Barocken och fundamentet

Här kommer en text av sommarens förste gästskribent under pausträdet, Sejfo Jakubović:

![Opitz](/wp-content/Opitz1.jpg @alignleft)Jag vet inte riktigt vad som är den verkliga anledningen till att jag tar upp just barocken i min enkla diskussion som sedan går över till något som inte har bara med litteratur att göra utan med i princip allt som finns. En av anledningarna kan vara faktumet att litteraturspråket i den tyska litteraturen anses ha sina grunder just i den epoken. När jag satt häromdagen och läste några dikter av bl.a. Martin Opitz dök det upp frågor i mitt huvud som ledde till olika funderingar om många saker som rör livet, så att jag helt enkelt kände mig tvungen att skriva ner det på något sätt eftersom jag inte har någon att diskutera sådant med.

![bok](/wp-content/poet011.jpg @alignright)När jag för någon tid sedan läste om Martin Opitz som bl.a. gäller som grundare av det tyska litteraturspråket tänkte jag på hur viktig han egentligen måste ha varit för tysk litteratur ända sedan slutet av 1600-talet. Det som gjorde att han betecknades som grundare av det tyska litteraturspråket var hans Buch von der Deutschen Poeterey (1624). Ett år senare ”kröntes” han till diktare (poeta laureatus). Jag ska återkomma till Opitz och mina tankar lite senare, men först tänkte jag försöka säga ett par ord om själva epoken barock och barockdiktning.

Barock (1600-1700) kommer från ”Barroco” och är ursprungligen ett portugisiskt ord som betyder ”oregelbunden pärla”. Förklaringen visar redan de olika och delvis kontrasterande komponenter som komponerade människors livskänsla i detta århundrade. Livsglädje och världssmärta syns i dikterna. En stor historisk händelse från detta århundrade, nämligen trettioåriga kriget (1618-1648) hade en enorm påverkan på människorna och deras syn på tillvaron som också märktes i litteraturen. Människorna blev osäkra och desperata. Deras syn på döden är synlig i lyriken.

Barock betecknar både en poetisk stil (,,Der” Barock: lo stile barocco) och en litteraturepok. Barocken hade bredvid Martin Opitz många kända poeter, bl.a. Paul Fleming, Andreas Gryphius, Friedrich Logau, Grimmelshausen osv. Den ortodoxa barockpoeten skriver inte utifrån känslan. Han säger det som passar sig, det han ska eller inte ska, det han måste eller vill. Han uppskattar ”das Schäfergewand” (herdedräkt eller liknande) och därför är ofta antika herdenamn med i dikterna : Corydon, Seladon, Filidor, Damon, Strefon, Floridan, Myrtillus. De här herdarna sågs dock inte som någon som tar hand om boskap utan som förnäma minnesångare och förklädda kavaljerer.

Barocklyrik ansågs vara Dichter-Schule, den tyska diktarens utrustning. Det är inom barockepoken som versformens grundläggning genom den metriska ”Kolumbus-gärningen” av Martin Opitz ägde rum (regelbunden växling mellan ökning och sänkning, samstämmighet mellan ord- och versaccent). Till skillnad från barocktidens bildkonst som bygger på den gamla renässansen, har poetisk barockstil en egen form. Den bygger inte på den poetiska renässansen, utan den bygger underifrån, och har något exceptionellt som de äldre stilarna inte hade. Här framträder solen ofta som en ”vaxgulnad boll”, månen som ett ”blekt systerljus”, himmelen som en ”blå molnduk”. Gräset heter ”örtbarnsäng” medan blommor betecknas som ”fältlyktor”. Barocken betraktades också som den tyska diktningens första nutida storkamp för språkligt kompakt form. I den poetiska barocken förenas reformatorisk och motreformatorisk kristendom, de stora krigens sinnesorgie, jordens och naturens nutida öppnande, det matematiskt-fysikaliska tänkandets uppgång och den stoiska etiken och rationalitet.

Det som också utmärker barockepoken är det att man ännu inte pratade om kategorin ”roman”. Först senare försökte man att skilja den nya prosaformen från eposet.

Martin Opitz har i sin Buch von der Deutschen Poeterey utvecklat sina estetiska åsikter, framförallt med avseende på språket och diktningens versform. Diktningens språk skulle vara ”Hochdeutsch” och inte längre latinskt eller dialektalt, medan främmande ord skulle undvikas. Han var en av dem som insisterade på att modersmålet skulle vårdas. Jag ger er här ett litet smakprov i form av en kärleksdikt som jag inte tänker översätta eller analysera utan ni som är intresserade och kan tyska får göra era egna analyser. Språket är inte i originalform utan det har bearbetats en del.

