Kategori: Litteratur

I avsnittet ”Små äreminnen” i ”Det speglade livet” finns en liten text som presenterar den väl i Sverige i det närmaste okända italienska poeten Ada Negri. Och slår man upp en italiensk litteraturhistoria, så är det inte heller säkert att hon finns med där. Så här skriver Klara Johanson i början av kapitlet, som hon givit namnet ”Proletärernas poet”:

Ada Negri har radikalare och snabbare än de flesta genomlöpt den traditionella poetkarriären: fattigdom, isolering, kamp för det andliga livet, framträdande på vädjebanan, lagern…

Hon hör hemma i Lombardiet och är född 1870 i den lilla staden Lodi som dotter till en fabriksarbetare, tycks det. En liten smula uppfostran måste hon ha fått, ty vid aderton år blev hon anställd som småskollärarinna i Motta Visconti, en avsides bygd vid Ticino.

Som vi ser är Ada Negri och Klara Johanson generationskamrater. Någon sida längre fram går presentationen vidare på det här sättet:

Ada Negri är proletärernas skaldinna. Hon var det så länge hon kunde räkna sig bland dem, och hon har förblivit det sedan hon gick över till ”kapitalisternas” läger. När hon klagade, hotade och grät i sina bittra förstlingsdikter så var det inte en missnöjd ungdom som knotade över sitt eget oförskyllda betryck utan ett korat ombud för tusenden, vilkas öden hon samlade och bar fram som en börda av anklagelsematerial.

I diktsamlingen ”Maternità” finns en dikt som Klara Johanson introducerar så här:

Där kommer de, ”le Dolorose”, från kvalmiga vindskyffen, från malariasmittade risfält, från majsåkrarna där pellagrans spöke far fram med vanvettsögon, från alla träldomens och nödens nästen, och som ett dån av vattenforsar brusar deras kör:

I vårt förpinade och sjuka sköte
de arma danades till jämmerns möte.

Vårt skämda blod i deras ådror brände,
på deras lemmar tyngde vårt elände.

Visst ville vi se till dem dagen lång,
men över vår dag ruvar trälens tvång.

Vi mala söner oss i Grottekvarnen
och gatans slödder få ta hand om barnen.

Vår moderslycka är en ångestgråt,
ej kärt bestyr och smeksam vaggvislåt.

Sjung du i stället – dina ord blir hörda –
om denna moderskapets pinobörda!

Ja, du vars vers är röd av bröders blod
och flämtar av förtrycktas upprorsmod,

du som har brottats själv med onda öden,
sjung denna smärta, bittrare än döden!

Du minns väl, säg, du minns: i gångna år
din egen moders klagan ljöd som vår.

Klara Johanson behärskade ett flertal språk, bland annat italienska och hon kommenterar ofta dikterna i deras originalform, som här den vi just läst (Är det hon själv som översatt den?):

Jag erinrar mig för tillfället ingen strof som i lika obeskrivligt enkel form rymmer en så suggestiv skönhet som denna sista, sådan den lyder i originalet:

Ricòrdati, ricòrdati: così
pianse tua madre nei lontani dì.

Jag avslutar den här lilla presentationen av Ada Negri med en dikt med ett ljusare och hoppfullare innehåll. ”Fontana di luce” (Fontän av ljus) heter den:

Nel marzo ebro di sole il grande arbusto
in mezzo al prato si coprì di gialli
fioretti: le novelle accese rame
salenti e ricadenti con superba
veemenza di getto dànno raggi
e barbagli a mirarle; e tu quasi odi
scroscio di fonte uscir da loro; e tutta
la Primavera da quell’aurea polla
ti si versa cantando entro le vene.

Häromdagen talades vi vid under pausträdet om romaners eventuella bundenhet vid tiden. Är kanske ”Bron över Drina” (Na Drini Cuprija) av Ivo Andrić just en sådan där roman som inte åldras, en roman som tidens tand inte rår på?

