Kategori: Litteratur

Härom dagen fick jag av Thorvald ett kedjebrev med fyra/fem frågor om mina böcker. (Den femte uppgiften bestod i att skicka brevet vidare till fem personer.) Jag svarade i hans blogg, men jag har sedan brutit kedjan, eftersom jag inte är någon anhängare av kedjebrev. Jag ser nu i bloggvärlden omkring mig att svaren på dessa frågor poppar upp både här och där och då tänkte jag – varför inte här också? Därför har jag tagit texten jag skickade till T. och med några små förändringar satt in den här under pausträdet:

Antal böcker jag äger: Jag vet inte; det står ett par tusen böcker i vardagsrummet (en gång försökte jag räkna dem, men jag gör inte om försöket nu), alla är inte mina, en del är min mans. Barnen eller ungdomarna har i alla fall de flesta av sina i sina rum. Jag kan inte läsa dem som är på tjeckiska och min man kan inte läsa dem som är på tyska (inte utan stor svårighet i alla fall) och italienska.

Senast köpta bok: Jag vet inte vilken jag ska utnämna till sist köpt – jag har köpt rätt mycket böcker under den här våren. Jag drar till med två som ligger överst i det som jag tror är den sista inköpshögen: Andrzej Stasiuk: ”Galizische Geschichten” och Terésia Mora: ”Seltsame Materie”.

Senast lästa bok: Jag är inte riktigt säker. Ofta läser jag tre-fyra böcker samtidigt och detta liksom ”lappas på” undan för undan. En av de böcker jag håller på och läser just nu är ”Rubenstock und das Gesetz der schiefen Ebene” av Wolf Achilles. Det är en märklig berättelse om en man som i sin barndom plötsigt övergavs. Han blev till en kentaur eller en som inte hör hemma någonstans. Boken griper tillbaka på antik mytologi, men utspelar sig på en nutida psykiatrimottagning. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den här boken…

Fem böcker som betyder mycket för mig: Den här frågan känns också besvärlig. Var ska jag dra gränsen? Kommer jag hålla med mig själv imorgon? Det är så många böcker som betyder något för mig. Jag försöker, men jag lovar inte att jag lyckas:

”Faust I”, J.W. Goethe: Jag har läst den här boken 15-20 gånger och den är fortfarande full av nyheter varje gång. Det är ett drama om det mänskliga livet, om kampen för att förstå tillvaron.

”Il giardino dei Finzi-Contini”, Giorgio Bassani: Den är den tredje delen i en romancykel på sex delar, ”Il romanzo di Ferrara”. Det som särskilt fascinerar mig är en av huvudpersonerna i romanen, den unga flickan Micòl Finzi-Contini, hennes tragiska öde och hennes gåtfulla väsen.

”Effi Briest”, Theodor Fontane: Detta är en roman som jag tillbringat några år tillsammans med – jag har läst den ett tjugotal gånger, jag har skrivit om den och analyserat den och ändå har den kvar sin fräschör när jag slår upp den igen. Personerna i romanen är sällsynt levande, inte bara huvudpersonerna utan minsta bifigur har liv.

”Daghus, natthus”, Olga Tokaczuk: En fascinerande roman jag läst alldeles nyligen.

”Molloy”, Samuel Beckett: Det är något alldeles särskilt över denna berättelse. Den blinde luffaren Molloy stretar sig fram på kryckor eller hasar på magen i smutsen så fort han kan undan en förföljare. Jag skrattar av medlidande (kan man det?) när jag läser detta – allt är så förtvivlat hopplöst, men samtidigt så underbart modigt.

Ja, här skulle det då vara slut. Fem är fem. Jag skriver ändå upp några av dem jag kanske skulle satt överst på listan en annan dag än just denna: ”Racconti romani” av Alberto Moravia , ”Bagheria” av Dacia Maraini och ”Esilio” av Enzo Bettiza. Hermann Hesses ”Siddhartha” är en oförglömlig bok från min ungdom, en annan är Agnes von Krusenstjernas ”Tony växer upp” och Cora Sandels böcker om Alberte hör också till min ungdomsläsning. Else Lasker-Schülers och Edith Södergrans dikter vill jag gärna nämna. Giovanni Vergas noveller hör även de till det allra bästa jag läst. Kleists hisnande berättelser. Och Zagajewskis dikter; den här läste jag för en stund sedan och skrev av den:

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.

