Häromdagen talades vi vid under pausträdet om romaners eventuella bundenhet vid tiden. Är kanske ”Bron över Drina” (Na Drini Cuprija) av Ivo Andrić just en sådan där roman som inte åldras, en roman som tidens tand inte rår på?
Genom att göra en bro till huvudperson har Andrić lyckats skapa en romanhandling som suveränt och självklart sträcker sig genom århundradena där andra romaners handling med möda griper över årtionden. Också på rumsplanet är dimensionerna kolossala: Bron är en länk mellan Västerland och Österland. Den är också ett förunderligt jättelikt smycke mitt bland de vildaste skogklädda berg.
Och det märkliga är att denna bro i verkligheten motsvarar romanbilden av den. Andrić har inte lagt till något, inte förstorat något, han har helt enkelt talat djupaste sanning. Han har givit röst åt bron.
Att kommentera Bron över Drina är verkligen ingen lätt uppgift, inte för mig själv som är född i Visegrad (där bron står) men framförallt inte för en utomstående som inte levt på plats och inte känner något av det liv som pågått runt omkring bron. Jag tänker inte berätta om det nu (det skulle behövas en hel roman för att beskriva det) men jag ska bara nämna några få saker. Boken Bron över Drina har såsom Andric själv alltid varit ett omstritt ämne i hela den forna Jugoslavien, framförallt i Visegrad och de närliggande städerna. Inte minst har bland andra saker berättelserna i boken lett till att många serber både i staden och utanför förvandlats till blodtörstiga odjur som under andra världskriget slaktat ett stort antal muslimer från staden. !992 upprepades historien, när under knappt två månader ett par tusen (vet inte den exakta siffran, det kan röra sig om ungefär 3000) muslimska män slaktades på brons ”soffa” och slängdes ner i det kalla vattnet (själv vet jag fortfarande inte om min far var en av dem, vars kropp hittills inte hittats). För några dagar sedan har en mängd muslimska kvinnor från hela Bosnien samlats (kvinnor som levde i Visegrad och förlorade någon av sina manliga anhöriga i inbördes kriget 1992-95) gått till Visegrad och slängt omkring 3000 rosor ner från bron (som serbiska invånare i staden inte riktigt tyckte om)….jag behöver verkligen inte fortsätta med detta, en annan gång kanske. Så ungefär står det till med bokens berättelse. Jag själv har alltid tyckt om att läsa den (jag tror inte automatiskt på allt jag ser på pappret) men när jag försökte få upplysningar om bokens trovärdighet, fann jag att åsikterna var väldigt olika beroende på om du fragar en serb eller muslim. Jag har t.o.m pratat med min mormor om det (mormorn är just nu 86 år gammal och bor här i Uddevalla). Hon brukar alltid berätta om de gamla dagarna, och när hon gör det finns det inget annat i världen som jag är mer intresserad av. Hon pratar också om saker som hon själv har hört av sin mormor eller någon annan i familjen. När jag frågade henne vad hon tyckte om historien runt omkring bron, framförallt det som turkarna gjorde med serber, så sa hon : Min son, det är en av de största lögnerna jag hört. Visst har människor dödats i krigen av olika anledningar, men att serber dödats på det sätt som beskrivs i boken, stämmer inte…..men problemet är bara att serber tror på det….och sedan börjar hon berätta väldigt länge om allt hon hört av sina anhöriga……
En annan gång jag kanske berättar mer om detta. Visst är Bron över Drina en bok som inte åldras, tyvärr måste jag säga..och visst är bron något väldigt vackert, något man bara kan stå framför och beundra, något man är stolt över (men varför just stolt?), men också något som genom åren blivit täckt med blod. Ironiskt nog kan jag från min synpunkt beskriva den som ett slaktfält i vars blod man gärna badar. Hälsningar
Visst har jag lite överdrivit med de negativa tankar och känslor som boken kan väcka (egentligen inte boken i sig utan allt som hänt runt omkring) så att jag nästan glömt att nämna vad boken egentligen föreställer för mig, nämligen ett konstverk fullpackat med olika skildringar av en period i den bosniska historien som är väldigt fascinerande…åtminstone för mig när jag läser den på serbokroatiska, men jag hoppas att andra läsare också upptäcker bokens och språkets styrka. En sådan styrka är dessutom kännbar i alla andra skildringar av Ivo Andric som med rätt belönats med nobelpriset 1961………..
Sejfo: (det här anknyter egentligen till din första kommentar, din andra kom visst nu precis) Jag ser boken främst som ett stort konstverk och jag vet (nu säger du kanske att jag inte vet det och förmodligen har du i så fall rätt) också hur svår själva den jugoslaviska frågan är. Jag talade med avsikt inte alls om människorna i romanen eller vad de gjorde med varandra. Det var brons bärande roll i helheten jag såg på och talade om – att fälla omdömen om människornas handlingar hade jag aldrig dristat mig till.
Jag respekterar till fullo dina reaktioner på min text och jag tror och hoppas att jag har lärt mig något av det du säger.
Bodil: Min reaktion var nog inte p.g.a din text där du i fina och korta drag nämnde bokens huvudperson, som är i detta fall en bro. Jag vet inte, jag kanske bara ville att de som inte vet någonting om händelserna i Visegrad skulle få höra det, även om jag själv inte så gärna berättar om dem. Na ja…men boken i sig är en njutning, både språkmässigt och på många andra sätt. Det jag gör när jag läser den är att jag helt lever mig in i dess värld utan att jag behöver tro på allt jag läser (men även om allting i den var sant skulle njutningen knappast avta). För att njuta av en bra bok behöver man inte göra det heller…så jag kan bara rekommendera den . Hälsningar
Everything that I.Andric wrote is truth. Story from the book Bridge over Drina is a historic fact. He was a great writer, Nobel prize tells a lot about his work. Sejfo, are you saying that he lied? This sajt is about a book, a piece of art. Not about serbs and muslims and that civil war.