Kategori: Litteratur

Idag tänker jag återvända. Jag tänker återvända till Goethes Faust I och också till Klara Johanson och faktiskt till ett textställe ur ”Det speglade livet” som jag redan citerat här. I kapitlet om den berömde napoletanske litteraturkritikern Benedetto Croce återger KJ på ett ställe Croces tolkning av Margaretegestalten. Hon återger, men hon talar naturligtvis här som annars klarajohansonska, ett alldeles eget originellt språk. Den första meningen i citatet som följer här är KJ:s utrop över Goethe inlindat i en beskrivning av Croce som kritiker i just den här situationen:

Detta mirakel har ingivit den nyktre kritikern hans djupaste och gripnaste analys. Med andäktig hänförelse bevittnar han hur det kondenserat krassa handlingsförloppet blir lysande transparent, hur det genomstrålas av en själ som vaknar, virvlas in i den bittraste nöd och under bittraste botgöring stiger till en övervärldslig rymd förbi skarprättaren, älskaren och djävulen – ett mysterium som faktiskt och ofrånkomligt sker inför våra ögon i några knappa scener av rödaste realism. Att Gretchens förförare bär det berömda namnet Faust är egentligen ett accentfel: det skänker honom med sin fantastiska gloria en vikt som alls inte motsvarar hans avgjort sekundära plats i sorgespelet. Han bär sig inte annorlunda åt än vilken Heinrich eller Franz som helst, menar Croce. Men en vanlig Heinrich skulle aldrig kunnat bli så dramatiskt underlägsen som denne häxmästarskyddsling, vilken inom den trygga ringen av svart magi kostar på sig en lyx av sinnliga och andliga stormar, deklamerar bedårande och förblir sig lik, under det Gretchen, som saknar lägenhet att susa genom luften på en spökhäst, vandrar på den hårda jorden sin långa väg från oklanderlig borgarflicka med lättväckt livsaptit till mörderska, sinnesrubbad och helgon.

Faust beskrivs alltså här av Croce/Johanson som den statiska och Gretchen som den dynamiska, föränderliga gestalten. Jag tänkte nu med några citat ur dramat försöka följa de här utvecklingsstegen och kanske lägga in ytterligare något steg.

Första gången Faust och Gretchen träffas, är på en gata i den lilla staden där kärlekshistorien mellan dem utspelar sig. Scenen heter ”Straße” och Fausts kommentar efter det korta mötet lyder så här:

Beim Himmel, dieses Kind ist schön!
So etwas hab ich nie gesehn.
Sie ist so sitt- und tugendreich
Und etwas schnippisch doch zugleich.
Der Lippe Rot, der Wange Licht,
Die Tage der Welt vergeß ich’s nicht!

(O Herre Gud vad hon var nätt!
Hon var det sötaste jag sett,
så blyg och ärbar och likväl
en liten morsk och näbbig själ.
Den röda munnen, kindens glans,
det glömmer jag aldrig i mina dar!)

Här är Gretchen i sitt ursprungstillstånd, del av sin skyddade värld och inget tyder på att hon nu hotas att falla ur den. Men något börjar hända i henne redan här. Faust har gjort intryck på henne och hon tänker på honom, funderar på vem han kan vara. Kort efteråt smyger sig Faust in i hennes rum och lämnar en present, ett smycke där. Gretchen hittar det och undrar, blir förtjust, provar framför spegeln. Sedan hittar hennes mamma smyckesskrinet, blir misstänksam och lämnar det till prästen.

Gretchen är besviken, men strax finner hon nya smycken i sitt rum som Faust har smugglat in. Den här gången går hon till grannfrun Marthe när ska prova dem. Och genom Mephistos listiga arrangemang dyker Faust upp hos grannen just när Gretchen är där. I scenen ”Garten” promenerar Faust och Gretchen tillsammans med Mephisto roar sig med Marthe. I den här scenen förälskar sig Gretchen i Faust och Gretchen tar ett första steg mot det som ska bli hennes katastrof. I slutet av scenen fattar Faust hennes händer:

M: Mich überläuft’s!

F: O schaudre nicht! Laß diesen Blick,
Laß diesen Händedruck dir sagen,
Was unaussprechlich ist:
Sich hinzugeben ganz und eine Wonne
Zu fühlen, die ewig sein muß!
Ewig! – Ihr Ende würde Verzweiflung sein.
Nein, kein Ende! Kein Ende!

(M: Jag blir så upprörd!

F: Åh, darra inte! Låt min blick
och mina händer säga dig
det outsägliga:
att ge sig hän och känna salig fröjd
som måste vara evig.
Evig! – Slutet vore förtvivlan.
Nej, inget slut. Nej, aldrig slut!)