Igår fick jag i uppdrag av ”Litterär lördag” att skriva något om mina böcker. Därför tittade jag omkring lite i bokhyllorna här hemma och skrev sedan ihop en liten text.

Nu efteråt, så här på söndagmorgonen, slår det mig, att det intressantaste fyndet jag gjorde under mitt lilla bökande var en diktsamling av Pär Lagerkvist. ”Sång och strid” heter den och det är originalutgåvan från 1940 som ligger här framför mig på köksbordet nu. Jag skriver av en dikt ur den till er som läser det här:

Kärlekens visa

Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.

Så är det då recensionsdag för ytterligare en intressant polsk roman. Svensk dagspress har sina fasta recensenter och ”Under pausträdet” har sin:

Dagens Polen verkar utgöra en särskilt bra grogrund för god litteratur, både lyrik och prosa. Eller är det bra en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just därifrån? Jag överlåter, lite fegt, åt någon annan att besvara den frågan.

Olga Tokarczuk (född 1962) hör till Polens främsta moderna prosaister. Hon har skrivit ett tiotal böcker, däribland fyra romaner. ”Daghus, natthus” (Dom dzienny, dom nocny) är en roman och den är det andra verket av Tokarczuk som översatts till svenska.

I ”Daghus, natthus” är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade.

Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.

En viktig person i romanen är den gamla perukmakerskan Marta. Hon finns med på nutidsplanet, men hon visar sig också i ett tidigare skikt, 1930-talet, då Franz Frost bygger sitt hus: ”Så han lät takstockarna förbli bara till hälften tillyxade, strök på tjockt med färg på väggarna, och lyssnade på grannfrun perukmakerskan som sa åt honom att strunta i dräneringsrören och släppa in vattnet i huset.” Marta är en kvinna som aldrig berättar något om sig själv och vars förflutna ligger i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Ingenstans får vi reda på om hon är av tyskt eller polskt ursprung, hon är en del av den här trakten, det är allt som går att utröna och det ligger en djupare sanning i det. Att Martas yrke är just perukmakerskans skulle kunna ses som ett slags metafor som avbildar romanens grundstruktur i ”hårvärlden” – gammalt hår blir ny peruk, det nya är egentligen bara skenbart nytt.

Några gånger kommer en fårskock förbi i historien: ”skällorna klingar från fårhalsarna, det kliar i pälsen” – samma formulering gång efter annan, som en form av uttryck för det tidlösa, oföränderliga.

Något påminner Tokarczuks bok om Andrzej Stasiuks ”Världen bortom Dukla” – den lantliga miljön, gränstrakten, de noggranna iakttagelserna av tingens och materians beskaffenhet. Också de återkommande funderingarna över tiden och rummet finns hos både Stasiuk och Tokarczuk. Så här står det till exempel i Kümmernislegenden: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.” Tematiserandet av ljus och mörker är också något som de båda romanerna har gemensamt. Redan titeln ”Daghus, natthus” ger uttryck åt detta grundmotiv, ett annat exempel är följande passage: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvampar avger. Det går inte att uppfatta det under dagtid eller ljusa månskensnätter och inte heller i upplysta städer och byar. Bara i det djupaste mörker går det att uppfatta ljuset från jorden.” Och i Stasiuks ”Världen bortom Dukla” säger berättaren en gång: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”.

