Kategori: Litteratur

En dag i december 2004 såg jag en intervju med Elfriede Jelinek på svensk TV. Det jag såg fick mig att ta tillbaka allt jag tidigare sagt om Jelinek. (Jag hade bland annat, efter att bara ha läst några brottstycken ur hennes texter, sagt att hon är ”destruktiv och moraliserande”.)Hon var oerhört fängslande och… rörande på något sätt. Hon var i sitt hus i Wien, hon är tydligen alltid i sitt hus. Intervjun var mer en monolog än en intervju. Hon gick där, plockade med sina nallar, sa att hon nog skulle köpa en jättedyr designstol (hon sa inte så utan hon sa "en sån här stol" och pekade på en av sina stolar) för Nobelprispengarna och så log hon lite låtsat (?) generat. Hon tittade ut genom fönstret, spelade lite piano, berättade lite om sin hemska mamma, lite om sin förfärliga barndom och log urskuldande, "det måste också få finnas såna här konstiga människor som jag", "jag gör ingen illa när jag går omkring här ensam i mitt hus". Så skrev hon en stund jättefort på sin dator – "jag skriver så här fort för att jag spelar piano" log hon lite skamset/stolt. "Min man skyddar mig", "han bor i München". Hon talar lite tröstande till en rosa plyschkanin som håller fram en bricka med en tårta – "jag ska snart ta av din tårta, du behöver inte hålla den längre". Glimtar från en skyddad fantasivärld? Kanske är det lättare att umgås med låtsasliv än med verkligt liv, tänkte jag, om man en gång blivit berövad ett verkligt liv. Plyschnallar är bättre än levande djur eller människor. Det statiska är lättare att överblicka och behärska än det föränderliga.

Är Jelinek ett barn som aldrig kunnat bli till en vuxen människa? Eller är det barnsliga bara en pose? Fast varför förser hon då så många av personerna i sina böcker med sådana uttalat infantila drag? Den upproriska tonen som blandar sig med uppgivenhet har ofta något barnsligt över sig: ”vi busungar med gropar i kinderna, som någon på skoj en gång har bränt in i vårt kött med sin cigarrett.” ”Det skulle bara fattas att min chef känner igen mig på mitt ansikte!” De två huvudpersonerna i ”Die Klavierspielerin” kallas ofta för ”mamman” och ”barnet” och barnet är en kvinna i trettiofemårsåldern: ”Erika är lärare och samtidigt ett barn.” Hon är det statiska barnet, ett barn som inte är under utveckling.

I pjäsen ”Ein Sportstück” har flera av rollfigurerna något barnsligt och ansvarsbefriat över sig. Personerna i detta grymma stycke talar påfallande ofta om sina mammor och pappor och det på ett sätt som uttrycker ett beroende av dessa: ”Om ingenting håller samman kroppen utifrån, rinner den ut över sina bräddar. Varför har du inte givit mig en annan, mamma?” ”Våra fäder har ingenting att rapportera. De underrättar oss om verkställandet av våra brott, men det var mamma som lärde upp oss, för pappa hade som vanligt inte tid.” Och: ”Så, där ligger tid som någon förlorat och skräpar, vad ska vi göra med den? Mamma!” Kanske för att Jelinek är så bekant med det infantila, för att hon så ofta analyserat infantiliteten inifrån, känner hon med lätthet igen detta drag hos både enskilda människor och samhällsfenomen. Sporten eller kanske snarare den världsomspännande sportkulten identifierar hon som den kanske yttersta barnsligheten: ”Sport är organiserad mänsklig omyndighet, som samlats i sjuttiotusen människor och sedan hällts ut över ett par miljoner människor hemma framför bildskärmarna.”

