Kategori: Litteratur

Expressionist?

Det är svårt att inorda Else Lasker-Schülers diktverk i någon litterär stilriktning. Oftast betraktas hon dock, om än med förbehåll, som expressionist. En tid publicerade hon också dikter och esäer i ”Sturm”-kretsen, ett litterärt sällskap med expressionistisk inriktning, som grundats av hennes andre man Herwarth Walden. Men trots detta kan hon inte riktigt räknas in i denna krets; hon var hela tiden sin egen och påverkades mycket lite av de andra i gruppen. Många litteraturvetare ger henne tillsammans med Trakl och Benn en ledande plats inom den tyska expressionismen. Med expressionism menas i detta fall ett nyskapande av det lyriska språket, där bilderna, klangerna och rytmen skapar en metaforisk värld, som samtidigt är verklig och overklig.

Kanske skulle man kunna beskriva det expressionistiska draget hos Lasker-Schüler som en ny fantasins frihet, men det finns också drag som pekar i andra riktningar. Vissa element i hennes dikter, speciellt bildspråket, ligger visserligen nära expressionismen, men trots detta kan man nog ändå inte föra att hennes diktverk till denna riktning helt och hållet. Hennes dikter har fört in ett slags syntes mellan en gammal mytisk och en mycket modern form av lyrik i den tyska diktningen.

Bildspråk och symboler.

Else Lasker-Schüler talar i sina dikter ofta i bilder. Dessa bilder, som många gånger följer på varandra utan något logiskt samband, verkar komma direkt ur det undermedvetna. Många av hennes dikter svävar på gränsen mellan en inre och en yttre verklighet. En del av bilderna återkommer i dikt efter dikt. Stjärnan är den viktigaste av hennes stående bilder och den kan betyda flera saker. I vissa dikter står den för nåd och gudomlig lycka, i andra kan den symbolisera döden.

Du wehrst den guten und den bösen Sternen nicht;
Alle ihre Launen strömen.

En annan viktig bild är ängeln, som hon i några dikter anväder på ett mycket originellt och slående sätt; till exempel i dikten ”Gebet”:

Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.

Hjärtat är också en ofta återkommande bild i hennes poesi. Hon förnyar på många sätt denna annars mycket slitna och konventionella symbol.

Mein Herz liegt in einem Efeukranz.
Es kann nicht welken,
Es kann nicht mehr blühn,

Färgerna har också symbolisk betydelse för henne. Speciellt två färger är viktiga: guld och blått. Guldet står för den sinnliga kärlekslyckan och den blåa färgen för den gudomliga lyckan och evigheten. Den blåa färgen förekommer, som hos romantikerna, mycket ofta i hennes dikter. Hon kallar sin vän Franz Marc för ”der blaue Reiter”, sin sista diktsamling ger hon nemnet ”Mein blaues Klavier” och i dikten ”Gott hör…” säger hon:

Gott hör… in deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach –

Hennes språkliga fantasi var mycket stor och hon hade ingen respekt för grammatiska regler, så här och där i dikterna förekommer rena grammatiska fel. Hon skapade nya ord och sammansättningar som till exempel: ”Und weite Himmel blauvertausendfacht […] Und doch im Paradiese trunken blumumblattet.”

Centrala motiv.

De centrala motiven i Else Lasker-Schülers lyrik är hämtade ur religionens, kärlekens och konstens världar. Religionen var för henne en mycket personlig och odogmatisk form av judendomen med inslag från kristendomen. För henne var fromhet, kärlek och konst vägar till världens förlossning. Försoningstanken; försoningen mellan människor, mellan religioner (judendom-kristendom), har också en betydelsefull plats i hennes diktverk.

Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.

Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.

Barnet och den älskande människan lever för henne ännu i paradiset. Konstnären är ett stort barn och konsten en lek, en helig lek. Hon upplevde sig själv som det eviga barnet samtidigt som hon såg sig som uråldrig. ”Ich bin noch heute sitzengeblieben auf der untersten Bank der Schulklasse, wie einst… Doch mit spätem versunkenem Herzen: 1000 und 2-jährig, dem Märchen über den Kopf gewachsen.” Tiden i hennes poesi är ofta Bibelns tid och platsen Österlandet. Hon gav sig själv namn som ”Tino von Bagdad”, ”Prinz von Theben” eller ”Joseph von Ägypten” och levde sig in i dessa gestalter. Hon är alltså i mångt och mycket verkligen en judisk författarinna, men hon har också betraktats som ”ein Erbe der Romantik” med stora likheter med Bettina Brentano.

I hela hennes diktverk står tron på Gud sida vid sida med tvivlet. Hon längtade alltid efter en religiös trygghet.

Gott wo bist du?

Ich möchte nah an deinem Herzen lauschen,
Mit deiner fernsten Nähe mich vertauschen,

Else Lasker-Schüler betraktade sig själv som ett Guds sändebud. Diktarens uppgift i världen var för henne att bringa försoning mellan Gud och människor.