Faust får här uttala ett slags förutsägelse, ”slutet vore förtvivlan”. I den korta scenen som följer kysser de varandra för första gången. Och sedan är Gretchen fast och hon är redan en annan än den hon var när vi först mötte henne. Faust försvinner ur staden för en tid och Gretchen oroar sig, för hon vet inte varför han är borta, och hon längtar. Hon sjunger för sig själv om sin oro och sin längtan i scenen ”Gretchens Stube”:

Meine Ruh ist hin,
Mein Herz ist schwer;
Ich finde sie nimmer
Und nimmermehr.

(Min frid är slut,
mitt hjärta tungt,
och det blir aldrig,
ack, aldrig lugnt.)

Faust återvänder efter en attack av tvivel och självrannsakan. De ses i Marthes trädgård igen. Faust har nu övervunnit samvetsbetänkligheterna och han har en plan för hur han ska locka henne till att tillbringa en kärleksnatt med honom. Planen har han gjort upp i samråd med Mephisto. Här följer några av kärnreplikerna i ”Marthens Garten”:

M: Ach wenn ich nur alleine schlief’!
Ich ließ’ dir gern heut Nacht den Riegel offen;
Doch meine Mutter schläft nicht tief,
Und würden wir von ihr betroffen,
Ich wär gleich auf der Stelle tot!

F: Du Engel, das hat keine Not.
Hier ist ein Fläschchen! Drei Tropfen nur
In ihren Trank umhüllen
Mit tiefem Schlaf gefällig die Natur.

M: Was tu ich nicht um deinetwillen?
Es wird ihr hoffentlich nicht schaden!

(M: Ack, om jag låge ensam ändå!
Då läte jag dörren stå olåst i natt,
men mor, hon är så lättsövd så,
och märker hon hur det är fatt,
då tror jag att jag finge slag.

F: Min ängel, den saken ordnar jag.
Här har jag en flaska! Tre droppar blott
i hennes dryck, och hon skall somna gott
och sova tungt till ljusan dag.

M: Vad gör jag inte dig till behag?
Men tänk om det bekommer henne illa?)

Gretchen har nu förändrats ett steg till. Hon märker själv att hon håller på att förlora kontrollen över sina handlingar. Hon känner faran men lockelsen är starkare.

Scenen slutar med ett par repliker mellan Mephisto och Faust:

Me: Nun, heute nacht – ?
F: Was geht dich’s an?
Me: Hab ich doch meine Freude dran!

(Me: Nåväl, i natt…?
F: Vad rör det dig?
Me: Åjo, det roar också mig!

Vi åskådare får inte vara med om denna kärleksnatt som blir början till Gretchens katastrof. Denna natt försvinner in i en egen värld mellan två scener.

Här gör jag en paus. Imorgon berättar jag resten av historien…

Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:

Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.

Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:

Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.

Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.

Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.

Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.

Jag har läst lite i min nyligen inköpta kinesiska diktbok igen. För den här dagen har jag valt en kort dikt av T’ao Ch’ien (372-427 e.Kr.):

Ny säd

Bort flyger snabbt för alltid mina år,
men denna dag är ljus och allvarsam.
Och jag vill gå och kläda mig till vår
och vandra över bergens sluttning fram.
Kring bäckens stränder står ett morgondis,
det stannar en sekund och skingras strax.
Det blåser upp försynt en sydlig bris
som stryker över fältens nya ax.

Jag vet att det kan tyckas underligt att jag valt den här dikten med vårbäcken, sädesaxen och den sydliga brisen för just den här dagen, när allt här ligger begravt under ett tjockt, tjockt snötäcke som är så tätt och ”inarbetet” att det inte längre finns en kal fläck under något enda träd i skogen. Och dessutom är det 20 minusgrader denna morgon. Men våren är snart här och åren går…

Jag går ner till Zeustemplet igen och stället mig där jag stod för kanske en vecka sedan, eller är det redan mer? Jag följer de mäktiga kolonnerna uppåt med blicken ända till de yviga kapitälen som liksom borstar till himlaskinnet. I handen håller jag ”Modern grekisk poesi” och jag slår upp sidan 335 och läser en dikt av Nikitas Rantos:

Om natten bleknar de, de blå kolonnerna i templet,
förgäves lyfter de sin sårade struktur mot onåbara himlar;
ej längre någon kan förstå en gammal dyrkans stumma bön
som mejselhuggna stenens suggestiva linjer ledde fram till Zeus;
akantusbladen vissnat, oförvägna kapitäl nu darrar
i hela kroppen utav kärleksvindar vilka söker här sin tillflykt;
till bröllopsvittnen dessa marmorblock har reducerats
och varje annan mening som de hade har försvunnit;
förgäves söker arkeologer finna sammanhang
hos de fragment historien har kastat bort ifrån sig
och stumma ligger skärvorna på marken
och ej ett enda steg av någon troende stör deras ro
och ingen enda skugga spelar bland ruinerna
och dessa har förrått min vandring
dess mål försvunnit i en natt långt fjärran från dess stjärnelösa tak
och min historias sammanhang försvunnit och kan inte återfinnas.