Det är något svävande över berättelserna eller de olika lagren, de rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan fiktion och realitet. En sträng i romanen utgörs av drömmar samlade på en drömsajt på internet. Det finns för övrigt en del i romanens uppbyggnad som för tanken till datavärlden och internet, man länkas via en typ av nyckelord från ett plan till ett annat, från en värld till en annan. Vid ett tillfälle alldeles i början beskriver berättaren sig själv som en pil på dataskärmen: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm”. Rent tekniskt kan man läsa boken på en mängd sätt: Naturligtvis kan man läsa den på vanligt sätt från början till slut, men man kan också följa drömlinjen genom boken, man kan låta sig ledas av helgonlegenden, man kan följa i hagiografen Paschalis spår eller så kan man läsa helgonlegenden och Paschalishistorien emot varandra, man kan läsa de märkliga giftsvamprecepten i ett svep eller så kan man följa berättaren i en hennes vardag med de återkommande samtalen med Marta. Slutligen – nej det finns naturligtvis många fler varianter – kan man läsa boken cirkulärt, så att man läser början i direkt anslutning till slutet. Bokens sista rader anknyter direkt till datametaforen i början: ”Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel. Och då kommer vi att få veta.”

Ibland liksom skimrar ett lager igenom ett annat. Kümmernislegenden dyker upp som relik på nutidsplanet, en märklig och fantasieggande relik i form av en korsfäst kvinnogestalt med mansansikte. Paschalis- och Kümmernishistorierna är liksom flätade i varandra genom bådas oklara och gränsöverskridande könsidentiteter. Gränsöverskridningar är ett tema i romanen också på andra sätt: En gammal tysk man som fördrivits efter andra världskriget återvänder till sin hembygd och dör just på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Gränsvakterna på båda sidor vill befria sig från ansvaret för den döde och flyttar honom därför än hit än dit. Gränsen mellan liv och död är också ett framträdande motiv i romanen. Glidningarna mellan de tyska och de polska namnen på orterna är också ett slags klivande fram och tillbaka över gränser, ett klivande som till slut gör dessa otydligare.

Ett betydelsefullt om än inte explicit formulerat idéstråk i romanen är försoningstanken. Det här är kanske den första roman som så ingående behandlar den känsliga frågan om sammanhangen mellan det tyska och det polska i den här trakten utan att visa några som helst spår av partiskhet eller bitterhet. Det är inte heller fråga om ett argumenterande för försoning, utan försoningen framstår som självklar och oundviklig, som den enda möjliga vägen. Genom de storlinjiga blickriktningarna som inleder och avslutar romanen blir Schlesien också till ett exempel på en trakt i världen där människor har stridit och lidit, liksom ställföreträdande för många andra trakter. I början av romanen ser man jorden och mer specifikt en dal i Schlesien uppifrån himlen: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” I slutet av romanen är perspektivet det omvända: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”

Heinrich von Kleist 1777-1811 betraktas idag som en av Tysklands största författare genom tiderna. Under sin livstid hade han knappast någon framgång alls med sitt skrivande. Den kaotiska världsbild han hade gjorde dessutom hans liv oerhört svårt att leva, egentligen omöjligt och det slutade också med självmord. 1800 skrev han de här raderna i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:

"Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt."

Jag hittar ingen översättning till svenska så jag försöker själv (förbättra gärna!):

"Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten, grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju inget som stöttar det? Det står, svarade jag, eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt – och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka."

De här raderna är som en miniatyr av Kleists inställning till livet; de visar hela det kaotiska och dramatiska i hans förhållande till tillvaron.

Imorgon gör jag ett kort skrivuppehåll (jag är tillbaka i övermorgon) så därför vill jag bjuda på en lite längre text denna morgon – en text om Herkus Kuncius och hans essäsamling ”De försvunna texterna”. Det ironiska eller underliga är att mina Kunciustexter också försvunnit, så nu har jag bara det jag skrivit om dem kvar:

I förordet till ”De försvunna texterna” av Herkus Kuncius kan man läsa att dessa texter numera bara finns i svensk översättning, eftersom de litauiska originaltexterna försvunnit vid ett datorhaveri. Detta är också anledningen till att samlingen fått just detta namn. Fyndigt och rätt roligt, tänkte jag först, men sedan kom frågorna: Varför översätts de inte tillbaka till litauiskan, så att de kan återtas av Kuncius? Är Kuncius trött på dem? Är de inte aktuella längre? Varför trycks de i så fall? Är de bättre på svenska? Översätts de inte tillbaka för att de då inte längre med fog skulle kunna kallas försvunna?

