Kategori: Litteratur

I början av vistelsen i Pesaro läste jag ut ”Il fantasma di Trieste” av Enzo Bettiza. Jag gör ett litet tillägg här till det jag skrev om boken för några veckor sedan.

Berättartekniskt är romanen intressant uppbyggd, även om det egentligen inte är fråga om några direkt innovativa grepp – boken har två berättarröster: en konventionell berättare och en röst från huvudpersonen, Daniele Solospin, vars dagbok vi får läsa utdrag ur. Den konventionelle berättaren är huvudberättare och han kommenterar emellanåt också dagboksinslagen – det är han som håller i trådarna.

Romanhandlingen skulle ur en viss synvinkel kunna beskrivas som en kombination av förskjutningar av (minst) tre olika teman: ett historiskt, ett självbiografiskt och ett litterärt – första världskrigets utbrott, Bettizas uppväxt i Zara och Spalato och Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

En kardinalpunkt i romanen är en tilldragelse som kan sägas var en variation på skottet i Sarajevo 1914 – attentatet på tronföljarparet är flyttat till Trieste 1913 och tronföljarparet är ersatt av tämligen bleka ”controfigure”. Händelsen får inga avgörande följder inom romanen, men det skapas en spänning som, för den som har åtminstone ett minimum av historiska kunskaper, pekar framåt mot krigsutbrottet.

Det är lätt att hitta spår av eller paralleller till Bettizas självbiografi ”Esilio” i ”Il fantasma di Trieste”. Miljön är visserligen flyttad från Zara och Spalato till Trieste, men familjekonstellationen har en hel del likheter, särskilt fadersgestalten och amman/barnsköterskan verkar nästan kalkerade på motsvarande gestalter i självbiografin. Tiden är flyttad från perioden kring och under andra världskriget till perioden mellan förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott.

Likheterna med ”Buddenbrooks” är slående – också i den triestinska romanen befinner sig en gammal inflytelserik köpmannafamilj på fallrepet. Den sista generationen har ingen alls begåvning eller lust för affärer och redan föregående generation har börjat tappa greppet. Vissa lite raffinerat ”sjukliga” drag går att återfinna hos Daniele Solospin precis som hos Hanno Buddenbrook.

Det här är en fascinerande roman med välgjorda personporträtt, spännande förlopp och miljöer och inte minst – intressanta samtal mellan romanfigurerna. Slutet är tyvärr lite ofullgånget, historien sipprar liksom bort i ingenstans till sist.

”Senza sangue” av Alessandro Baricco är en formfulländad miniatyrroman, ett slags sinnrikt utsnidad silhuette. Romanen är möjligen lite livlös, eller för att anspela på titeln, lite blodlös i sin perfektion, men den är utan tvivel ett litet konstverk.

Navet som berättelsen kretsar kring är en hämdaktion, ett mord eller snarare två som förövas i anslutning till ett sedan en tid avslutat krig, möjligen rör det sig om spanska inbördeskriget. Inbördeskriget nämns aldrig uttryckligen och orterna där handlingen är små och okända med undantag för Cartagena (som i och för sig kanske också finns i något sydamerikanskt land) och möjligen någon till. En man som hörde till Francosidan (om nu mitt antagande om det spanska inbördeskriget stämmer) och hans minderårige son mördas brutalt i sitt hus på landsbyggden av tre män. En dotter, som fadern gömmer i ett slags litet lönnutrymme under golvet, klarar sig. Den yngste av männen upptäcker henne emellertid, men han låter henne vara och avslöjar henne inte för de andra.

Många år senare möts flickan och den unge mannen – hon är då i sextioårsåldern och han är över sjuttio. Hon har sökt efter honom, men inte för att straffa honom och mötet blir till en akt av försoning.

Texten är mycket medvetet och noggrant konstruerad till exempel använder Baricco på några ställen identiska eller delvis identiska formuleringar för att binda samman olika textställen. Gården där morden ägde rum beskrivs på bokens första rader så här: ”Nella campagna, la vecchia fattoria di Mato Rujo dimorava cieca, scolpita in nero contro la luce della sera. L’unica macchia nel profilo svuotato della pianura.” (Ute på landet låg den gamla gården Mato Rujo; den avtecknade sig i svart mot kvällsljuset. Den enda fläcken i slättens tomma profil.) Mot slutet av det första av bokens två kapitel upprepas, efter att morden skett och gården stuckits i brand, beskrivningen med en avvikelse: ”scolpita in rosso fiamma contro il buio della notte.” (den avtecknade sig i flammande rött mot nattmörket.)