Jag har grävt lite i mina lådor och hittade igår en liten uppsats jag skrev om Else Lasker-Schüler i slutet av sjuttiotalet. Nu har jag tagit bort de flesta referenser och hänvisningar, så att texten blir mer behaglig att läsa. Här är det första avsnittet, som är ett slags biografi:

Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam, im Rheinland. Ich ging bis 11 Jahre zur Schule, wurde Robinson, lebte 5 Jahre im Morgenlande, und seitdem vegetiere ich.

Jag har valt att börja biografin med denna ofta citerade ”självbiografi” som bland annat återfinns i Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmerung”, för att den ger en bra bild av Else Lasker-Schülers inställning till det borgerliga livsmönstret. Inte bara i sin diktning utan också i det verkliga livet försökte hon sudda ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Hon gav sig själv och sina vänner poetiska namn och levde sig in i denna av henne själv skapade värld. Hon föddes 1869 i Elberfeld vid Wuppertal av judiska föräldrar. Modern, som dog när Else L-S var 21 år, kom att bli en av de stora inspirationskällorna genom hela hennes författarskap:

War sie der große Engel,
Der neben mir ging?

Under barndomen hade förutom modern också hennes bror Paul stor betydelse för henne. När hon var tolv år dog han och i sitt prosaverk ”Konzert” beskriver hon den döde brodern så här: Ein Heiligenschein lag um seine Sonnenhaare – er lächelte, er war reinen Herzens gewesen und schaute den lieben Gott. Efter honom kom senare hennes ende son att få sitt namn. Hon älskade sin son Paul mer än allt annat i världen, men hon kände sig ofta misslyckad som mor:

Wo soll mein Kind hin?
Ich baute keinen Pfad froh,
Alle Erde ist aufgewühlt.

Hans tidiga död blev ett fruktansvärt slag för henne och hon sörjde honom hela livet.

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahre sterben, mein Kind –

Denna händelse kom att förändra henne mycket. Hon blev ödmjukare och sökandet efter Gud och livets mening blev viktigare för henne än tidigare.

Två gånger gifte hon sig, men båda hennes äktenskap bröt samman. Tillsammans med sin förste man kom hon att flytta till Berlin, där hon under många år förde ett oroligt bohemliv med konstnärskaféet ”Café des Westens” som enda fasta punkt. Där kom hon att umgås med med många av den tidens unga författare och konstnärer; bland andra målaren Franz Marc och författarna Gottfried Benn och Georg Trakl. Om Marc, som dog i första världskriget, säger hon i en prosadikt:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Också sin vän Georg Trakl förlorade hon i första världskriget.

Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heligen Krieg zog.

– Dann wußte ich, er war gestorben –

Med Gottfried Benn hade hon en kort och intensiv kärlekshistoria. Han kom så småningom att lämna henne:

Aber dein Herz läßt keine Meere mehr ein
O du!

Som judisk författarinna bliv hennes situation i Tyskland under 30-talet snart ohållbar. Året efter att hon hade fått Kleist-priset (1932) förbjöds hennes böcker. Samma år flydde hon till Zürich, där hon till en början kom att leva mycket fattigt; hemlös och utan vänner. I ett brev till vännerna Ernst och Ruth Ginsberg säger hon : Ich will nicht schreiben wie mirs ging. Erste Tage logierte ich am See…

Dikten ”Ich liege wo am Wegrand” uttrycker också hennes smärtsamma upplevelse av landsflykten, fattigdomen och ensamheten som följde ur den:

Ich liege wo am Wegrand übermattet –
Und über mir die finstere kalte Nacht –
Und zähl schon zu den Toten längst bestattet.

Fram till 1939 levde hon som flykting i Schweiz med två avbrott för resor till Israel. 1939 åkte hon dit en tredje gång och bosatte sig då i Jerusalem, staden som hon hade drömt om sedan barndomen:

Gottes Herz ist: Jerusalem

Hennes sista år blev svåra. Det moderna Jerusalem hade inte mycket gemensamt med hennes dikters heliga stad och hon mötte mycket lite förståelse bland stadens invånare. Dessutom gjorde fattigdomen hennes liv hårt. 1945 dog hon. Vid begravningen lästes hennes dikt ”Ich weiß”:

Ich weiß, daß ich bald sterben muß
Es leuchten doch alle Bäume

Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

Friedrich Hölderlin (1770-1843)

Då voro bokarna ljusa

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat—

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

Wilhelm Ekelund (1880-1949)

Är Ekelund påverkad av Hölderlin? Eller är den slående likheten i uppbyggnaden en tillfällighet? Är dessa båda dikter speglingar av en så allmänmänsklig erfarenhet att det kanske finns många fler liknande som börjar med en ljus första strof och slutar i en mörk andra strof?

