Expressionist?
Det är svårt att inorda Else Lasker-Schülers diktverk i någon litterär stilriktning. Oftast betraktas hon dock, om än med förbehåll, som expressionist. En tid publicerade hon också dikter och esäer i ”Sturm”-kretsen, ett litterärt sällskap med expressionistisk inriktning, som grundats av hennes andre man Herwarth Walden. Men trots detta kan hon inte riktigt räknas in i denna krets; hon var hela tiden sin egen och påverkades mycket lite av de andra i gruppen. Många litteraturvetare ger henne tillsammans med Trakl och Benn en ledande plats inom den tyska expressionismen. Med expressionism menas i detta fall ett nyskapande av det lyriska språket, där bilderna, klangerna och rytmen skapar en metaforisk värld, som samtidigt är verklig och overklig.
Kanske skulle man kunna beskriva det expressionistiska draget hos Lasker-Schüler som en ny fantasins frihet, men det finns också drag som pekar i andra riktningar. Vissa element i hennes dikter, speciellt bildspråket, ligger visserligen nära expressionismen, men trots detta kan man nog ändå inte föra att hennes diktverk till denna riktning helt och hållet. Hennes dikter har fört in ett slags syntes mellan en gammal mytisk och en mycket modern form av lyrik i den tyska diktningen.
Bildspråk och symboler.
Else Lasker-Schüler talar i sina dikter ofta i bilder. Dessa bilder, som många gånger följer på varandra utan något logiskt samband, verkar komma direkt ur det undermedvetna. Många av hennes dikter svävar på gränsen mellan en inre och en yttre verklighet. En del av bilderna återkommer i dikt efter dikt. Stjärnan är den viktigaste av hennes stående bilder och den kan betyda flera saker. I vissa dikter står den för nåd och gudomlig lycka, i andra kan den symbolisera döden.
Du wehrst den guten und den bösen Sternen nicht;
Alle ihre Launen strömen.
En annan viktig bild är ängeln, som hon i några dikter anväder på ett mycket originellt och slående sätt; till exempel i dikten ”Gebet”:
Ich suche allerlanden eine Stadt,
Die einen Engel vor der Pforte hat.
Ich trage seinen großen Flügel
Gebrochen schwer am Schulterblatt
Und in der Stirne seinen Stern als Siegel.
Hjärtat är också en ofta återkommande bild i hennes poesi. Hon förnyar på många sätt denna annars mycket slitna och konventionella symbol.
Mein Herz liegt in einem Efeukranz.
Es kann nicht welken,
Es kann nicht mehr blühn,
Färgerna har också symbolisk betydelse för henne. Speciellt två färger är viktiga: guld och blått. Guldet står för den sinnliga kärlekslyckan och den blåa färgen för den gudomliga lyckan och evigheten. Den blåa färgen förekommer, som hos romantikerna, mycket ofta i hennes dikter. Hon kallar sin vän Franz Marc för ”der blaue Reiter”, sin sista diktsamling ger hon nemnet ”Mein blaues Klavier” och i dikten ”Gott hör…” säger hon:
Gott hör… in deiner blauen Lieblingsfarbe
Sang ich das Lied von deines Himmels Dach –
Hennes språkliga fantasi var mycket stor och hon hade ingen respekt för grammatiska regler, så här och där i dikterna förekommer rena grammatiska fel. Hon skapade nya ord och sammansättningar som till exempel: ”Und weite Himmel blauvertausendfacht […] Und doch im Paradiese trunken blumumblattet.”
Centrala motiv.
De centrala motiven i Else Lasker-Schülers lyrik är hämtade ur religionens, kärlekens och konstens världar. Religionen var för henne en mycket personlig och odogmatisk form av judendomen med inslag från kristendomen. För henne var fromhet, kärlek och konst vägar till världens förlossning. Försoningstanken; försoningen mellan människor, mellan religioner (judendom-kristendom), har också en betydelsefull plats i hennes diktverk.
Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.
Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.
Barnet och den älskande människan lever för henne ännu i paradiset. Konstnären är ett stort barn och konsten en lek, en helig lek. Hon upplevde sig själv som det eviga barnet samtidigt som hon såg sig som uråldrig. ”Ich bin noch heute sitzengeblieben auf der untersten Bank der Schulklasse, wie einst… Doch mit spätem versunkenem Herzen: 1000 und 2-jährig, dem Märchen über den Kopf gewachsen.” Tiden i hennes poesi är ofta Bibelns tid och platsen Österlandet. Hon gav sig själv namn som ”Tino von Bagdad”, ”Prinz von Theben” eller ”Joseph von Ägypten” och levde sig in i dessa gestalter. Hon är alltså i mångt och mycket verkligen en judisk författarinna, men hon har också betraktats som ”ein Erbe der Romantik” med stora likheter med Bettina Brentano.
I hela hennes diktverk står tron på Gud sida vid sida med tvivlet. Hon längtade alltid efter en religiös trygghet.
Gott wo bist du?
Ich möchte nah an deinem Herzen lauschen,
Mit deiner fernsten Nähe mich vertauschen,
Else Lasker-Schüler betraktade sig själv som ett Guds sändebud. Diktarens uppgift i världen var för henne att bringa försoning mellan Gud och människor.