Två gånger beskrivs den kvinnliga huvudpersonen mycket noggrant när hon ligger ihopkrupen på sidan. Bilderna av henne som liten flicka och åldrad kvinna läggs liksom på varandra och blir till en – eller ska vi säga två varianter av en – genom en beskrivning av hur hon ligger i jordkällaren i början av boken och hur hon ungefär femtio år senare i slutet av historien ligger i en hotellsäng. Så här ligger hon som barn i jordkällaren: ”Rannichiata su un fianco, si mise a cancellare una ad una le imprecisioni. Allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla. Ricontrollò la simmetria della scarpe, accoppiate come in una vetrina, ma di taglio, avresti detto sdraiate, per stanchezza. Le piaceva quell’ordine. Se sei una conchiglia, è importante l’ordine. Se sei guscio e animale, tutto deve essere perfetto.” (Ihopkrupen, liggande på sidan utplånade hon undan för undan bristerna i symmetrin. Hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra. Hon kontrollerade skornas symmetriska position, den ena bredvid den andra som i ett skyltfönster, men liggande skulle man kunna säga, på grund av trötthet. Hon tyckte om denna ordning. För en snäcka är ordning viktig. För den som måste vara både skal och djur, måste allt vara perfekt.) I slutet av boken beskrivs kvinnan där hon ligger i en hotellsäng med formuleringar som ligger mycket nära dem som Baricco använde för flickan i jordkällaren:

”Si rannichiò alle sue spalle: tirò su le ginocchia verso il petto: allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla: si strinse un po’ tra le spalle e fece scivolare le mani, unite, in mezzo alle gambe. Si guardò. Vide una vecchia bambina. Sorrise. Guscio e animale.” (Hon kröp ihop bakom honom: hon drog upp knäna mot bröstet: hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra: hon drog ihop axlarna lite och lät händerna glida in mellan benen. Hon såg på sig själv. Hon såg en gammal flicka. Hon log. Både skal och djur.)

Boken är ett vackert ordkonstverk sammanfogat med stor precision och stilsäkerhet, men romanfigurerna är egendomligt livlösa, som om de funnes till bara för att användas som råmaterial för Bariccos formuleringsekvilibristik.

(Översättningarna är mina egna, även om jag genom Malte Persson sedan någon dag vet att boken finns i svensk översättning.)

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg efter sommarens Italienresa. Det blev ett par veckor i Pesaro med turer till Urbino, Gradara och Focara. Den här gången lyckades jag äntligen fotografera Danteinskriptionen över porten till Fiorenzuola di Focara:

Efter Pesaro levde vi lata och goda dagar på La Curbastra, agriturismo med fruktodling (särskilt persikor) i utkanten av Faenza. En dag blev en mosaikrundvandring i sommarhettan i Ravenna – ett avbrott från Curbastralivets ”dolce far niente”.

Under resans gång köpte jag lite böcker:

Alessandro Baricco: Senza sangue (ännu inte översatt till svenska, men det dröjer nog inte länge innan boken kommer på svenska, eftersom Baricco ju är ganska stor i Sverige)
Sebastiano Vassalli: Un infinito numero (intressant nutida italiensk författare som väl knappast är känd i Sverige; så vitt jag vet finns inget översatt av honom)
Ada Negri: Mia giovinezza (poet som bland annat dykt upp här under pausträdet i samband med Klara Johanson)
Ada Negri: Poesie
Enzo Bettiza: Il libro perduto (intressant, i Sverige väl okänd författare som jag tidigare berört i en kort text)
Giuseppe Ungaretti: Vita d’un uomo (en av Italiens moderna klassiker inom poesin; åtminstone delar av hans verk finns på svenska)
Edgarda Ferri: L’ebrea errante (en för mig ny författare; boken är ett slags hybrid mellan roman och historisk skildring och den handlar om judarnas situation i Europa under renässansen)

Undan för undan kommer jag att ta upp åtminstone en del av böckerna lite närmare här under pausträdet. Med dagens lite torftiga text vill jag egentligen bara signalera min återkomst till bloggvärlden.

Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook.  Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:

La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.

Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)

Klara Johanson rör sig i sin essäistik obehindrat mellan de mest skilda områden; här under pausträdet har jag hittills låtit henne tala om romangenren, Rahel Varnhagen och Ada Negri. Idag vidgar jag perspektivet ytterligare – idag handlar det om Bismarck. Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på det enformiga tugget om Bismarck som järnkanslern och en Bismarckbild helt inklädd i Blut-und-Eisen, så kastar dagens text ett litet annat ljus över denne man. I kapitlet ”Den siste statskonstnären” (1924) i essäsamlingen ”Det speglade livet” finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:

Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: ”Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.

Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknade en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.

Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:

Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.

Här insmyger sig hos mig en fundering över hur dagens politiker skulle ha klarat den Johansonska granskarblicken.

I slutet av kapitlet infogar Klara Johanson ett par Bismarckcitat:

Själv bekände han en gång: ”Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: ”Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling”… Också var han född på första april.

Det sista stycket i kapitlet lyder så här:

Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): ”Ça va bien – pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.

(För övrigt kan jag säga att Bismarckgestalten har haft en inte försumbar betydelse för Theodor Fontanes senare författarskap. Fontanes inställning till Bismarck var kluven, men Bismarck var utan tvivel en person som Fontane fann ytterst intressant – för övrigt figurerar Bismarck i flera av romanerna, visserligen i periferin, men dock. Längre fram tänker jag skriva något om Fontanes förhållande till Bismarck här. Ja, och Klara Johanson tänker jag fortsätta att vända och vrida på; det finns mängder av upptäckter att göra i hennes tankevärld.)