Drei Sonette:

Ich will dies halbe Mich, was wir den Körper nennen,
dies mein geringstes Teil verzehren durch die Glut,
will wie Alkmenen Sohn mit unverwandtem Mut
hier diese meine Last, den schnöden Leib verbrennen,
den Himmel auf zu gehen. Mein Geist beginnt zu rennen
auf etwas bessers zu. Dies Fleisch, die Hand voll Blut
muß ausgetauschet sein für ein viel besser Gut,
das sterbliche Vernunft und Fleisch und Blut nicht kennen.
Mein Licht, entzünde mich mit deiner Augen Brunst,
auf daß ich dieser Haut, des finstern Leibes Dunst,
des Kerkers voller Wust und Grauens wird entnommen
und ledig, frei und los, der Schwachheit abgetan,
weit über alle Luft und Himmel fliegen kann,
die Schönheit anzusehn, von der die deine kommen!

Ich gleiche nicht mit dir des weißen Mondens Licht:
Der Monde fällt und steigt, du bleibst in einem Scheine;
Ja nicht die Sonne selbst, die Sonn ist ganz gemeine,
gemein’ ist auch ihr Glanz, du bist gemeine nicht.
Du zwingst durch Zucht den Neid, wie sehr er auf dich sticht.
Ich mag kein Heuchler sein, der bei mir selbst verneine
das was ich jetzt gesagt : Es gleichet sich dir keine,
du bist dir ähnlich selbst ; ein ander Bild gebricht,
das dir dich zeigen kann ; du bist dein eigen Glücke,
dein eigenes Gestirn, der Schönheit Meisterstücke!
Du hättest sollen sein, wie noch die Tugend war
geehret als ein Gott, in der Welt ersten Jugend,
so wäre wohl gewiß gewesen deine Tugend
die Kirch und Opferung, der Weihrauch und Altar.

Ihr Himmel, Luft und Wind, ihr Hügel voll von Schatten,
ihr Hainen, ihr Gebüsch und du, du edler Wein,
ihr frischen Brunnen ihr, so reich am Wasser sein,
ihr Wüsten, die ihr stets müßt an der Sonnen braten,
ihr durch den weißen Tau bereiften schönen Saaten,
ihr Höhlen voller Moos, ihr aufgeritzten Stein’,
ihr Felder, welche ziert der zarten Blumen Schein,
ihr Felsen, wo die Reim’ am besten mir geraten –
weil ich ja Flavien, das ich noch nie tun können,
muß geben gute Nacht und gleichwohl Mut und Sinnen
sich fürchten allezeit und weichen hinter sich,
so bitt ich, Himmel, Lüft, Wind, Hügel, Hainen, Wälder,
Wein, Brunnen, Wüstenei, Saat, Höhlen, Steine, Felder
und Felsen : sagt es ihr, sagt, sagt es ihr für mich!

Det jag funderade över när jag läste denna dikt och en del andra dikter av olika barockförfattare var inte språket eller formen utan något helt annat. Visserligen frågade jag mig varför just Martin Opitz gäller som grundare av det tyska litteraturspråket och om detta kan synas i denna dikt också. Men jag funderade inte vidare på detta utan fastnade bara på begreppet grund eller fundament.

Ett fundament är något som håller eller bär något annat och som man bygger något på. Man kan också säga att allting i världen, oavsett om det är en byggnad eller tanke eller något annat har sitt fundament. Det skulle vara konstigt och ologiskt om inte så var fallet. En litteratur har alltså också sitt fundament fast det ibland råder många oenigheter om vad eller vem som kan anses vara det. Nu är det så att Martin Opitz anses vara det tyska litteraturspråkets grundare, alltså det är han eller även alla andra som skrev under samma period som kan betecknas som ett fundament.

Här ser jag naturligtvis många likheter och paralleller med ett annat fundament, nämligen det som en byggnad byggs på. För att bygga en byggnad behöver man ett fundament som ska bära det hela, men för att kunna konstruera ett fundament måste man gräva först. Ett fundament kan ju inte konstrueras på ingenting, man måste bereda vägen för det, alltså gräva och göra bra och passande kanaler som fundamentet ska konstrueras i. Om man alltså ser barocken och Martin Opitz som det tyska litteraturspråkets fundament, vad är då alla de epoker och författare som levde före Martin Opitz. De kan i så fall bara betraktas som ett grävande, för att göra en så bra plats som möjligt för att ett fundament ska kunna konstrueras. Skillnaden här är att inom litteraturen ett fundament betraktas som sådant ofta först efter många år, men oavsett detta är det alltså ett fundament.