Innehållet i Jelineks texter kretsar ofta kring ofullgångna människor, våld och perversion – pianolärarinnan Erika (barnet) finner till exempel njutning i att skära sig själv i underlivet eller också lever hon ut sin sexualitet genom att smygtitta på älskande par i Wiens parker. Det sado-masochistiska förhållandet mellan henne och pianoeleven Walter Klemmer kan väl sägas utgöra kulmen i handlingen i ”Klavierspielerin”. Klemmer framställs för övrigt som en påfallande barnslig sportfantast, som så ofta tillfälle bjuds skryter om sina talanger som kanotist. I ”Sportstück” ser man omväxlande människor som är helt upptagna av sin fysiska kapacitet, som riktigt vältrar sig i hur starka och unga de är, och människor som misshandlas och kroppar som trasas sönder. Men kanske är detta innehåll bara ett slags utsida. Jelinek skriver hela tiden på två plan (minst) – ett där innehållet finns och handlingen utspelar sig och ett annat där ljuden, klangerna eller de enskilda orden lever sina egna liv. Leken med orden, alla ordlekarna verkar utgöra en egen dimension, en egen stämma: ”Underlåt det! Överlåt det åt mig!” ”Quasi mit der Stasi.” ”Ikväll är det klubbkväll, slutet sällskap, som tillbehör människor som inte är slutna” ”Var har jag bara lagt min värde-skruvnyckel, nej, inte min värderade skruvnyckel?” ”Jag ger mig till kampen, jag ger mig ingen kamp.” ”Det går inte eftersom människorna är för olika och det finns för lite olikhet för alla.” Orden liksom knådas och kavlas fram och tillbaka mellan de omgivande punkterna.

Den enskilda meningen utgör många gånger en kompakt, sluten värld, ett spänningsfält där en kamp mellan olika ordgrupper utkämpas. Så här kan det se ut: ”Jag steg ut ur min sten, ur min människomassa, som sprängde alla människomått och sedan steg jag in i mig själv igen. Min egen staty.” Eller så här: ”Hon sitter fast i sin kropps spargris, i denna blåskimrande, sprickfärdiga tumör, som hon ständigt släpar på.” Eller: ”Han låter Erika veta att hon är mindre lockande än en ihålig trädstam, där en bisvärm har sitt bo, är för björnen.” En del meningar är konstruerade som ett slags stora knutar. Hon binder och binder: ”Hon är borta nu, han är borta nu och himlen och jorden räcker varandra i mörkret händerna till ett fast grepp, som de för ett kort ögonblick hade lättat på.” Ett effektivt sätt att knyta hårda, täta meningsknutar är allitterationen: ”Diese Augen wittern, wie das Wild mit der Nase wittert, es sind hochempfindliche Organe, sie drehn sich wendig wie Wetterfahnen.”

Är det kanske så att man vid första läsningen eller läsningarna bara ser de markantaste exemplen på det här spelet med klangerna och ordindividerna medan egentligen hela Jelineks verk är en enda sammanhållen klangväv? Möjligen upptäcker man fortare mer om man läser texten högt.

Kanske är de två planen i Jelineks texter tätare förbundna med varandra än det först ser ut som. Kanske är dessa utsiktslöst kämpande ordindivider som för alltid sitter fastlåsta i satsernas järngrepp en bild av barnet som aldrig tillåts nå vuxenhet och självbestämmande. Jelineks verk är en till bristningsgränsen spänd väv om och av hjälplöshet och lidande.

(Översättningarna är mina egna – "Die Klavierspielerin" finns annars i svensk översättning men det gör däremot inte "Ein Sportstück". Jelinek betyder "liten hjort" på tjeckiska.)

Eftersom jag inte vet hur man gör en trackback, så försöker jag i stället åstadkomma ett slags eko. Jag läste på ett ställe Slavenka Drakulics tacktal för utmärkelsen vid Leipziger Buchmesse. Det var ett engagerande och originellt tal – passagen om Karl Mays roll för Drakulic som läsande människa är ett litet äventyr i sig. Men det som till sist ändå grep tag i mig mest var hennes citat av Karl Jaspers:

”Es ist aber sinnwidrig, ein Volk als Ganzes eines Verbrechens zu beschuldigen. Verbrecher ist immer nur der einzelne. Es ist auch sinnwidrig, ein Volk als Ganzes moralisch anzuklagen. Es gibt keinen Charakter eines Volkes derart, daß jeder einzelne der Volkszugehörigen diesen Charakter hätte… Ein Volk als Ganzes gibt es nicht."