Men jag blir avundsjuk på dessa omfångsrika block av kylig sten
som nu i århundraden stått här utan ord
och lyssnat på förgångna känslors ljuva ekon.

För mig ligger Odessa långt borta i ett slags fjärran drömvärld. Staden ligger också långt borta i tiden.

En enda gång har jag träffat någon som verkligen kom därifrån. Det var på en stor språkkonferens för svenska universitet och högskolor för kanske tio-tolv år sedan. Jag minns en närmast absurd situation där deltagarna skulle bilda smågrupper för att ”bli trevliga” eller vad nu målet kan ha varit. Varje grupp skulle rita en gemensam bild på ett plakat, en bild som skulle ha något med gruppen eller gruppens sammansättning att göra. De flesta grupper målade upp glada och färgglada bilder om mellanfolklig förståelse och gemenskap; jag kommer ihåg en som föreställde en jordglob med två fyllda champagneglas i en skålningsgest ovanför – det hade visst något med engelskan som världsspråk att göra, eller minns jag fel? Min grupp bestod av en lettiska, en man från just detta gåtfulla Odessa och mig. Vi enades snabbt (vi tyckte det hela var fånigt) om en Europakarta utan öar – det var det europeiska fastlandet som var länken emellan oss – i svart. När sedan vår bild visades upp, satt auditoriet först tyst och liksom fundersamt, tills en engelska glatt och oskyldigt frågade: ”But where is Britain?” Till svar kom bara ett trefaldigt bistert (skämtsamt?) grin. Men nu äntligen till Isaac Babel och hans ”Berättelser från Odessa”, ja, kanske kommer jag inte längre än till den första berättelsen här idag.

Babel som var av judiskt ursprung föddes 1894 och dog troligen 1940 i ett stalinististiskt arbetsläger. 1934 höll han ett märkligt tal på den sovjetiska författarkongressen. Han sade bland annat att han praktiserade en ny genre, han sade sig vara ”mästare i tystnadens genre”. Även om han inte tiger i ”Berättelser från Odessa” , så är det fråga om en mycket egendomlig form av berättande. Av och till är det frodigt och livligt och gestalterna far omkring som ollonborrar i en Chagallsk himmel, men så kastar Babel plötsligt en svart säck över det hela och läsaren vinglar liksom till.

Den första berättelsen i samlingen heter ”Källarvåningen” och den handlar på ett slags schematiskt plan om mötet mellan två pojkar med helt olika bakgrund. Först är vi hos Mark Borgman i hans föräldrars fantastiska villa vid stranden. Här levs ett luxuöst lättingsliv som Babel ger fantasieggande beskrivningar av:

Odessadamerna spelade poker på verandan. Vid ena bordsändan puttrade en smal samovar med elfenbenshandtag. Kortspelerskorna och läckergommarna, slarviga modelejoninnor och hemliga utsväverskor med parfymerat linne och yppiga länder, fläktade sig med svarta solfjädrar och sköt fram guldmynt. Genom vildvinsrankornas stängsel trängde solen in till dem. Dess eldcirkel var jättelik. Kopparglans tyngde kvinnornas svarta hår. Solnedgångens gnistor flög över deras briljanter som hängts upp överallt – i fördjupningen mellan de utflytande brösten, i de målade örsnibbarna, på de matt blånande, uppsvällda fingrarna.

Sedan är vi i den eländiga källarvåningen hemma hos huvudpersonen – jag kallar honom Isaac för enkelhetens skull – med hans galna farfar och underliga farbror. Mark är en intelligent och liksom helt normal person medan Isaac är ett slags vilt och galet geni. Innan vi går in i källarvåningen återvänder jag först till berättelsens början:

Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket – under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet. Min fantasi var alltid inflammerad. Bakom böckerna gömde jag mig för denna världs händelser: kamraternas flykt från skolan till hamnen och biljardspelet i kaféerna på grekernas gata. Jag hade inga vänner, vem ville umgås med en sådan människa?