Vad är det då man behöver ett fundament till? Till att bygga något annat på det, vore den logiska förklaringen. Inom byggbranschen kan det vara ett hus eller liknande, medan det inom litteraturen handlar om olika slags verk. Det är nästan alltid så att det på ett fundament byggs det man behöver men även det som egentligen är onödigt. Man ofta bara staplar upp saker och prylar utan att man har någon användning av dem, och det som också följer är att efter allt byggande är fundamentet inte längre synligt. Det är där, det finns någonstans och bär det hela, men det syns inte. Hur är det med litteraturen egentligen? Är det inte samma process där som uppstår? Det staplas upp olika verk, bra och dåliga, viktiga och oviktiga, verk av alla möjliga slag, verk skrivna både av dem som känner för att skriva, som skriver med hjärtat och dem som skriver bara för att det lönar sig på olika sätt. Det som även här kan uppstå är att det som anses vara ett fundament plötsligt försvinner eller hamnar i bakgrunden, blir oviktigt och även glömt. Är det så det går till?

Detta kunde verkligen leda till en längre diskussion som jag inte tänker föra nu, utan jag låter er som är intresserade av det, fundera vidare. Jag tackar för mig den här gången och låter er veta att mitt nästa inlägg kan komma att handla om rysk litteratur eller en specifik rysk författare, för det finns ju inom den här fantastiska litteraturen många namn som jag alltid varit fascinerad av.

Jag heter Sejfo Jakubović, född 25.10.1974. och är ursprungligen från Bosnien Hercegovina. Mitt hemland har jag lämnat vid krigets början 1992 för att bosätta mig i Tyskland där jag bott och arbetat fram till slutet av 1999. Sedan har jag flyttat till Sverige, Uddevalla, där jag bor nu. Jag studerar vid HTU i Vänersborg inom lärarprogrammet med inriktning mot språk.

5 kommentarer till “Barocken och fundamentet”

  1. Sejfo: Jag har funderat lite på barocken som fundament till den tyska litteraturen. Var placerar du i så fall den medelhögtyska diktningen, Walther von der Vogelweide, Wolfram von Eschenbach, Gottfried von Straßburg och andra? Är de ett ”grävande”? Eller är de ett fundament för något annat? Eller är de något alldeles eget?

    En gång hörde jag att den tyska litteraturen har en höjdpunkt vart sexhundrade år – den första var den medelhögtyska diktningen, den andra var die Weimarer Klassik och den tredje dröjer det innan den kommer…

    Och om Rilke läste jag en gång detta: ”Rilke ist der größte deutschsprachige Lyriker seit dem Mittelalter”. Nej, nu börjar jag visst tappa riktningen…

  2. När man studerar ”Neuere deutsche Literatur”, alltså i motsats till ”Ältere deutsche Literatur”, brukar snittet sättas ungefär strax efter barocken. Opitz m.fl. är då de författare som ligger precis där den nya tiden sätter in.

  3. Ja, det hela är nog klurigt…det beror kanske helt på hur man själv som läsare upplever olika epoker och verk. Står det någonstans att den eller den författaren uppfunnit eller börjat med något som inte funnits tidigare är det många som ser just den som någon slags fundament…men det gör nog inte alla läsare. Vissa ser just medeltiden som vaggan till all diktning, andra ser den just som föråldrad, alltså en epok där man sökte efter olika vägar ( eller grävde) som sedan utvecklades på olika sätt. Eftersom man i dag verkligen börjar läsa tysk litteratur ungefär från barocken och framåt så tror jag att inom barocken kan dölja sig något viktigt…hmm men som sagt, det kan vara helt individuellt hur man bedömer det hela. För att vara mera säker på sin sak behövdes ju att man befattar sig med ett större antal verk från barocken för att möjligen upptecka vissa ”drag” som hela den efterkommande diktningen kanske bygger på. När det gäller Rilke så må han vara den störste diktaren, men vem säger att han inte bygger sin diktning på just barockens diktning eller att de diktare som levde efter honom verkligen hade just honom och hans skrivande som förebild ? Hälsningar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *