Irrungen, Wirrungen – mera Fontane

Theodor Fontane räknas idag som den främste realisten på tysk botten. Endast en av hans romaner, ”Effi Briest”, finns i nuläget i svensk översättning. Som en intressant jämförelse kan jag säga att elva Fontaneromaner har översatts till ungerska. Medan Fontaneforskningen är ganska ny i Sverige – det mesta som skrivits om honom har kommit efter 1998, alltså hundra år efter hans död – så är den sedan 1950-talet mycket livlig i Tyskland, men också relativt stor i den anglosaxiska världen.

Jag har några gånger haft ”Effi Briest” med i kurser i tysk litteratur på en svensk högskola. Visserligen kallade en student boken en gång för en ”mossig, sentimental adelsroman”, men i nästan alla studentgrupper utspann sig både livliga och intressanta samtal kring romanpersonernas karaktärer, dialogernas uppbyggnad och inte minst det osagda. Intrycket från de här läsningarna och diskussionerna är att Fontane har något att säga en modern svensk publik. Fontanes romaner innehåller många fängslande kvinnoporträtt och dialogerna är anmärkningsvärt moderna – människorna talar ofta förbi varandra och mycket finns gömt i det outsagda.

Jag lägger på prov in min översättning av första kapitlet i Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen” här. (Det finns många sätt att söka en förläggare och kanske kan jag också få lite konstruktiv kritik av någon läsare.):

Första kapitlet

Just där Kurfürstendamm och Kurfürstenstraße korsar varandra, snett emot Zoologischer Garten, befann sig ännu i mitten av sjuttiotalet en stor handelsträdgård som sträckte sig ut mot de omkringliggande fälten. Det lilla trädgårdsmästarhuset med sina tre fönster i fronten låg ungefär hundra steg in i trädgården, men kunde trots det undanskymda läget och sin litenhet lätt urskiljas från gatan. Övriga byggnader som hörde till trädgårdsmästeriet, ja de som väl utgjorde själva huvudsaken, gömde sig bakom detta lilla hus som bakom en kuliss och bara ett röd- och grönmålat litet trätorn med en till hälften bortfallen urtavla under tornspiran (något tornur i egentlig mening var det inte tal om) lät ana att ytterligare något måste dölja sig bakom kulissen. Denna aning fick också sin bekräftelse genom en duvflock som då och då svärmade upp mot tornet och kringflög det och ännu mer genom de hundskall som av och till hördes. Var denna hund egentligen befann sig, gick inte att få någon klarhet i, även om porten alldeles intill det vänstra hörnet, som stod öppen från morgon till kväll, gav insyn över en del av gårdsplanen. På det hela taget verkade ingenting vilja dölja sig med avsikt, och ändå måste var och en som i början av vår berättelse kom den här vägen nöja sig med anblicken av huset med de tre fönstren och några fruktträd som stod framför det.

Det var veckan efter pingst, de långa dagarnas tid, vars bländade ljus inte verkade vilja ta någon ände. Idag stod emellertid solen redan bakom kyrktornet i Wilmersdorf och i stället för strålarna som lyst på allting under hela dagen sträckte sig nu långa kvällsskuggor genom trädgården, vars nästan sagoaktiga tystnad bara överträffades av tystnaden inifrån huset som hyrdes av fru Nimptsch och hennes fosterdotter Lene. Fru Nimptsch själv satt som vanligt vid den stora knappt fothöga härden i rummet som vette åt framsidan. Hon satt nedhukad och framåtböjd och såg på en sotig gammal tekittel, vars lock klapprade upp och ner, även om ångan också vällde ut framtill genom pipen. Den gamla höll båda händerna över glöden och var så försjunken i begrundanden och drömmerier att hon inte hörde hur halldörren gick upp och ett robust fruntimmer stegade in. Först när den senare harklat sig och kallat sin väninna och granne, vår fru Nimptsch, vid namn med en viss hjärtlighet, vände sig denna om och sade vänligt och lite skälmskt: ”Det är bra, kära fru Dörr, att hon kommer och tittar in här igen. Och från ’slottet’ kommer hon, för det är och förblir verkligen ett slott. Det har ju ett torn. Varsågod och sitt! Maken såg jag just ge sig av. Det måste han ju också. Ikväll är det ju kägelkväll.”

Fru Dörr, som blev välkomnad på detta hjärtliga sätt, var inte bara robust utan egentligen också riktigt ståtlig, hon utstrålade vänlighet och redbarhet, men samtidigt verkade hon sällsamt inskränkt. Gamla fru Nimptsch stördes dock inte av detta utan upprepade bara: ”Ja, hans kägelkväll. Men det ska jag säga henne, att hatten han går omkring i, det går inte längre, den är ju så blanksliten att det är en skam. Ta den ifrån honom och lägg dit en annan i stället. Kanske märker han inget… Sitt nu ner här eller blir det bättre där borta på fotpallen… Lene, det vet hon ju, är utflugen, hon har lämnat mig i sticket igen.”
”Han var väl här?”
”Ja, minsann, det var han. Och nu är de båda på väg ut åt Wilmersdorf till; längs gångstigen, där kommer aldrig någon. Men när som helst kan de vara här igen.”
”Då är det väl bäst att jag går då.”
”Nej, visst inte. Han stannar ju inte. Och även om han stannade, det vet hon väl, att han är ju inte sån.”
”Jo, det vet jag allt. Och hur är det då?”
”Ja, hur ska det vara? Jag tror hon hoppas något, även om hon kanske inte riktigt vet om det själv, hon inbillar sig något…”
”Du store tid”, sade fru Dörr, medan hon i stället för att slå sig ner på fotpallen, drog fram en högre pall: ”Du store tid, då är det illa. Där inbillningen börjar, börjar också eländet. Det är så säkert som amen i kyrkan. Jag har ju också varit med om det där, tro mig, men utan några illusioner. Och just därför var det också helt annorlunda.”

Fru Nimptsch verkade inte riktigt förstå vad väninnan menade, så därför fortsatte denna: ”Och eftersom jag aldrig fick för mig nåt, så gick allt som det skulle och nu är jag gift med Dörr. Ja, inte för att han är mycket att ha, men man är i alla fall anständigt gift och man behöver inte skämmas för nån. Därför åkte jag också till kyrkan med honom, för att gifta sig borgerligt är ju inte samma sak, då pratar folk ändå.” Fru Nimptsch nickade.

Men fru Dörr var inte färdig: ”Ja, i kyrkan, i Matteuskyrkan hos pastor Büchsel. Men vad jag egentligen ville säga, ser hon, det var att jag väl var både fylligare och mer tilldragande än Lene, och även om jag kanske inte var vackrare (för sånt kan man ju aldrig riktigt veta och smaken är ju olika), så var det liksom mer att ta i och det gillar ju en del. Så är det. Och även om jag så att säga var fastare i hullet och föll många på läppen och hade det där lilla extra, för det hade jag, så var jag ändå väldigt enkel nästan simpel, och vad var då han, min greve med sina femtio på nacken, ja, han var ju också enkel och glad, inga sorger där inte, och oanständig. Jag tror det var minst hundra gånger jag sa till honom: ’Nej, nej, greven, det där går inte, inte med mej…’ De gamla är alltid såna. Och det ska jag säga, har man inte varit med om det, så tror man inte det är sant. Hemskt var det. Och när jag nu tittar på Lenes baron, då skäms jag fortfarande, när jag tänker på hur greven var. Och om man nu tänker på Lene själv. Nån ängel är hon väl inte, men hon är proper och flitig och kan allt och hon är ordentlig och rejäl. Men det är det som är det sorgliga. Såna som inte är nåt att lita på, som fladdrar än hit än dit, de råkar aldrig illa ut, de landar alltid på fötterna, men en sådan här bra flicka som Lene, som tar allt på allvar och gör allt av kärlek, det är illa… Eller så är det kanske inte så farligt ändå; hon är ju bara ett fosterbarn, hon är inte av samma kött och blod eller så är hon kanske egentligen en prinsessa eller nåt sånt.”

Fru Nimptsch skakade på huvudet åt denna idé och det såg först ut som om hon tänkte svara. Men fru Dörr hade redan rest på sig och medan hon lät blicken följa trädgårdsgången neröver sade hon: ”Gud, där kommer de. Och han är civilklädd, jacka och byxor bara. Och ändå ser man det! Och nu viskar han något i hennes öra och hon skrattar lite för sig själv. Och nu rodnar hon… Och nu går han. Och nu… ja, sannerligen, jag tror han vänder sig om igen. Nej, han vinkar bara farväl och hon kastar en slängkyss efter honom… Ja, tro det, ja; det kan man inte säga något om… Nej, sån var inte min.”

Fru Dörr fortsatte att prata tills Lene kom fram och hälsade på de båda kvinnorna.

3 tankar om “Irrungen, Wirrungen – mera Fontane

  1. ”Där inbillningen börjar, börjar också eländet. Det är så säkert som amen i kyrkan. ”

    Rolig replik. I första delen tycker man att, ja, det låter lite Nietzsche-mässigt.
    Sedan kommer det där med amen i kyrkan och gör hela repliken antingen ironisk, postmodern eller helt enkelt vardagsnära.

    Fina dialoger!

  2. Tack, det var roligt sagt och samtidigt väldigt uppmuntrande. Hoppas nu någon förläggare tittar in här och ser att den här boken, den måste verkligen ges ut på svenska…

Kommentera