Kuncius beskrivs av många som en provokatör och bråkstake, en den litauiska litteraturens enfant terrible. Det han skriver ter sig ofta som reaktioner på ett yttre tryck eller kanske på konventionens förtryck. Ibland lastar han genom det han skriver över trycket på läsaren – läsningen kan bli påfrestande med allt supande och tjatande, all sperma och allt bajs och kiss. Under texternas skrovliga yta finns det något som kanske främst skulle kunna definieras som uppror mot hyckleri och själlös konformism ofta blandat med bisarra inslag som inte alltid är helt begripliga. När jag läser blir jag nyfiken på vad som ska komma på nästa rad, på nästa sida. Texten betvingar mig som läsare genom ett slags envist pekande, men jag ser inte alltid vad den pekar på, fast jag väldigt gärna vill veta det. Ibland är det som om orden och meningarna går en genväg direkt till ryggmärgen utan att passera hjärnan. Intrycken överfaller läsaren – tankarna kommer efteråt.

Texten ”Uppfostrans grunder – en rekommendation” är utformad som en numrerad serie förslag. Objektet för denna tänkta uppfostran är det postsovjetiska samhället. Här några exempel: ”3. Ni ska inte förvänta er några som helst etiska kategorier hos det postsovjetiska samhället. Det saknar allt sinne för heder, plikt och ansvar. Medborgarna i detta samhälle är oförmögna att känna varken kärlek eller tacksamhet mot sin nästa. Frågar ni efter en etisk bas begår ni ett stort fel och kommer snart att ångra er.” ”24. Ni ska alltid tillrättavisa hårt och bryskt.” ”36. Ganska ofta kan man använda en pinne som fästs vid halsbandet och som gör ont när den slår mot benen. Det hjälper.” ”46. Om en specialist bedömer att det samhälle ni dresserat kvalificerar sig till Utställningen över demokratins landvinningar skall detta förberedas vederbörligen.” Den cynisk-ironiska tonen i rekommendationerna gör att man lätt uppfattar textens udd som vänd åt två motsatta håll, mot uppfostraren lika väl som mot den som ska uppfostras.

”Fragment ur dagboken” innehåller som dagbokstexter gärna gör en blandning av de mest disparata motiv. Under rubriken ”Torsdag” (ingenstans anges något mer än dagens namn) talar berättaren om platser i världen, platser han kanske skulle vilja resa till eller inte: ”Det är kallt där också. Kyligt. Usch… Paris… Långt borta… Jag skulle vilja till Tyskland… det skulle gå lika bra med Erfurt, Halle, Weimar, Leipzig, där hade jag oförglömliga kvällar förr i världen, där drack jag mycket, dansade, kysste, älskade…” Han talar om platser där det odlas vin han skulle kunna tänka sig att dricka eller inte: ”Jag tänker förstås inte på Kaukasus. Inte på Ungern heller eftersom jag inte tycker om deras vin. Man kunde diskutera Bulgarien, Rumänien… Man kan diskutera allting ända tills man blir blå: Algeriet, Nya Zeeland, Marocko, Kalifornien etc.” Och i slutet på anteckningarna för den dagen kommer han till Litauen och Vilnius och rutschar därmed ut från världskartan, ut i ett tomrum: ”Vilnius, en stad som inte finns med i europeiska väderleksrapporter; en stad som inte finns och som aldrig kommer att finnas i världen.” Under en annan torsdagsrubrik finner man följande lilla notering: ”Om män som har sexproblem får köpa konstgjorda kvinnor i sexbutiker kan man anta att också pedofiler får köpa pojkar och flickor i plysch. Det är klart att materialet på dockorna kan variera, det kunde till exempel vara gips.”

