp eller oändlighetskikare på det han vill skildra – åtminstone gör han det mycket mer sällan än i de båda romanerna. Och ändå är Stasiuk fullt igenkännbar.

Jag tänker här inte återge händelseförloppet eller förloppen utan jag ger bara ett par små fragmentariska inblickar: En av berättelserna handlar om en mycket gammal kvinna. Hon går böjd, hon ser och hör knappt och hon är mycket trött. I den här lilla historien sätter Stasiuk fingret på några av åldrandets aspekter:

Av och till satt hon under ett träd och en dröm plågade henne. Åldern upphäver på ett sätt dag och natt. Ansträngning och vila följer på varandra med kortare avstånd. Kanske för att livet har bråttom.

I flera berättelser dyker den kringresande småhandlaren Jan Zalatywój upp, ja, han är en av huvudpersonerna i boken som helhet:

Jan Zalatywój åkte just förbi en ängel av sten, som under vackra dagar såg ut att vara beredd att flyga sin kos från sin kulle, men nu stod den där tung och grå med hängande genomblöta vingar. Sedan kom inget mera. Jord och himmel var fasthäftade vid varandra med en osynlig söm.

I berättelsen ”Natt” finns den här lilla scenen, där en man betraktar en annan:

Lewandowski satt i sitt hus, i det mörka rummet, som Jona i valfiskens buk och möblerna liknade glänsande inälvor. Den heta, druckna natten gungade den jättelika byggnaden och försökte kasta upp den på land, men Lewandowski satte flaskan till munnen och sköt upp katastrofen. I bildskärmens undervattensljus gjorde män och kvinnor det som de alltid gör. Deras kroppar såg ut som svettiga, vackra maskinerier, Lewandowski tog fjärrkontrollen och lät figurerna stanna upp, lät dem fortsätta igen, stoppade dem, satte igång dem på nytt, ökade farten eller lät dem börja om från början igen. De fungerade oklanderligt.

Den lilla berättelsen ”Maryska” handlar om en flicka som i början påminner mycket om flickan som plötsligt dyker upp från ingenstans på dansbanan i det gröna flodlandskapet i ”Världen bortom Dukla” och förvrider huvudet på alla i sin närhet:

Alla huvuden vände sig åt hennes håll. Nej, hon var inte naken. Något hade hon på sig, men det var blåsigt och hennes svarta hår fladdrade, kanske var det därför hon såg så naken ut. Och tyst blev det… Hon gick till mitten av vallen. Vattnet var grönt, det hade visst regnat dagen innan, alldeles grönt var vattnet, det nådde till fotknölarna på henne och hon var brun, som om hon hade legat i solen i hela sitt liv. Hon tittade på pojkarna, det var som om hon ville skratta ut dem och sedan gjorde hon ett smidigt avstamp mot stenplattorna och dök i.

Den första diktsamlingen ”Styx” kom ut 1902. Motiven i ”Styx” kom Else Lasker-Schüler att återkomma till gång på gång under hela sin livstid. Erotiska teman, barnslig lekfullhet och existentiella frågeställningar blandar sig med varandra. På det formella planet är dikterna i ”Styx” mycket olika hennes senare produktion. Språket är extatiskt och fyllt av fantasifulla infall. Stroferna är oregelbundna och hon använder hellre assonans och inrim än slutrim. Hennes bildspråk är oerhört färgstarkt och som helhet utstrålar dikterna i denna samling lidelse och ohämmad subjektivitet. Jag har valt att gå lite närmare in på dikten ”Eros”:

O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.

Både språkligt och innehållsmässigt är dikten typisk för hennes tidiga poesi. Verslängden är oregelbunden och det finns ingen strofindelning. Visserligen använder hon sig av slutrim, men också här är oregelbundenheten stor. Bildspråket är färgsprakande och fullt av irrationella inslag: Wie eine Sommernacht sank mein Kopf blutschwarz auf seinen Schoß, Und alle Sonnen sangen Feuerlieder.

Huvudinnehållet i dikten är ovedersägligt den erotiska kärleken, men man kan också se religiösa motiv invävda i den. Diktens namn ”Eros” är ju namnet på en gud. Och i orden Lag vor seinen Knien und klagte Eros meine Sehnsucht ligger det något av en religiös tillbedjan. Ett annat ställe i dikten som kan tolkas religiöst är Gab mein Leben hin seinen Händen, und er hob mich aus schwerem Dämmerweh; en högre makts handlande med en människa.