Genom att göra en bro till huvudperson har Andrić lyckats skapa en romanhandling som suveränt och självklart sträcker sig genom århundradena där andra romaners handling med möda griper över årtionden. Också på rumsplanet är dimensionerna kolossala: Bron är en länk mellan Västerland och Österland. Den är också ett förunderligt jättelikt smycke mitt bland de vildaste skogklädda berg.

Och det märkliga är att denna bro i verkligheten motsvarar romanbilden av den. Andrić har inte lagt till något, inte förstorat något, han har helt enkelt talat djupaste sanning. Han har givit röst åt bron.

För att fortsätta anknyta till salongstemat och idag existerande litterära salonger låter jag denna onsdag Klara Johanson här under pausträdet tala lite om Rahel Varnhagen. I essäsamlingen ”Det speglade livet” finner man mot slutet av boken kapitlet ”Rahels konstverk”. Se här de första raderna:

I de representativa kvinnornas galleri hänger Rahel Varnhagens bild ett stycke avsides och just fördensull iögonenfallande så snart man väl hunnit dit. På ramens namnplåt står graverat, i stället för titlar eller en lista på märkliga verk eller gärningar, det enda ordet RAHEL. Detta är hennes titel, rubriken på hennes samlade arbeten och sammanfattningen av hennes dåd. Rahel var hon, Rahel skapade hon och intet annat än Rahel har hon lämnat efter sig.

I Rahel Varnhagen ser Klara Johanson ”geniet i dess urtillstånd”:

Det faustiska problemet att på en gång vara och veta löser denna individualitet på sitt egna vis. Icke i harmoni men i en oavlåtlig kraftspänning, där de kämpande parterna, starka och ridderliga, hålla varandra i jämviktsläge, närmast att likna vid behärskad extas. Detta är den geniala skaparstämningen, hos Rahel permanent emedan den aldrig uttömde sig i skapelser med deras bakslag och stillestånd. ”Leidensfähig” – en av hennes högsta lovtermer – blir en sådan varelse i otrolig grad och känner över huvud ingen annan lycka än den mystiska och klarsynta vissheten om sig själv.

Hon beskrivs som en brevskrivandets absoluta konstnär:

Hade icke brevskrivningen varit uppfunnen så hade Rahel måst införa denna litteraturgenre. Till sin och vår lycka levde hon i Tysklands epistolära guldålder och fann fullt redo en uttrycksform som med den hänsynsfria intimiteten förenade möjlighet till vitträckande verkningar.

Rahel Varnhagens brevstil ansågs av många av Klara Johansons samtida som alltför formlös och vildvuxen, men Klara Johanson ser hennes brevstil som hög och originell konst:

Men Rahel visste bättre vilken konstnärlig uppgift som åligger brevet: att lämna ett porträtt i ”skrivande stund”. Ur denna synpunkt kan man tveklöst hylla Rahel som epistolär mästare. Hennes minutiösa uppgifter om hälsotillstånd, temperatur, väder och vind, utsikten från fönstret och fjädern hon skriver med har lika rätt till sin plats i totalbilden som överblickarna av allt mänskoliv, det naturliga och andliga, det gångna, närvarande och tillkommande. I Rahels stunder rymdes evigheten och alla världsåldrar.

På ett ställe i kapitlet ”Rahels konstverk” sätter Klara Johanson in ett citat av Rahel Varnhagen som hon också ger sin egen intressanta interpretation. Detta lilla avsnitt får avsluta den här korta presentationen:

”Darin bin ich ein Ignorant”, vilket tolkat efter andan betyder: ”I det facket är jag specialist”.

