Klara Johanson

Under den senaste veckan har jag gjort en ny och mycket intressant bekantskap: Klara Johanson (1875-1948). Just nu läser jag hennes essäsamling ”Det speglade livet”. Det är en fascinerande läsning som låter mig lära känna en mycket ovanlig kvinna med ett sällsynt klarsynt sätt att se på både människor och litteratur och en hel del annat också. Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till henne i olika sammanhang här framöver. Så här presenteras hon i Schück/Warburgs litteraturhistoria (1952):

En fin och egenartad profil bland tidens verksamma kritiker är Klara Johanson (f. 1875), recensent i Stockholms Dagblad från 1900 till 1910. Hon låter inte inpassa sig i raden av skribenter som påverkat litteraturen i realistisk riktning, men hon var likafullt ett stöd för många unga svårförstådda skribenter, inte minst Hjalmar Bergman. Hon uppskattade också Ludvig Nordström, Elin Wägner och – efter hand – Gustaf Hellström. Klara Johanson saknade visserligen inte sociala intressen – hon har introducerat Fredrika Bremer, hon väckte 1907 ett våldsamt uppseende genom att ge ut en gatflickas memoarer – hon avvisade ingalunda sådana tendenser i sin kritik, men hon var själv orienterad mot tysk romantisk litteratur, och hennes grundsynpunkt var estetisk. Bland alla tidens recensenter företrädde hon ensam vad man kunde kalla den estetiska djupdimensionen; hon levde i böcker på ett sätt som endast få, och hennes fina personliga kvickhet hade alltifrån den tid då hon i Uppsala skrev studentikosa spex haft en uttalat litterär prägel. Den intellektuella lidelsen hindrade dock all snäv begränsning; hon skrev om tysk expressionism och om Amerika tidigare än de flesta.

Två essaysamlingar (Det speglade livet 1926, Det rika stärbhuset 1946), en volym aforismer, några samlingar humoresker och satirer under signaturen Huck Leber, det är hennes i bokform tryckta oeuvre. Där kommer även framtidens läsare att möta en personlighet med sälta och finess, en grundlig beläsenhet, en viss preciös elegans och stor förmåga att destillera fram djupt liggande drag hos de diktare hon ägnar sig åt. Hon har – skriver en gång Margit Abenius – förmågan att läsa innantill, stegrad till snille. I ärlighet och egenart är hon jämförlig med Vilhelm Ekelund, men trots allt mera utåtriktad och aktiv än denne, en exklusiv ”litteraturmänniska” med gåvan att förvandla litteratur till liv.