Andrzej Stasiuk

Idag, den 25:e april, är det recensionsdag för Andrzej Stasiuks roman "Nio" (Dziewiec) i svensk översättning. Är det förresten möjligen någon stockholmare som är intresserad av polsk litteratur som råkar läsa det här, så rekommenderar jag ett besök på polska institutet (Villagatan 2) nu på torsdag klockan 19.00 – Stasiuk är där och talar om sin bok. (Kanske kan ett sådant besök till och med mynna ut i en rapport om evenmanget?) Här kommer i alla fall min recension av "Nio":

Andrzej Stasiuk
Nio (Dziewiec 1999)
Översättning: Tomas Håkansson
303 s. Norstedts 2005

I romanen ”Världen bortom Dukla” säger berättaren på ett ställe alldeles i början: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet.” Om den romanen kan beskrivas som en berättelse om ljus, skulle man kunna säga att efterföljaren ”Nio” är en roman om mörker. Det råder ett uppenbart släktskap mellan dem båda, men stämningsläget och även de rent konkreta ljusförhållandena är mycket långt ifrån varandra.

Andrzej Stasiuk är en av det nutida Polens främsta författare. ”Världen bortom Dukla” kom att bli hans genombrott både i hemlandet och på många håll utomlands. Flera av hans romaner och berättelser är idag översatta till ett stort antal språk och hemma i Polen är han en erkänd storhet. Nu kommer den andra romanen av Stasiuk i svensk översättning.

Romanen har inget riktigt namn utan bara ett nummer – den är Stasiuks nionde roman och kallas därför ”Nio”. Kanske anspelar talet nio också på att de viktigaste personerna i romanen är just nio. En pistoltyp som kallas ”nia” står förmodligen också i någon relation till titeln.

I "Nio" rör vi oss i Warszawas slitna utkantsområden och personerna vi möter hör nästan alla till stadens undre värld. De allmänna kommunikationsmedlen i staden utgör ett grundstråk i handlingen – på nästan varje sida omnämns en spårvagns- eller busslinje, personerna färdas hit och dit längs dessa och vi får som läsare titta ut genom otaliga smutsiga buss- eller spårvagnsfönster. ”Nio” är ur en synvinkel ett slags svart ”logistikroman”. Människorna korsar varandras vägar som om de hade lika lite vilja som till exempel bussar.

Tre av de nio huvudpersonerna har en något framskjutnare roll än de andra. Det är Pawel, en affärsinnehavare med skulder och stora ekonomiska problem, Bolek en stenrik narkotikahandlare och Jacek en liten knarklangare. Några trådar i romanens intrig utgörs av Pawels flykt från sina fordringsägare, Pawels fruktlösa försök att låna pengar av Bolek och Boleks jakt på Jacek, som han inte vill ha i sitt revir. Kring dessa tre finns några kvinnor med ganska underordnade och stereotypa roller i den machovärld det är fråga om.

”Nio” utspelar sig i 1990-talets Polen och visar upp en postkommunistisk värld, vars utmärkande drag är hållningslöshet och total brist på moral. Är detta då en nostalgisk roman, som uttrycker längtan tillbaka till den kommunistiska tiden? Nej, snarare eller åtminstone minst lika gärna är det här fråga om postkommunism på temat ”kommunismen som fisksoppa” – det går inte att göra en levande fisk av en fisksoppa. Och därför ställs förstås inte heller några förhoppningar till att kapitalismen skulle kunna ha några lösningar att erbjuda.

Men romanen är så mycket mer än sin intrig eller handling. Den är liksom ”Världen bortom Dukla” också en betraktelse över människans förhållande till tiden och rummet: ”De drack ur, tiden rörde sig framåt. Pawel kände hur den gled genom rummet som ett vinddrag, ökade farten, rann nerför trapporna, vällde ut på gatan, slet med sig alla människor som en översvämning, bar iväg dem, och de försökte hålla sig flytande men drunknade och bara de viga och de ensamma klarade sig någorlunda, så han ställde ifrån sig glaset men tog inte fram någon ny cigarett.” Ljuset eller snarare avsaknaden eller grumlandet av ljuset har en egen roll boken igenom: ”Det svaga ljuset silades genom rutan i badrummsdörren ut i rummet. Pawel tyckte det såg ut som någon stod där. Han reste sig och gick fram för att titta efter, men där fanns ingen. Det var bara mörkret som för ett ögonblick hade antagit mänsklig gestalt.” På en del ställen får skildringen av ljus och mörker en nästan metafysisk dimension: ”Men nu låg hon på mage och sov och hennes kropp fylldes av ett blåaktigt ljus som liknade månsken. Och det var svårt att föreställa sig något större än natten eller något mindre än hon själv i denna storstadsnatt, som steg mot himlen och spred sig åt de fyra väderstrecken och förenades med världsrymdens mörker.”

Materian nedsmulad i sina minsta beståndsdelar är också ett slags grundmotiv. Ibland går Stasiuk så nära det han beskriver att detaljerna skjuter iväg helheten så att den hamnar liksom utom räckhåll: ”jordgubbssyltens röda sötma, det svaga kraset från det där konstiga som varken var frön eller förhårdnader, som liknade kommatecken eller porer i bärens skal.” Och människornas kroppar skildras som en del av världsmaterians kontinuum: ”Han kände hur flickan sjönk ner till fotknölarna i hans kropp. Huden och köttet gled åt sidan och hon vadade omkring i inälvorna, som var varma, hala och inte alls gjorde ont, som om de vore tillverkade av olikfärgade syntetmaterial, insmorda och fyllda med lite vad som helst.”

Den värld som avtecknar sig inför läsaren är en värld utan mellanmänsklig värme, en värld utan kärlek, där var och en står helt ensam med sitt öde. Det enda stället där man skymtar något som liknar medkänsla finns allra sist i boken. En präst(!) stannar upp vid vägkanten på en plats, där det nyss skett en bilolycka och där troligen en av de kvinnliga romanfigurerna omkommit, och finner en skadad katt: ”På den fuktiga jorden invid trottoaren låg en gråbrun katt i fjolårsgräset. Den försökte röra sig. Prästen såg sig om, och sedan ställde han ifrån sig portföljen på trottoaren och gick fram till djuret. Han tog det försiktigt i famnen, lyfte upp sin väska och gick mot kyrkan."

En tanke om “Andrzej Stasiuk

  1. Pingback: Errata

Kommentarer avstängda.