Ett Kleistcitat

Heinrich von Kleist 1777-1811 betraktas idag som en av Tysklands största författare genom tiderna. Under sin livstid hade han knappast någon framgång alls med sitt skrivande. Den kaotiska världsbild han hade gjorde dessutom hans liv oerhört svårt att leva, egentligen omöjligt och det slutade också med självmord. 1800 skrev han de här raderna i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:

"Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt."

Jag hittar ingen översättning till svenska så jag försöker själv (förbättra gärna!):

"Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten, grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju inget som stöttar det? Det står, svarade jag, eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt – och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka."

De här raderna är som en miniatyr av Kleists inställning till livet; de visar hela det kaotiska och dramatiska i hans förhållande till tillvaron.