Härom dagen fick jag av Thorvald ett kedjebrev med fyra/fem frågor om mina böcker. (Den femte uppgiften bestod i att skicka brevet vidare till fem personer.) Jag svarade i hans blogg, men jag har sedan brutit kedjan, eftersom jag inte är någon anhängare av kedjebrev. Jag ser nu i bloggvärlden omkring mig att svaren på dessa frågor poppar upp både här och där och då tänkte jag – varför inte här också? Därför har jag tagit texten jag skickade till T. och med några små förändringar satt in den här under pausträdet:

Antal böcker jag äger: Jag vet inte; det står ett par tusen böcker i vardagsrummet (en gång försökte jag räkna dem, men jag gör inte om försöket nu), alla är inte mina, en del är min mans. Barnen eller ungdomarna har i alla fall de flesta av sina i sina rum. Jag kan inte läsa dem som är på tjeckiska och min man kan inte läsa dem som är på tyska (inte utan stor svårighet i alla fall) och italienska.

Senast köpta bok: Jag vet inte vilken jag ska utnämna till sist köpt – jag har köpt rätt mycket böcker under den här våren. Jag drar till med två som ligger överst i det som jag tror är den sista inköpshögen: Andrzej Stasiuk: ”Galizische Geschichten” och Terésia Mora: ”Seltsame Materie”.

Senast lästa bok: Jag är inte riktigt säker. Ofta läser jag tre-fyra böcker samtidigt och detta liksom ”lappas på” undan för undan. En av de böcker jag håller på och läser just nu är ”Rubenstock und das Gesetz der schiefen Ebene” av Wolf Achilles. Det är en märklig berättelse om en man som i sin barndom plötsigt övergavs. Han blev till en kentaur eller en som inte hör hemma någonstans. Boken griper tillbaka på antik mytologi, men utspelar sig på en nutida psykiatrimottagning. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den här boken…

Fem böcker som betyder mycket för mig: Den här frågan känns också besvärlig. Var ska jag dra gränsen? Kommer jag hålla med mig själv imorgon? Det är så många böcker som betyder något för mig. Jag försöker, men jag lovar inte att jag lyckas:

”Faust I”, J.W. Goethe: Jag har läst den här boken 15-20 gånger och den är fortfarande full av nyheter varje gång. Det är ett drama om det mänskliga livet, om kampen för att förstå tillvaron.

”Il giardino dei Finzi-Contini”, Giorgio Bassani: Den är den tredje delen i en romancykel på sex delar, ”Il romanzo di Ferrara”. Det som särskilt fascinerar mig är en av huvudpersonerna i romanen, den unga flickan Micòl Finzi-Contini, hennes tragiska öde och hennes gåtfulla väsen.

”Effi Briest”, Theodor Fontane: Detta är en roman som jag tillbringat några år tillsammans med – jag har läst den ett tjugotal gånger, jag har skrivit om den och analyserat den och ändå har den kvar sin fräschör när jag slår upp den igen. Personerna i romanen är sällsynt levande, inte bara huvudpersonerna utan minsta bifigur har liv.

”Daghus, natthus”, Olga Tokaczuk: En fascinerande roman jag läst alldeles nyligen.

”Molloy”, Samuel Beckett: Det är något alldeles särskilt över denna berättelse. Den blinde luffaren Molloy stretar sig fram på kryckor eller hasar på magen i smutsen så fort han kan undan en förföljare. Jag skrattar av medlidande (kan man det?) när jag läser detta – allt är så förtvivlat hopplöst, men samtidigt så underbart modigt.

Ja, här skulle det då vara slut. Fem är fem. Jag skriver ändå upp några av dem jag kanske skulle satt överst på listan en annan dag än just denna: ”Racconti romani” av Alberto Moravia , ”Bagheria” av Dacia Maraini och ”Esilio” av Enzo Bettiza. Hermann Hesses ”Siddhartha” är en oförglömlig bok från min ungdom, en annan är Agnes von Krusenstjernas ”Tony växer upp” och Cora Sandels böcker om Alberte hör också till min ungdomsläsning. Else Lasker-Schülers och Edith Södergrans dikter vill jag gärna nämna. Giovanni Vergas noveller hör även de till det allra bästa jag läst. Kleists hisnande berättelser. Och Zagajewskis dikter; den här läste jag för en stund sedan och skrev av den:

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.

Igår fick jag i uppdrag av ”Litterär lördag” att skriva något om mina böcker. Därför tittade jag omkring lite i bokhyllorna här hemma och skrev sedan ihop en liten text.

Nu efteråt, så här på söndagmorgonen, slår det mig, att det intressantaste fyndet jag gjorde under mitt lilla bökande var en diktsamling av Pär Lagerkvist. ”Sång och strid” heter den och det är originalutgåvan från 1940 som ligger här framför mig på köksbordet nu. Jag skriver av en dikt ur den till er som läser det här:

Kärlekens visa

Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.