Kategori: Litteratur

För någon tid sedan talade jag lite om den japanska författarinnan Yoko Tawada och hennes essäsamling ”Talisman” under pausträdet. Hon bor sedan många år i Hamburg och skriver på både japanska och tyska. För den läsare som vill ha lite mera bakgrund finns här en länk till min förra text om henne.

Eftersom jag just upptäckt att hon kommer till Göteborg redan den 15.3, alltså mycket tidigare än vad som först annonserats, vill jag nu ge ytterligare ett smakprov på hennes sätt att skriva. Kanske lockas någon att gå och lyssna på henne – jag hoppas att evenemanget är öppet för allmänheten.

I ”Talisman” finns det ett kapitel som heter ”Eigentlich darf man es niemandem sagen, aber Europa gibt es nicht” (Egentligen får man inte säga det till någon, men Europa finns inte). Jag väljer det andra avsnittet i essän och översätter det till svenska. Det handlar om européernas förhållande till kroppen sett ur en japansk vinkel.

Eftersom jag inte var van vid att ge akt på på hårets och ögonens färg, lade jag knappt märke till att andra färger reflekteras hos européer än hos mig vid dagsljus.

Vad jag däremot lade tydligt märke till var att en europeisk kropp alltid söker efter en blick. Inte bara ansiktet utan också fingrarna eller till och med ryggen längtar efter en blick. Därför är varje människa ålagd att om och om igen kasta en blick på en annan människas kropp. Inte bara det: Ögonen är också ålagda att visa upp en reaktion på den. En negativ reaktion kan accepteras, men att inte visa någon reaktion alls är inte tillåtet. Ofta måste jag stänga ögonen på pendeltåget eller på bussen, för att den här uppgiften blev mig övermäktig. Inte sällan fick jag höra en aggressiv kommentar på gatan bara för att jag inte hade skänkt en man någon blick. Jag vill inte varsebli varje människa med synen och än mindre vill jag skaffa mig en uppfattning om varje människoskepnad, eftersom då också en omvänd process skulle äga rum: Min kropp skulle då bli till något som genom den andres blick ständigt tvingas att ta form på nytt.

En kropp som vill och måste bli sedd är en europeisk kropp. Och detta behöver inte ens ha med narcissism att göra. Snarare hänger detta behov samman med fruktan för att något som inte blir sett när som helst kan försvinna.

För några dagar sedan klev jag in i mitt favoritantikvariat. Också där hålls det bokrea i dessa dagar, så jag beslutade mig för att också delta lite i denna bokfest. Jag köpte tre böcker, men här ska jag bara tala om den ena – nu. Det är en liten samling kinesiska dikter i översättning av Hwang Tsu-Yü och Alf Henriksson med teckningar av Birger Lundquist. Jag väljer den allra första – inte för att den står först utan för att jag tycker om den. Längst bak i boken läser jag att detta är den äldsta kända av alla kinesiska dikter, skriven omkring 2300 f.Kr. Vem som skrivit den vet man inte.

Åkerbrukarens sång

Dagen gryr, av arbete full.
Med vila kommer natten.
Jag vänder min åker för matens skull.
Jag gräver min brunn och får vatten.
Vad angår mig kejsarens ära och prakt,
storhet och makt?

Flera av det nutida Tysklands stora författare har rötter i helt andra kulturkretsar än den europeiska. För ett tag sedan talade jag om den japanskfödda författarinnan Yoko Tawada här och idag vill jag ge en lite inblick i Rafik Schamis författarskap. Schami föddes 1946 i Damaskus i Syrien och han kom som flykting till Tyskland 1971. Som ett litet kuriosum kan jag berätta att han innan han gav sig in på författarbanan doktorerade i kemi. Idag är han en väletablerad författare i Tyskland och han har genom åren fått många prestigefyllda priser. Hans böcker är översatta till ett stort antal språk, några också till svenska, fast kanske inte just de allra intressantaste.