Berättelsen handlar kanske mest om hur Isaac försöker dölja för Mark att hans hem inte alls är rikt och praktfullt som vännens. Farfadern och farbrodern har för säkerhets skull ”utkvarterats”, bara fastern Bobka som inte är varken galen eller skrämmande är hemma. Pojkarna går nerför en trappa och in över ”korridorens puckelryggiga golv”som är av stampad jord. I den kalla förstugan står vattentunnan, allt andas knapphet och fattigdom. Isaac kastar sig omedelbart in i ett slags högt uppskruvad enmansteater för att hindra Mark från att se något alls av våningens skröplighet. Han är Antonius som böjer sig över Caesars lik och sedan håller tal till det romerska folket. Han dänger 60 band Talmud i bordet framför Mark. Han visar Mark en tunna vax – ett vax som Isaacs farfar Levi Jitzchok själv tillverkat. Mark häpnar över vaxet. Isaac håller tal och dras längre och längre in i sin fiktiva värld:

Inför mina ögon hängde Brutus ansikte i universums dimma. Det blev vitare än krita. Det romerska folket trängde morrande mot mig. Jag lyfte armen. Borgmans ögon följde den lydigt – min knutna näve skälvde.

Men då råkar Isaac kasta en blick ut genom fönstret:

Jag lyfte armen… och fick se farbror Simon-Volf i fönstret. Han gick över gården åtföljd av månglaren Lejkach. De släpade på en klädhängare av hjorthorn och en röd kista, smyckad med gapande lejonhuvuden. Bobka fick också syn på dem genom fönstret. Glömsk av gästen flög hon in i rummet och grep tag i mig med skälvande händer.

-Hjärtat mitt, han har köpt möbler igen!

Det uppstår ett tumult och Isaac samlar med förtvivlans mod all sin energi för att avleda sin gästs uppmärksamhet från det han inte vill visa honom. Han blir Antonius igen och skriker:

Ett ord av Caesar skulle än igår
Vägt upp en värld;

Så hörs en duns. Bobkas slås till marken av sin man för att hon har något emot hjorthornsinköpet. Simon-Volf fallar ut i vilda anklagelser.

– Ni drar märgen ur mig, klagade han med åskröst, ni drar märgen ur mig för att fylla era hundkäftar… Arbetet har sprängt sönder min själ. Jag har ingenting att arbeta med. Jag har inga händer och jag har inga fötter… En sten har ni hängt kring min hals, det hänger en sten kring min hals…

Mark är chockad, Isaac deklamerar vildare och vildare. Till sist rosslar han fram orden:

Om nu i haven tårar, varen redo
Att gjuta dem. I kännen allesamman
Den manteln här. Ännu jag minns rätt väl
Den första gången Caesar tog den på sig.

Bobka ligger på golvet och gråter, Simon-Volf skränar. Då dyker också den galne farfadern upp. Han ”sågar” intensivt på sin fiol för att överrösta Simon-Volf:

Min stackars farfar grimaserade med sin blå, halvt stelnade mun. Han var klädd i en vadderad rock med hornknappar, och hade linneremsor kring elefantbenen.

Det blir för mycket för Mark. I ett par språng är han ute ur våningen. Efteråt lugnar Isaac ner sig, men bara skenbart. På kvällen när allt blir stilla går han ut i korridoren:

Genom väggbrädernas springor blänkte gatstenarna. I hörnet stod vattentunnan. Jag sänkte ner mig i den, vattnet skar mig itu. Jag doppade huvudet, storknade, dök upp igen. Från hyllan såg en katt sömnigt ner på mig. Andra gången höll jag ut längre, vattnet bubblade omkring mig, mitt stönande skruvade sig ner i det. Jag öppnade ögonen och såg på tunnans botten skjortans segel och två fötter tryckta tätt intill varandra. Mina krafter räckte inte heller denna gång, och jag dök upp igen. Bredvid mig stod farfar i en jacka.

-Min sonson – han uttalade detta ord föraktfullt och tydligt – jag går och tar ricinolja så att jag kan lämna något på din grav…

Jag skrek förtvivlat och tog sats ner i vattnet. Farfars kraftlösa hand drog upp mig.

Berättelser klingar sedan ut i ett förhållandevis ljust och försonligt ackord:

-Så han darrar, vår lilla dumbom, sa Bobka, var får vårt barn kraft att darra så…

Farfar drog i sitt skägg, visslade och fortsatte sin vandring. Bakom väggen snarkade Simon-Volf plågat. Efter en dag av larm och strid brukade han aldrig vakna på natten.