Jag lägger till eller understyker ytterligare med de här orden: Skuld är individuell. All rasism är av ondo.

Theodor Fontane räknas idag som den främste realisten på tysk botten. Endast en av hans romaner, ”Effi Briest”, finns i nuläget i svensk översättning. Som en intressant jämförelse kan jag säga att elva Fontaneromaner har översatts till ungerska. Medan Fontaneforskningen är ganska ny i Sverige – det mesta som skrivits om honom har kommit efter 1998, alltså hundra år efter hans död – så är den sedan 1950-talet mycket livlig i Tyskland, men också relativt stor i den anglosaxiska världen.

Jag har några gånger haft ”Effi Briest” med i kurser i tysk litteratur på en svensk högskola. Visserligen kallade en student boken en gång för en ”mossig, sentimental adelsroman”, men i nästan alla studentgrupper utspann sig både livliga och intressanta samtal kring romanpersonernas karaktärer, dialogernas uppbyggnad och inte minst det osagda. Intrycket från de här läsningarna och diskussionerna är att Fontane har något att säga en modern svensk publik. Fontanes romaner innehåller många fängslande kvinnoporträtt och dialogerna är anmärkningsvärt moderna – människorna talar ofta förbi varandra och mycket finns gömt i det outsagda.

Jag lägger på prov in min översättning av första kapitlet i Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen” här. (Det finns många sätt att söka en förläggare och kanske kan jag också få lite konstruktiv kritik av någon läsare.):

Första kapitlet

Just där Kurfürstendamm och Kurfürstenstraße korsar varandra, snett emot Zoologischer Garten, befann sig ännu i mitten av sjuttiotalet en stor handelsträdgård som sträckte sig ut mot de omkringliggande fälten. Det lilla trädgårdsmästarhuset med sina tre fönster i fronten låg ungefär hundra steg in i trädgården, men kunde trots det undanskymda läget och sin litenhet lätt urskiljas från gatan. Övriga byggnader som hörde till trädgårdsmästeriet, ja de som väl utgjorde själva huvudsaken, gömde sig bakom detta lilla hus som bakom en kuliss och bara ett röd- och grönmålat litet trätorn med en till hälften bortfallen urtavla under tornspiran (något tornur i egentlig mening var det inte tal om) lät ana att ytterligare något måste dölja sig bakom kulissen. Denna aning fick också sin bekräftelse genom en duvflock som då och då svärmade upp mot tornet och kringflög det och ännu mer genom de hundskall som av och till hördes. Var denna hund egentligen befann sig, gick inte att få någon klarhet i, även om porten alldeles intill det vänstra hörnet, som stod öppen från morgon till kväll, gav insyn över en del av gårdsplanen. På det hela taget verkade ingenting vilja dölja sig med avsikt, och ändå måste var och en som i början av vår berättelse kom den här vägen nöja sig med anblicken av huset med de tre fönstren och några fruktträd som stod framför det.

Det var veckan efter pingst, de långa dagarnas tid, vars bländade ljus inte verkade vilja ta någon ände. Idag stod emellertid solen redan bakom kyrktornet i Wilmersdorf och i stället för strålarna som lyst på allting under hela dagen sträckte sig nu långa kvällsskuggor genom trädgården, vars nästan sagoaktiga tystnad bara överträffades av tystnaden inifrån huset som hyrdes av fru Nimptsch och hennes fosterdotter Lene. Fru Nimptsch själv satt som vanligt vid den stora knappt fothöga härden i rummet som vette åt framsidan. Hon satt nedhukad och framåtböjd och såg på en sotig gammal tekittel, vars lock klapprade upp och ner, även om ångan också vällde ut framtill genom pipen. Den gamla höll båda händerna över glöden och var så försjunken i begrundanden och drömmerier att hon inte hörde hur halldörren gick upp och ett robust fruntimmer stegade in. Först när den senare harklat sig och kallat sin väninna och granne, vår fru Nimptsch, vid namn med en viss hjärtlighet, vände sig denna om och sade vänligt och lite skälmskt: ”Det är bra, kära fru Dörr, att hon kommer och tittar in här igen. Och från ’slottet’ kommer hon, för det är och förblir verkligen ett slott. Det har ju ett torn. Varsågod och sitt! Maken såg jag just ge sig av. Det måste han ju också. Ikväll är det ju kägelkväll.”