Här kommer en text av sommarens förste gästskribent under pausträdet, Sejfo Jakubović:

Jag vet inte riktigt vad som är den verkliga anledningen till att jag tar upp just barocken i min enkla diskussion som sedan går över till något som inte har bara med litteratur att göra utan med i princip allt som finns. En av anledningarna kan vara faktumet att litteraturspråket i den tyska litteraturen anses ha sina grunder just i den epoken. När jag satt häromdagen och läste några dikter av bl.a. Martin Opitz dök det upp frågor i mitt huvud som ledde till olika funderingar om många saker som rör livet, så att jag helt enkelt kände mig tvungen att skriva ner det på något sätt eftersom jag inte har någon att diskutera sådant med.

När jag för någon tid sedan läste om Martin Opitz som bl.a. gäller som grundare av det tyska litteraturspråket tänkte jag på hur viktig han egentligen måste ha varit för tysk litteratur ända sedan slutet av 1600-talet. Det som gjorde att han betecknades som grundare av det tyska litteraturspråket var hans Buch von der Deutschen Poeterey (1624). Ett år senare ”kröntes” han till diktare (poeta laureatus). Jag ska återkomma till Opitz och mina tankar lite senare, men först tänkte jag försöka säga ett par ord om själva epoken barock och barockdiktning.

Barock (1600-1700) kommer från ”Barroco” och är ursprungligen ett portugisiskt ord som betyder ”oregelbunden pärla”. Förklaringen visar redan de olika och delvis kontrasterande komponenter som komponerade människors livskänsla i detta århundrade. Livsglädje och världssmärta syns i dikterna. En stor historisk händelse från detta århundrade, nämligen trettioåriga kriget (1618-1648) hade en enorm påverkan på människorna och deras syn på tillvaron som också märktes i litteraturen. Människorna blev osäkra och desperata. Deras syn på döden är synlig i lyriken.

Barock betecknar både en poetisk stil (,,Der” Barock: lo stile barocco) och en litteraturepok. Barocken hade bredvid Martin Opitz många kända poeter, bl.a. Paul Fleming, Andreas Gryphius, Friedrich Logau, Grimmelshausen osv. Den ortodoxa barockpoeten skriver inte utifrån känslan. Han säger det som passar sig, det han ska eller inte ska, det han måste eller vill. Han uppskattar ”das Schäfergewand” (herdedräkt eller liknande) och därför är ofta antika herdenamn med i dikterna : Corydon, Seladon, Filidor, Damon, Strefon, Floridan, Myrtillus. De här herdarna sågs dock inte som någon som tar hand om boskap utan som förnäma minnesångare och förklädda kavaljerer.

Barocklyrik ansågs vara Dichter-Schule, den tyska diktarens utrustning. Det är inom barockepoken som versformens grundläggning genom den metriska ”Kolumbus-gärningen” av Martin Opitz ägde rum (regelbunden växling mellan ökning och sänkning, samstämmighet mellan ord- och versaccent). Till skillnad från barocktidens bildkonst som bygger på den gamla renässansen, har poetisk barockstil en egen form. Den bygger inte på den poetiska renässansen, utan den bygger underifrån, och har något exceptionellt som de äldre stilarna inte hade. Här framträder solen ofta som en ”vaxgulnad boll”, månen som ett ”blekt systerljus”, himmelen som en ”blå molnduk”. Gräset heter ”örtbarnsäng” medan blommor betecknas som ”fältlyktor”. Barocken betraktades också som den tyska diktningens första nutida storkamp för språkligt kompakt form. I den poetiska barocken förenas reformatorisk och motreformatorisk kristendom, de stora krigens sinnesorgie, jordens och naturens nutida öppnande, det matematiskt-fysikaliska tänkandets uppgång och den stoiska etiken och rationalitet.

Det som också utmärker barockepoken är det att man ännu inte pratade om kategorin ”roman”. Först senare försökte man att skilja den nya prosaformen från eposet.