Den andra diktsamlingen ”Der siebente Tag” (1905) är mera dämpad och inåtvänd, mindre lidelsefull. Hon börjar finna en egen stil med fasta metaforer och bilder, som till exempel stjärnan och ängeln. De symboliska färgerna, blått och guld, börjar också spela sin roll. De religiösa motiven får större plats och ofta kretsar dikternas innehåll kring tanken på enheten mellan Gud och människa. Hon uttrycker också sitt främlignsskap i denna tid, sin känsla av ensamhet. Hon är emellertid stolt över sitt judiska ursprung och hon upplever sig som ett språkrör för en svunnen värld, en svunnen tid; ett Guds språkrör.

Formellt börjar hennes dikter få fastare byggnad: två-, tre- eller fyraradig versgrupper med fritt vandrande rim. Varje versgrupp blir till en självständig följd av växlande bilder som svävar mellan verkligt och overkligt. Dessa rader av bilder hålls samman genom klangeffekter. Dikten ”Unser Liebeslied” får här representera samlingen.

Laß die kleinen Sterne stehn,
Lenzseits winken junge Matten
Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.

Und wir wollen unter Pinien
Heimlich beide umschlungen gehn,
In die blaue Allmacht sehn.

Zwischen Garben
Und Schilfrohrruten
Steigen Schlummer auf aus Farben.

Und von roten Abendlinien
Blicken Marmorfresken
Und verzückte Arabesken

Den andra strofen uppfattar jag som diktens kärna. Genom kärleken (wir wollen unter Pinien heimlich beide umschlungen gehn) kan människan nå fram till det gudomliga (die blaue Allmacht). I första strofen möter vi stjärnan igen. Vad die kleinen Sterne står för är jag osäker på. Kanske menar hon stjärnor som inte är riktigt ”äkta”, stjärnor som man inte ska låta sig föras på avvägar bort från det gudomliga av. I samma strof uttrycker hon också sitt främlingskap i denna värld: Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.

Vad gäller själva uppbyggnaden är dikten ganska typisk för samlingen: Treradiga versgrupper med oregelbunden rimflätning. Versraderna är sammanhållna genom allitteration (auf aus, Sterne stehn) och andra klangeffekter (Schilfrohr- […] Marmor, umschlungen […] Schlummer).

Nästa samling dikter som hon gav ut var ”Meine Wunder” (1911). Många av dikterna här har stora likheter med böner eller psalmer. Den religiösa grundtonen i hennes poesi blir ännu mer urskiljbar än tidigare. Innehållet blir mera allmängiltigt, mindre subjektivt. Huvudmotiven här är hennes känsla av utanförskap i världen, lidandet och längtan efter försoning med Gud.

1913 kom diktsamlingen ”Hebräische Balladen” ut. Fyra av dessa ballader återfinns i ”Der siebente Tag” och fyra är från ”Meine Wunder” och de övriga sex är nytillskott. Dikterna här är personliga tolkningar av berättelser och gestalter ur Bibeln. Mycket av bildspråket har sitt ursprung där, men hon använder det på ett nyskapande sätt. Från den hebreisk-orientaliska formtraditionen har hon hämtat den parataktiska bild-, klang- och satsradningen, rimlekarna, bildförskjutningarna och cirkelformen. ”Hebräische Balladen” betraktas som en höjdpunkt i hennes verk; dikterna har befriats från det subjektivt begränsade och fått en universell räckvidd.

Jag tar här upp dikten ”Versöhnung” som finns både i ”Meine Wunder” och ”Hebräische Balladen”.

Es wird en großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,

In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?

Grenzt nicht mein Herz an deins –
Immer färbt dien Blut meine Wangen rot.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.

Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.

I hennes prosaverk ”Das Hebräerland” dyker denna dikt upp under titeln ”Der Versöhnungstag” och dikten ansluter sig mycket nära till den judiska försoningsfestens ritual.

I andra strofen talar hon om bönen (som är ett viktigt inslag i försoningsfesten): In den Sprachen beten, die wie Harfen eingeschnitten sind. Denna metafor kan förklaras med hjälp av ett ställe i hennes prosaskrift ”Der Malik”, där det framgår att hon syftar på de hebreiska bokstäverna: Alltså bön på hebreiska, det heliga språket. Stjärnan finns med även i denna dikt och symboliserar här denna gudomliga kärlek och befrielsen från dödens makt. Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht. Och i kärleken är våra hjärtan barn: Kinder sind unsere Herzen och barnet lever ju för henne ännu i paradiset, i direkt kontakt med Gud.