Fru Dörr, som blev välkomnad på detta hjärtliga sätt, var inte bara robust utan egentligen också riktigt ståtlig, hon utstrålade vänlighet och redbarhet, men samtidigt verkade hon sällsamt inskränkt. Gamla fru Nimptsch stördes dock inte av detta utan upprepade bara: ”Ja, hans kägelkväll. Men det ska jag säga henne, att hatten han går omkring i, det går inte längre, den är ju så blanksliten att det är en skam. Ta den ifrån honom och lägg dit en annan i stället. Kanske märker han inget… Sitt nu ner här eller blir det bättre där borta på fotpallen… Lene, det vet hon ju, är utflugen, hon har lämnat mig i sticket igen.”
”Han var väl här?”
”Ja, minsann, det var han. Och nu är de båda på väg ut åt Wilmersdorf till; längs gångstigen, där kommer aldrig någon. Men när som helst kan de vara här igen.”
”Då är det väl bäst att jag går då.”
”Nej, visst inte. Han stannar ju inte. Och även om han stannade, det vet hon väl, att han är ju inte sån.”
”Jo, det vet jag allt. Och hur är det då?”
”Ja, hur ska det vara? Jag tror hon hoppas något, även om hon kanske inte riktigt vet om det själv, hon inbillar sig något…”
”Du store tid”, sade fru Dörr, medan hon i stället för att slå sig ner på fotpallen, drog fram en högre pall: ”Du store tid, då är det illa. Där inbillningen börjar, börjar också eländet. Det är så säkert som amen i kyrkan. Jag har ju också varit med om det där, tro mig, men utan några illusioner. Och just därför var det också helt annorlunda.”

Fru Nimptsch verkade inte riktigt förstå vad väninnan menade, så därför fortsatte denna: ”Och eftersom jag aldrig fick för mig nåt, så gick allt som det skulle och nu är jag gift med Dörr. Ja, inte för att han är mycket att ha, men man är i alla fall anständigt gift och man behöver inte skämmas för nån. Därför åkte jag också till kyrkan med honom, för att gifta sig borgerligt är ju inte samma sak, då pratar folk ändå.” Fru Nimptsch nickade.

Men fru Dörr var inte färdig: ”Ja, i kyrkan, i Matteuskyrkan hos pastor Büchsel. Men vad jag egentligen ville säga, ser hon, det var att jag väl var både fylligare och mer tilldragande än Lene, och även om jag kanske inte var vackrare (för sånt kan man ju aldrig riktigt veta och smaken är ju olika), så var det liksom mer att ta i och det gillar ju en del. Så är det. Och även om jag så att säga var fastare i hullet och föll många på läppen och hade det där lilla extra, för det hade jag, så var jag ändå väldigt enkel nästan simpel, och vad var då han, min greve med sina femtio på nacken, ja, han var ju också enkel och glad, inga sorger där inte, och oanständig. Jag tror det var minst hundra gånger jag sa till honom: ’Nej, nej, greven, det där går inte, inte med mej…’ De gamla är alltid såna. Och det ska jag säga, har man inte varit med om det, så tror man inte det är sant. Hemskt var det. Och när jag nu tittar på Lenes baron, då skäms jag fortfarande, när jag tänker på hur greven var. Och om man nu tänker på Lene själv. Nån ängel är hon väl inte, men hon är proper och flitig och kan allt och hon är ordentlig och rejäl. Men det är det som är det sorgliga. Såna som inte är nåt att lita på, som fladdrar än hit än dit, de råkar aldrig illa ut, de landar alltid på fötterna, men en sådan här bra flicka som Lene, som tar allt på allvar och gör allt av kärlek, det är illa… Eller så är det kanske inte så farligt ändå; hon är ju bara ett fosterbarn, hon är inte av samma kött och blod eller så är hon kanske egentligen en prinsessa eller nåt sånt.”