Martin Opitz har i sin Buch von der Deutschen Poeterey utvecklat sina estetiska åsikter, framförallt med avseende på språket och diktningens versform. Diktningens språk skulle vara ”Hochdeutsch” och inte längre latinskt eller dialektalt, medan främmande ord skulle undvikas. Han var en av dem som insisterade på att modersmålet skulle vårdas. Jag ger er här ett litet smakprov i form av en kärleksdikt som jag inte tänker översätta eller analysera utan ni som är intresserade och kan tyska får göra era egna analyser. Språket är inte i originalform utan det har bearbetats en del.

Drei Sonette:

Ich will dies halbe Mich, was wir den Körper nennen,
dies mein geringstes Teil verzehren durch die Glut,
will wie Alkmenen Sohn mit unverwandtem Mut
hier diese meine Last, den schnöden Leib verbrennen,
den Himmel auf zu gehen. Mein Geist beginnt zu rennen
auf etwas bessers zu. Dies Fleisch, die Hand voll Blut
muß ausgetauschet sein für ein viel besser Gut,
das sterbliche Vernunft und Fleisch und Blut nicht kennen.
Mein Licht, entzünde mich mit deiner Augen Brunst,
auf daß ich dieser Haut, des finstern Leibes Dunst,
des Kerkers voller Wust und Grauens wird entnommen
und ledig, frei und los, der Schwachheit abgetan,
weit über alle Luft und Himmel fliegen kann,
die Schönheit anzusehn, von der die deine kommen!

Ich gleiche nicht mit dir des weißen Mondens Licht:
Der Monde fällt und steigt, du bleibst in einem Scheine;
Ja nicht die Sonne selbst, die Sonn ist ganz gemeine,
gemein’ ist auch ihr Glanz, du bist gemeine nicht.
Du zwingst durch Zucht den Neid, wie sehr er auf dich sticht.
Ich mag kein Heuchler sein, der bei mir selbst verneine
das was ich jetzt gesagt : Es gleichet sich dir keine,
du bist dir ähnlich selbst ; ein ander Bild gebricht,
das dir dich zeigen kann ; du bist dein eigen Glücke,
dein eigenes Gestirn, der Schönheit Meisterstücke!
Du hättest sollen sein, wie noch die Tugend war
geehret als ein Gott, in der Welt ersten Jugend,
so wäre wohl gewiß gewesen deine Tugend
die Kirch und Opferung, der Weihrauch und Altar.

Ihr Himmel, Luft und Wind, ihr Hügel voll von Schatten,
ihr Hainen, ihr Gebüsch und du, du edler Wein,
ihr frischen Brunnen ihr, so reich am Wasser sein,
ihr Wüsten, die ihr stets müßt an der Sonnen braten,
ihr durch den weißen Tau bereiften schönen Saaten,
ihr Höhlen voller Moos, ihr aufgeritzten Stein’,
ihr Felder, welche ziert der zarten Blumen Schein,
ihr Felsen, wo die Reim’ am besten mir geraten –
weil ich ja Flavien, das ich noch nie tun können,
muß geben gute Nacht und gleichwohl Mut und Sinnen
sich fürchten allezeit und weichen hinter sich,
so bitt ich, Himmel, Lüft, Wind, Hügel, Hainen, Wälder,
Wein, Brunnen, Wüstenei, Saat, Höhlen, Steine, Felder
und Felsen : sagt es ihr, sagt, sagt es ihr für mich!

Det jag funderade över när jag läste denna dikt och en del andra dikter av olika barockförfattare var inte språket eller formen utan något helt annat. Visserligen frågade jag mig varför just Martin Opitz gäller som grundare av det tyska litteraturspråket och om detta kan synas i denna dikt också. Men jag funderade inte vidare på detta utan fastnade bara på begreppet grund eller fundament.