Bokens längsta text ”Aurora. Livet i Guds ljus” har en närmast klassisk uppbyggnad: prolog, första parallellinjen, andra parallellinjen, tredje parallellinjen, epilog. I slutet av epilogen sammanfattas handlingens huvudlinjer: ”Ingen i den stora släkten M. utom jag fick någonsin veta den hemska hemligheten: att samma natt som den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen ägde rum i Petrograd upplevde den då fortfarande helt lilla (tre personer) invandrarfamiljen (Vladislovas M., Jadwiga M. [polskan] och Jouzapas M.) samtidigt (exakt) en smärtsamt ful, primitiv, andefattig, omoralisk, nästan djurisk orgasm, ursäkta uttrycket. Detta är, enligt kompetenta specialister från väst, ett unikt fall i det forna Östeuropas sexualhistoria.”

I prologen presenteras berättelsens tre huvudpersoner som farfars far, farfars mor och farfar till berättaren. Vi får också veta något om dessa personers politiska ståndpunkter; en är för bolsjevikerna, en är emot: ”- På många håll i provinsen går revolutionen framåt genom att proletariatet och bönderna organiserar Råd på eget initiativ, – brukade Juozapas M. oroligt berätta sommaren 1917 när han kom hem från militärtjänstgöringen. – Det tror jag inte på, brukade Jadwiga (polskan) svara medan hon dukade fram sitt kulinariska mästerverk – fliaki, en improvisation på temat kojuver.” Sonen, berättarens farfar, hade vid tolv års ålder inga bestämda politiska åsikter: ”egentligen tyckte han om barock, klassicism, socialistrevolutionärer och anarkister, mensjevikerna en smula och Kornilov, ”Åsnesvansen”, furst Lvov var ganska trevlig – farfar fascinerades av hans visdom, hans oklanderliga diktion och intelligens.”

”Första parallellinjen” har sonen Vladislovas som huvudperson. Han blir under en nattlig promenad i Petrograd tillfångatagen av en rödgardistisk patrull. Han blir sparkad och slagen och två i patrullen vill avsluta misshandeln med att döda honom, men den tredje hindrar det: ” – Tids nog hinner vi ta kål på honom, sade den gode rödgardisten, som nog kom ihåg sina egna barn, som han lämnat i Pskovområdet: Masja, Dasja och Lionel. – Upp! Upp med dig säger jag, din bög! ropade han faderligt.” Vladislovas förs till en källare där han ska förhöras av ”den passionerade TBC-sjuka Svetlana Krupskaja Kapsukas Pelcer, yrkesrevolutionär och av spansk börd”. Hon är på dåligt humör denna natt, eftersom Dzerzjinskij, Stalin och Sverdlov har hindrat henne från att ta kommandot över ”Militära revolutionära centralens centralkommitté”. Hon är arg och känner sig förorättad, förbigången och ensam. Hon tittar på den tolvårige pojken hon ska förhöra. Han är vettskrämd och har i skräcken kissat på sig och byxorna är fläckiga. Svetlana Kruskaja blir mildare stämd och närmar sig honom och rör vid honom. Pojken är skräckslagen: ”Han vågade inte se henne i ögonen, de brann som eld. Det var första gången han kissat på sig och det så nära en främmande kvinna – med stor mustasch och röd sjal. Pojken såg hur hennes bara håriga bröst höjde sig och sänkte sig. hennes styva bröstvårtor stack ut som cigarrerna som morbror Anupras en gång tagit med sig hem till fadern Juozapas M. från en lång resa”.

Nästa akt eller avsnitt, ”Andra parallellinjen”, handlar om Jadwiga och hennes möte med älskaren Grigorij Galperin-Lunatjarskij samma natt. En av Jadwigas favoritsysselsättningar är att läsa i boken ”En sammanställning av lågadeln i Kungariket Polen och Storfurstendömet Litauen”. När hon fördjupar sig i detta verk känns livets oförrätter lättare att uthärda och hon träder in i en värld som är ”mer utvecklad, elegant, praktfull och meningsfull.” Hon har just kommit till bokstaven M i sammanställningen när Grigorij knackar på. Han beskrivs så här av berättaren: ”Han var alltid mycket korrekt och mycket förekommande, läspade en smula maniererat, och förde sig galant.” Deras kärleksstund skildras som ett musikaliskt förlopp – gregoriansk koral, aria, kuplett, falsett, bel canto, cantilena – i kombination med beskrivningar av vattenledningssystemet i en stad.