Fru Nimptsch skakade på huvudet åt denna idé och det såg först ut som om hon tänkte svara. Men fru Dörr hade redan rest på sig och medan hon lät blicken följa trädgårdsgången neröver sade hon: ”Gud, där kommer de. Och han är civilklädd, jacka och byxor bara. Och ändå ser man det! Och nu viskar han något i hennes öra och hon skrattar lite för sig själv. Och nu rodnar hon… Och nu går han. Och nu… ja, sannerligen, jag tror han vänder sig om igen. Nej, han vinkar bara farväl och hon kastar en slängkyss efter honom… Ja, tro det, ja; det kan man inte säga något om… Nej, sån var inte min.”

Fru Dörr fortsatte att prata tills Lene kom fram och hälsade på de båda kvinnorna.

Tänk er hur jättelikt pausträdet är; det rymmer ju till och med andra fullvuxna träd – som till exempel detta oderbruchska päronträd – under sitt grenverk. Ja, jag återvänder om och om igen till Fontane och hans romanvärld. Nu senast har jag läst om ”Unterm Birmbaum”, ett slags liten kriminalhistoria som utspelar sig i Oderbruch, en trakt som jag nyss snuddade vid från söder på en resa tillsammans med min vän Jelena (även känd som Agnes). Bokens speciella styrka ligger nog just i miljö- och stämningsskildringen, inte så mycket i själva mordhistorien. Fiktionens by Tschechin har verklighetens Letschin som förebild – här levde Fontanes far efter separationen från hustrun i över tio år och här besökte Fontane honom många gånger. Det utgår en lockelse från denna väl återgivna lite instängda byatmosfär, dess människor och det särpräglade flodlandskapet. ”Unterm Birnbaum” inbjuder till en Oderbruchresa…

Är detta då en roman att översätta till svenska? Nej, jag tror nog inte det, eller i alla fall är det en svårlöst uppgift. Stora delar av dialogerna är på plattyska och det är vanskligt att hitta någon lämplig variant av svenskan för detta. Men jag återkommer till temat Fontaneöversättningar.

Idag, den 25:e april, är det recensionsdag för Andrzej Stasiuks roman "Nio" (Dziewiec) i svensk översättning. Är det förresten möjligen någon stockholmare som är intresserad av polsk litteratur som råkar läsa det här, så rekommenderar jag ett besök på polska institutet (Villagatan 2) nu på torsdag klockan 19.00 – Stasiuk är där och talar om sin bok. (Kanske kan ett sådant besök till och med mynna ut i en rapport om evenmanget?) Här kommer i alla fall min recension av "Nio":

Andrzej Stasiuk
Nio (Dziewiec 1999)
Översättning: Tomas Håkansson
303 s. Norstedts 2005

I romanen ”Världen bortom Dukla” säger berättaren på ett ställe alldeles i början: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet.” Om den romanen kan beskrivas som en berättelse om ljus, skulle man kunna säga att efterföljaren ”Nio” är en roman om mörker. Det råder ett uppenbart släktskap mellan dem båda, men stämningsläget och även de rent konkreta ljusförhållandena är mycket långt ifrån varandra.

Andrzej Stasiuk är en av det nutida Polens främsta författare. ”Världen bortom Dukla” kom att bli hans genombrott både i hemlandet och på många håll utomlands. Flera av hans romaner och berättelser är idag översatta till ett stort antal språk och hemma i Polen är han en erkänd storhet. Nu kommer den andra romanen av Stasiuk i svensk översättning.

Romanen har inget riktigt namn utan bara ett nummer – den är Stasiuks nionde roman och kallas därför ”Nio”. Kanske anspelar talet nio också på att de viktigaste personerna i romanen är just nio. En pistoltyp som kallas ”nia” står förmodligen också i någon relation till titeln.

I "Nio" rör vi oss i Warszawas slitna utkantsområden och personerna vi möter hör nästan alla till stadens undre värld. De allmänna kommunikationsmedlen i staden utgör ett grundstråk i handlingen – på nästan varje sida omnämns en spårvagns- eller busslinje, personerna färdas hit och dit längs dessa och vi får som läsare titta ut genom otaliga smutsiga buss- eller spårvagnsfönster. ”Nio” är ur en synvinkel ett slags svart ”logistikroman”. Människorna korsar varandras vägar som om de hade lika lite vilja som till exempel bussar.