Min favorit heter ”Der ehrliche Lügner” (Den ärlige lögnaren). Den är ett slags tusen-och-en-natt-sagosamling som utspelar sig på en indisk cirkus som reser omkring i Främre Orienten. Huvudpersonen är Sagoberättaren Sadik. På ett plan följer vi cirkusartisternas liv och färder och på ett annat vandrar vi ut och in i det myller av sagor som Sadik bjuder oss. Egentligen går det inte riktigt att skilja ut sagorna ur sagan, men jag försöker mig i alla fall på att dra ut en liten tråd ur väven. Jag kallar tråden ”Hadahek” och ni kommer strax att förstå varför. Och nu översätter jag den så här:

I Morgana hade hantverken alltid gått i arv. Det fanns inte bara frisör-, juvelerar- och bagarfamiljer, vars urfäder utövat samma yrke ända sedan medeltiden; det fanns till och med en släkt som i århundraden hade ägnat sig åt detta enda hantverk: att kväll efter kväll sitta på ett kafé och berätta historier.

Också inom presidentfamiljen Hadahek gick samma yrke i arv sedan sjuhundra år: yrket att regera Morgana. En häpnadsväckande familj minnsann, och levde den inte i Morgana så skulle jag ge den en plats i en saga någonstans i närheten av Ali Baba och de fyrtio rövarna.

Sedan en evighet heter alla presidenter i republiken Hadahek. Ledarna för oppositionen heter också Hadahek och rebellerna i bergen heter även de Hadahek. Den som segrade regerade och hette alltid Hadahek. Hadahek betyder på arabiska: Så är det.

Tidigt imorgon reser jag till Aten för att ströva omkring där i några dagar och se, tänka och skriva. På tisdag eller onsdag är jag här igen under pausträdet om allt går som jag tror.

Som ett slags inledning av min resa läser jag Typaldos’ dikt ”Förtrollad natt” för er:

Förtrollad natt omsluter havet och det fasta land;
av dofter full nu susar brisen, stjärnor, glimmande
en skur av strålar sänder ner, som världen annorstädes icke sett.
I tystnad ligger allt, en hemlig harmoni sig breder ut,
som knappt man hör men som i själens djup genljuder;
man skulle kunna mena att ur kalla askan av en värld, förgången,
och ifrån gravarna som innesluter glömda folk
nu ljuder hemlighetsfull Orient med en gudomlig röst;
och uti nattens enslighet, i tystnaden i skapelsen
den rösten nu vibrerar ut i Greklands klara, rena ether,
den blandas med de toner vilka ljuda ifrån Orpheus’ lyra,
på vindens vingar den mer ljuvligt flyger
och mumlar stilla invid Västerlandets stränder.

Jag tycker särskilt mycket om det här att hemlighetsfull Orient ljuder tillsammans med tonerna från Orfeus’ lyra ”och mumlar stilla invid Västerlandets stränder”…

Jag har just läst Ivar Harries essä om Orfeusmyten. På de första raderna talar Harrie om en inskrift på en plats där det en gång funnits ett Dionysostempel. Den lyder så här i sin svenska översättning:

Här för att hylla den man som var kamrat med Apollon,
ORFEUS, restes en skön dyrgrip av bildhuggarkonst.
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men statyn som texten talar om är borta, berättar Harrie. Här blir tomrummet mäktigt. Och kanske blir statyn ännu skönare av att vi måste skapa den själva med hjälp av orden om den.

Harrie går undan för undan igenom olika delar av det sagostoff som finns spunnet kring Orfeusgestalten. Jag läser och funderar. Det står om motsägelsefulla myter – enligt en ska Orfeus till sist ha slitits i stycken av Dionysos’ menader. Så störtar liksom oförmedlat raderna om det blodiga sjungande Orfeushuvudet över mig och kastar mig med ett ryck tillbaka i urtid. Allt annat kom senare och verkar liksom tänkt och begripligt – Orfeus som förkunnare, Orfeus som förebild för den Gode Herden och Orfeus som älskar Euridike, som förlorar henne, återfår henne och förlorar henne igen. Det sjungande huvudet som kastades i havet liksom överröstar allt annat. Hjalmar Gullberg har skrivit om det:

Sjungande huvud

Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon…
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga

kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets, Så berättar
sagan om Orfeus.

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.

Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
-bara en spelmans

tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning…

Orfeus – en havsmelodi för måsar…