I ”Tredje parallellinjen” är det Juozapas, berättarens farfars far, som innehar huvudrollen. Han är brandchef i Petrograd och övertygad bolsjevik. Kvällen börjar med att brandmännen sitter runt en lägereld och berätter historier för varandra. Juozapas är den som oftast kommer till tals och han berättar om sin hembygd, sin uppväxt och sin far: ”En gång satte han oss alla barn (då var vi bara åtta) vid bordet och sa att vi skulle äta några konstiga svarta ärter, små och fina. Vi åt. Tuggade på. Vi var glada över presenterna från stan. Jag nästan storknade av girighet, jag ville stoppa i mig så mycket av det där marknadsgodiset som möjligt. Senare, när skålen var tom, avslöjade pappa Kajetonas att det var fårskit.” Plötsligt förändras emellertid scenen, någonstans vid Neva utbryter skottlossning, brandmännen kastar sig under Juozapas’ ledning mot Vinterpalatset. Deras uppgift är att se till att ingen från den provisoriska borgerliga regeringen kommer undan. Juozapas kissar ett slagord i snön: ”All makt åt sovjeterna!” Vinterpalatset stormas och ministrarna från den borgerliga regeringen arresteras. En äldre kvinna kommer springande, Juozapas stoppar henne och frågar henne vart hon är på väg. Hon säger att hon vill ut ur staden. Han börjar visa henne vägen, men segern gör honom så rusig att han plötsligt kastar sig över henne och börjar att med kraftiga tag gripa om olika kroppsdelar: ”Gumman lät honom smeka hennes bröst, krama hennes bak och lår, men hon stoppade honom bestämt när Juozapas M. försökte smyga handen djupare.” Han kommer aldrig ”djupare” och till slut släpper han gumman. Hennes steg hörs mot gatubeläggning när hon försvinner: ”en sliten bondkvinna med högklackade skor?… Egendomligt… Dessvärre var den Provisoriska regeringens lömske och farlige statsminister, Kerenskij, redan utom räckhåll för brandchefen.” Juozapas är förtvivlad och försöker befria sig från sina misstag genom att med hjälp av en tjock slang låta Nevas iskalla vatten skölja över kroppen ända tills han blir blå.

Den sista texten i boken är en essä om färger och har fått namnet ”Färger, särskilt gult”. Vad är färger? Kan man tala om dem utan att själva deras essens glider ifrån en? ”En färg är omöjlig att lära känna, i synnerhet i ord, meningar, stycken. Å andra sidan behöver man inte lära känna den. Men denna övertygelse stärker mig i tron att det är möjligt att tala om en färg.” I essän närmar vi oss grundfärgerna på olika vägar: "En galning vid en flygel som slår på tangenterna och samtidigt nynnar en melodi som inte har något med variationerna att göra; det är gult. Nynnandet förtrollar och jag ser färgen. Gult är nålspetsen av galenskap som spetsar mitt ögas pupill." Och det blåa ”det är kallsupen vattnet i lungorna och det desperata försöket att ändå få lite syre därnere, under vattenytan. Det är det tysta skriket på nåd. Blått – det är det sofistikerade leendet hos Greta Garbo på den tigande duken, ett leende som inte fick rätt att tala. Förresten är det ruskigt likt ordet du aldrig uttalade när du höll på att drunkna.” Den tredje äkta färgen är den röda: ”Rött. Det innesluter i sig all eld i denna kloka värld. I det röda slår och pulserar livet som är förbi. Rött är ett rationellt påstående som ingen dessvärre förstår.”

Kuncius’ texter räcker lång näsa åt alla stelbenta konventioner och sticker hål på våra klichéballonger. De sprutar Nevas iskalla vatten över konferensrummens, tidningsredaktionernas och regeringskansliernas avtrubbade självtillräcklighet. Kuncius gör en reva i hyckleriets duk.