Tre av de nio huvudpersonerna har en något framskjutnare roll än de andra. Det är Pawel, en affärsinnehavare med skulder och stora ekonomiska problem, Bolek en stenrik narkotikahandlare och Jacek en liten knarklangare. Några trådar i romanens intrig utgörs av Pawels flykt från sina fordringsägare, Pawels fruktlösa försök att låna pengar av Bolek och Boleks jakt på Jacek, som han inte vill ha i sitt revir. Kring dessa tre finns några kvinnor med ganska underordnade och stereotypa roller i den machovärld det är fråga om.

”Nio” utspelar sig i 1990-talets Polen och visar upp en postkommunistisk värld, vars utmärkande drag är hållningslöshet och total brist på moral. Är detta då en nostalgisk roman, som uttrycker längtan tillbaka till den kommunistiska tiden? Nej, snarare eller åtminstone minst lika gärna är det här fråga om postkommunism på temat ”kommunismen som fisksoppa” – det går inte att göra en levande fisk av en fisksoppa. Och därför ställs förstås inte heller några förhoppningar till att kapitalismen skulle kunna ha några lösningar att erbjuda.

Men romanen är så mycket mer än sin intrig eller handling. Den är liksom ”Världen bortom Dukla” också en betraktelse över människans förhållande till tiden och rummet: ”De drack ur, tiden rörde sig framåt. Pawel kände hur den gled genom rummet som ett vinddrag, ökade farten, rann nerför trapporna, vällde ut på gatan, slet med sig alla människor som en översvämning, bar iväg dem, och de försökte hålla sig flytande men drunknade och bara de viga och de ensamma klarade sig någorlunda, så han ställde ifrån sig glaset men tog inte fram någon ny cigarett.” Ljuset eller snarare avsaknaden eller grumlandet av ljuset har en egen roll boken igenom: ”Det svaga ljuset silades genom rutan i badrummsdörren ut i rummet. Pawel tyckte det såg ut som någon stod där. Han reste sig och gick fram för att titta efter, men där fanns ingen. Det var bara mörkret som för ett ögonblick hade antagit mänsklig gestalt.” På en del ställen får skildringen av ljus och mörker en nästan metafysisk dimension: ”Men nu låg hon på mage och sov och hennes kropp fylldes av ett blåaktigt ljus som liknade månsken. Och det var svårt att föreställa sig något större än natten eller något mindre än hon själv i denna storstadsnatt, som steg mot himlen och spred sig åt de fyra väderstrecken och förenades med världsrymdens mörker.”

Materian nedsmulad i sina minsta beståndsdelar är också ett slags grundmotiv. Ibland går Stasiuk så nära det han beskriver att detaljerna skjuter iväg helheten så att den hamnar liksom utom räckhåll: ”jordgubbssyltens röda sötma, det svaga kraset från det där konstiga som varken var frön eller förhårdnader, som liknade kommatecken eller porer i bärens skal.” Och människornas kroppar skildras som en del av världsmaterians kontinuum: ”Han kände hur flickan sjönk ner till fotknölarna i hans kropp. Huden och köttet gled åt sidan och hon vadade omkring i inälvorna, som var varma, hala och inte alls gjorde ont, som om de vore tillverkade av olikfärgade syntetmaterial, insmorda och fyllda med lite vad som helst.”

Den värld som avtecknar sig inför läsaren är en värld utan mellanmänsklig värme, en värld utan kärlek, där var och en står helt ensam med sitt öde. Det enda stället där man skymtar något som liknar medkänsla finns allra sist i boken. En präst(!) stannar upp vid vägkanten på en plats, där det nyss skett en bilolycka och där troligen en av de kvinnliga romanfigurerna omkommit, och finner en skadad katt: ”På den fuktiga jorden invid trottoaren låg en gråbrun katt i fjolårsgräset. Den försökte röra sig. Prästen såg sig om, och sedan ställde han ifrån sig portföljen på trottoaren och gick fram till djuret. Han tog det försiktigt i famnen, lyfte upp sin väska och gick mot kyrkan."