Dikten börjar och slutar med samma mening. Denna cirkelform griper tillbaka på en hebreisk-orientalisk stiltradition och får här illustrera själva försoningstanken. Liksom i de flesta andra av sina dikter utnyttjar hon här olika klangeffekter som exempelvis allitteration (Wir wollen wachen) och assonans (müdesüß).

För att inte ge en alltför ensidig bild av ”Hebräische Balladen” tar jag kort upp också en annan dikt ur samlingen. Jag har valt dikten om Bibelns Rut.

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

Denna dikt har mer direkt anknytning till Bibeln än den föregående, men som i alla sina dikter med bibliska motiv ger hon sin helt personliga tolkning. Man kan i den här dikten tala om identifikation. Else Lasker-Schüler är Ruth. Der singt das Lied meiner Liebe, der singt das Lied Ruths.

I prosaboken ”Konzert” (1932) finns också ett mindre antal dikter. De är fyllda av en svårmodig gudslängtan och rop efter en avlägsen Gud. Språket och bilderna är enklare än tidigare och stroferna fastare till sin uppbyggnad.

Som exempel tar jag här bara upp första strofen ur dikten ”Aus der Ferne”.

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Formen är här fast (parvisa rim) och bildspråket är dämpat jämfört med tidigare dikter. Dessa rader utstrålar en stilla längtan bort från världen (Die Welt, aus der ich lange mich entwand), en längtan till den andra sidan (Aus der ich lebend in die Himmel reifte).

Hennes sista diktsamling ”Mein blaues Klavier” (1943) kom ut under hennes Jerusalemstid. Liksom i ”Konzert” präglas dikterna här av världsfrånvändhet och hinsideslängtan. Hon klagar över en förråad värld, en hård och omänsklig tid. Dödsskräck och dödslängtan blandar sig med varandra, men starkast framstår, som så många gånger förr, hennes längtan efter försoning mellan människa och Gud.

Hon använder samma bilder som tidigare, men i mycket sparsammare omfattning. Dessa vinner därigenom ofta i kraft och uttrycksfullhet. Allt eventuellt överflödigt är borta. Kvar finns en form som är ett med innehållet. Den dikt ur denna samling som jag har tänkt behandla här, bär samma namn som denna.

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.

Es spielten Sternenhände vier
– Die Mondfrau sang im Boote –
Nun tanzen die Ratten im Geklirr.

Zerbrochen ist die Klaviatür…
Ich beweine die blaue Tote.

Ach liebe Engel öffnet mir
– Ich aß vom bitteren Brote –
Mir lebend schon die Himmelstür –
Auch wider dem Verbote.

Dikten återger en djup smärta över en brutaliserad värld, en värld som missförstått och krossat hennes poesis ”blaue Klavier”. Den blåa färgen står för det gudomliga i hennes diktning; hon var ju ett Guds sändebud. Dikten visar också hennes känsla av ensamhet och förlorad kärlek: Es spielten Sternenhände vier. Fyra händer – två älskande. Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Hennes kärlekspoesi är besudlad och nertrampad.

Sista strofen är en bön om att få lämna denna värld med alla dess plågor, Ich aß vom bitteren Brote, och förena sig med Gud.

Formellt är dikten sammanhållen genom varannanradsrim med ett markant brott vid Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Det understryker kontrasten mellan den tidigare harmonin och den nuvarande disharmonin. Kontrasten skärps ytterligare genom att de harmonisk å-ljuden i Die Mondfrau sang im Boote ställs mot de vassa och taggiga ljuden i raden efter.

Symbolerna känner vi igen från hennes tidigare dikter; stjärnan, ängeln och den blåa färgen, som alla på något sätt anknyter till det gudomliga.

Jag låter första strofen i dikten ”Herbst” i hennes sista diktsamling få avsluta min presentation av Else Lasker-Schülers lyrik.

Ich pflückte mir am Weg das letzte Tausendschön…..
Es kam ein Engel mir mein Totenkleid zu nähen –
Denn ích muß andere Welten weiter tragen.