Ett fundament är något som håller eller bär något annat och som man bygger något på. Man kan också säga att allting i världen, oavsett om det är en byggnad eller tanke eller något annat har sitt fundament. Det skulle vara konstigt och ologiskt om inte så var fallet. En litteratur har alltså också sitt fundament fast det ibland råder många oenigheter om vad eller vem som kan anses vara det. Nu är det så att Martin Opitz anses vara det tyska litteraturspråkets grundare, alltså det är han eller även alla andra som skrev under samma period som kan betecknas som ett fundament.

Här ser jag naturligtvis många likheter och paralleller med ett annat fundament, nämligen det som en byggnad byggs på. För att bygga en byggnad behöver man ett fundament som ska bära det hela, men för att kunna konstruera ett fundament måste man gräva först. Ett fundament kan ju inte konstrueras på ingenting, man måste bereda vägen för det, alltså gräva och göra bra och passande kanaler som fundamentet ska konstrueras i. Om man alltså ser barocken och Martin Opitz som det tyska litteraturspråkets fundament, vad är då alla de epoker och författare som levde före Martin Opitz. De kan i så fall bara betraktas som ett grävande, för att göra en så bra plats som möjligt för att ett fundament ska kunna konstrueras. Skillnaden här är att inom litteraturen ett fundament betraktas som sådant ofta först efter många år, men oavsett detta är det alltså ett fundament.

Vad är det då man behöver ett fundament till? Till att bygga något annat på det, vore den logiska förklaringen. Inom byggbranschen kan det vara ett hus eller liknande, medan det inom litteraturen handlar om olika slags verk. Det är nästan alltid så att det på ett fundament byggs det man behöver men även det som egentligen är onödigt. Man ofta bara staplar upp saker och prylar utan att man har någon användning av dem, och det som också följer är att efter allt byggande är fundamentet inte längre synligt. Det är där, det finns någonstans och bär det hela, men det syns inte. Hur är det med litteraturen egentligen? Är det inte samma process där som uppstår? Det staplas upp olika verk, bra och dåliga, viktiga och oviktiga, verk av alla möjliga slag, verk skrivna både av dem som känner för att skriva, som skriver med hjärtat och dem som skriver bara för att det lönar sig på olika sätt. Det som även här kan uppstå är att det som anses vara ett fundament plötsligt försvinner eller hamnar i bakgrunden, blir oviktigt och även glömt. Är det så det går till?

Detta kunde verkligen leda till en längre diskussion som jag inte tänker föra nu, utan jag låter er som är intresserade av det, fundera vidare. Jag tackar för mig den här gången och låter er veta att mitt nästa inlägg kan komma att handla om rysk litteratur eller en specifik rysk författare, för det finns ju inom den här fantastiska litteraturen många namn som jag alltid varit fascinerad av.

Jag heter Sejfo Jakubović, född 25.10.1974. och är ursprungligen från Bosnien Hercegovina. Mitt hemland har jag lämnat vid krigets början 1992 för att bosätta mig i Tyskland där jag bott och arbetat fram till slutet av 1999. Sedan har jag flyttat till Sverige, Uddevalla, där jag bor nu. Jag studerar vid HTU i Vänersborg inom lärarprogrammet med inriktning mot språk.

I essäsamlingen ”Det speglade livet” skriver Klara Johanson i kapitlet ”Valfrändskaperna” så här om olika litterära genrer:

Romaner åldras fort. Under det lyrik och drama skrider genom århundradenas modemaskerad i en oföränderlig festskrud vars ideala snitt bevarar dess värdighet och anseende under alla förgängliga konventioners brokiga växlingar bär romanen sitt tidevarvs kostym, inom kort hemfallen åt löjet eller i bästa fall det kyligt närgångna kuriositetsintresset. Den kan inte framställa det evigt mänskliga utan en massa tillfälligt biverk vilket av nästa kulturskede kasseras och av ett följande studeras som museiföremål.

Här kanske ni som läser detta har något att tillägga. Är det sant att romanen är så tidsbunden som Klara Johanson menar? Eller finns det åtminstone några lysande undantag?